# Vikingarna hade inte ångest > Gunnar på Hlíðarendi är dömd till landsflykt. När han vänder sig i sadeln och ser ut över ängarna, stiger han av och stannar – han vet att det kostar honom livet. Lugnet kom inte av okunskap. Det kom av att han visste var han stod. *Källa: [islam.se](https://islam.se/vikingarna-hade-inte-angest) · Publicerad 2026-03-23* --- Gunnar på Hlíðarendi, dömd till landsflykt, vänder sig i sadeln och ser ut över sin gård. Ängarna lyser klarare än någonsin. Han stiger av hästen och stannar – väl medveten om att beslutet kostar honom livet. Ingen tvekan, ingen ångest. Han ser, väljer, handlar. ## Nornornas dom *Orlog* var inte öde i vår vardagliga mening, inte en förutbestämd plan man underkastade sig med en axelryckning. Orlog var urtidslagen, den allomfattande ordning som styrde allt. I *Völuspá* heter det: > De norner som väver vid världsträdet, de fastslår lagar, de delar livet åt människornas söner; de utlyser öde.[^1] Och i *Hávamál*: > Dödlös är den dom som fälls över varje dödlig människa – den dör aldrig.[^2] Nornornas dom är given. Men inom den givna ramen står människan fri att handla. I sin introduktion till den engelska översättningen av *Njáls saga* 1861 formulerade George Webbe Dasent (1817–1896) det: > Där kunde han visa sin fria vilja; och sålunda lämnade ödets blinda, obevekliga natur inget utrymme för något ångestfyllt grubblande över ting som en gång för alla var bestämda att ske.[^3] Moderna forskare har ifrågasatt hur absolut denna fatalism var. Magnus Magnusson (1929–2007) menade att Njáll inte är fatalist i hednisk mening; Thorsteinn Gylfason avvisar fatalismen helt. Grundmönstret består ändå: den som godtar en given ram slipper grubblet. ## Det tomrum som friheten lämnade Vad hände när nornorna avskaffades, den allomfattande ordningen monterades ned och den moderna människan stod ensam med sitt val? I ett av världens friaste och mest sekulariserade samhällen vinner meningslösheten terräng: från sex procent 2003 till tjugofyra procent 2023, enligt Kairos Futures forskning.[^4] Fyra gånger så stor andel på tjugo år. Redan 1844 gav Kierkegaard tillståndet namn: ångesten är frihetens svindel.[^5] Karin Boye visste det. I *Kris* skrev hon: > Aldrig, aldrig går den förbi, det kommer ny och ny tid med samma ångest, den tar aldrig slut, den är outtömlig.[^6] Hjalmar Söderberg gav den en fast gestalt: > Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi vete det och utan att vi kunna göra något.[^7] Den moderna svensken har befriats från ödestron. Men befrielsen lämnade ett tomrum – och i tomrummet bor ångesten. ## Hjärtats tillit *Al-qadr*, Allahs ﷻ allomfattande bestämmelse, är den islamiska motsvarigheten till Orlog. Koranen är tydlig: > Ingen olycka drabbar någon förutom med Allahs ﷻ tillåtelse. Men den som tror på Allah ﷻ, Han vägleder hans hjärta.[^8] Och: > Ingen själ vet vad den skall skörda under morgondagen, och ingen själ vet var på jorden hon skall dö.[^9] Över utfallet råder människan inte. Så långt liknar *al-qadr* Orlog. Men Orlog saknar det bärande. Nornornas lag är opersonlig – blind, obeveklig, utan barmhärtighet. *Tawakkul*, tillit till Allah ﷻ, är människans svar på *al-qadr*, liksom nordiskt lugn var svaret på Orlog. Men den troende vilar i något väsensskilt: en relation till den som är *al-Raḥmān*, *al-Raḥīm* – den Barmhärtige, den Nåderike. Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) definierade *tawakkul* som "hjärtats fulla förlitan på Allah ﷻ allena".[^10] Men *tawakkul* har ofta missförståtts som passivitet. Ibn Qayyim avvisade det: > *Tawakkul* hör till de starkaste orsakerna för att uppnå det man önskar och avvärja det man fruktar – det är den starkaste orsaken överhuvudtaget.[^11] Ibn al-Jawzī (d. 1201): > *Tawakkul* upphävs inte genom att vidta tillåtna åtgärder. Den som berövar sig själv nödvändigheter under förevändning av *tawakkul* har brutit mot *sunnah*.[^12] Vikingen vilar i det obönhörliga, den troende i den Barmhärtige. Att överlåta sitt öde åt en blind lag kräver stoisk hårdhet: man måste tysta den del av sig som frågar *varför*. Att anförtro det åt Allah ﷻ, med Koranens ord "den som sätter sin lit till Allah ﷻ, Han räcker honom"[^13], kräver ingen sådan tystnad. Det ger ro utan hårdhet, mod utan bitterhet, handling utan den kvävande känslan att allt vilar på de egna axlarna. En profettradition sammanfattar grundsatsen: > Förunderligt är den troendes tillstånd – Allah ﷻ bestämmer inte något för honom utan att det blir till hans bästa. Drabbas han av motgång har han tålamod, och det blir till hans bästa; och får han framgång är han tacksam, och det blir till hans bästa. Och detta gäller ingen annan än den troende.[^18] ## Det obönhörligas ro Samma Karin Boye som kallade ångesten outtömlig fann ett ögonblicks klarhet i *Kris*: > Det oundvikligas ro. Det inre ödets ro.[^14] Boye nådde insikten men kunde inte stanna kvar i den. Överlåtelse utan mottagare är bara uppgivenhet. Dag Hammarskjöld fann ordningen i kristen tro. I *Vägmärken* tecknade han ögonblicket: > Jag vet inte vem – eller vad – som ställde frågan, jag vet inte när den ställdes. Jag minns inte att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något – och från den stunden har jag varit viss om att tillvaron är meningsfull och att mitt liv, i underkastelse, har ett mål.[^15] Vikingarna vilade i det givna, men deras ordning var kall och opersonlig. Den moderna svensken saknar både vila och ordning. Koranen varnar för vad som händer när tillit fästs vid det skapade i stället för Skaparen: > Men om de vänder om skall du säga: 'Allah ﷻ är tillräcklig för mig; ingen gud finns utom Han. Till Honom sätter jag min lit, och Han är Herre över den väldiga tronen.'[^16] I *Tusen och en natt* får följden gripbar gestalt. En besegrad furste uppsöker en eremit och klagar över sitt öde. Eremiten frågar om han vet varför han besegrades, men fursten vet inte. Eremiten svarar: > Därför att du satte din lit till dina truppernas antal och inte förlitade dig på Allah ﷻ den Allrahögste. Hade du satt din lit till den Allsmäktige, hade din fiende aldrig kunnat besegra dig.[^17] Gunnar på Hlíðarendi vände sig i sadeln. Hans lugn sprang ur vissheten att nornorna redan avgjort. Den troende vänder sig mot *qiblah*. Hans ro vilar i förvissningen att den som avgjort utgången är *al-Raḥmān* – den Barmhärtige. --- [^1]: *Völuspá* 20, ur *Den poetiska Eddan*. [^2]: *Hávamál* 77, ur *Den poetiska Eddan*. [^3]: George Webbe Dasent, introduktion till *The Story of Burnt Njal* (1861). Dasents tolkning av det fornnordiska förhållningssättet. [^4]: Kairos Future, *Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker* (2023). [^5]: Søren Kierkegaard, *Begreppet ångest* (1844). [^6]: Karin Boye, *Kris* (1934). [^7]: Hjalmar Söderberg, *Förvillelser* (1895). [^8]: Koranen, al-Taghābun 64:11. [^9]: Koranen, Luqmān 31:34. [^10]: Ibn Qayyim al-Jawziyyah, *al-Fawāʾid*. [^11]: Ibn Qayyim al-Jawziyyah, *al-Fawāʾid*. [^12]: Ibn al-Jawzī, *Talbīs Iblīs*. [^13]: Koranen, al-Ṭalāq 65:3. [^14]: Karin Boye, *Kris* (1934). [^15]: Dag Hammarskjöld, *Vägmärken* (1963). [^16]: Koranen, al-Tawbah 9:129. [^17]: *Tusen och en natt*, vol. 11. Berättelsen om den besegrade fursten och eremiten. [^18]: Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-Zuhd wa-l-Raqāʾiq, nr 2999. Berättad av Ṣuhayb ibn Sinān al-Rūmī.