En far förlorar sin son. Inte till döden utan till försvinnandet, vilket är värre, för hoppet överlever och med det smärtan. Han vänder sig bort från dem som bär budet. Hans ögon vitnar av gråt.

Koranen berättar det med en sparsamhet som slår hårdare än alla utläggningar:

Han vände sig sedan ifrån dem och sade: »Ack, vad jag är bedrövad över Josef!« och hans ögon vitnade av sorg, fylld av förtvivlan som han var.1

Yaqub vänder sig bort. Hans sorg tillhör inte de närvarande. Och den fysiska detaljen – ögon som vitnat – visar en smärta som passerat ordets gräns och satt sig i kroppen. Några verser senare, när sönerna uppmanar honom att sluta sörja, svarar han med en precision som skär genom alltihop: »Jag klagar över min dysterhet och sorg endast för Allah.«2 Inte för er. Inte för världen. Och i samma andetag: »Så, vackert tålamod.«

Klagan inför Gud och tålamod i samma mening. Inte som motsats – som samma handling.

Se framför vem du står

Också Zakariyya vänder sig inåt. Den åldrade prästen längtar efter en arvinge, och Koranen präglar hans bön med ett enda, avgörande tillägg: »Då han åkallade sin Herre med en åkallan i det dolda.«3 Bakom stängd dörr, med sänkt röst, i det rum där ingen hör och inget är uppvisning.

Koranen befaller också: »Åkalla er Herre ödmjukt och lågmält!«4 När volymen sjunker, ger anspråken vika. Kvar står hjärtats nakna tillstånd.

Al-Ghazālī var obarmhärtigt klar. I Bidāyat al-Hidāyah skriver han:

Gör ditt hjärta närvarande i det du håller på med och befria det från viskningar. Se framför vem du står och vem du samtalar med, och skäms för att vända dig till din Herre med ett frånvarande hjärta.5

Se framför vem du står. Orden räcker. Det är närvaron som sviker. Tungan läser medan tanken vandrar till morgondagens möte, förra veckans bråk, telefonen i andra rummet. Gud godtar av bönen, menade al-Ghazālī, i den mån hjärtat är närvarande – inte i den mån tungan är vältalig.

Vi tänker oss bönen som något vi säger. Den islamiska traditionen hävdar att bönen är något vi är: ett tillstånd i hjärtat innan det blir en handling på tungan.

Klagan som bön

Det var Ibn Qayyim som drog gränsen tydligast. I ʿUddat al-Ṣābirīn skilde han mellan två väsensskilda handlingar som delar samma ord:

Klagan är av två slag. Det första är klagan inför Gud – detta strider inte mot tålamodet. Så sade Yaqub: »Jag klagar över min dysterhet och sorg endast för Allah« – samtidigt som han sade: »Så, vackert tålamod.«6

Det andra slaget – klagan inför människor över Guds beslut – är det som bryter tålamodet. Men att ösa sin förtvivlan, sin förvirring, sin ordlösa vånda rakt inför Gud? Det är tålamod. Det är handlingen hos den som vet vart han ska vända sig.

I modern psykologi uppmanas vi »acceptera« lidandet och samtidigt »bearbeta« det, och hur de två ska samsas skapar sin egen oro. Ibn Qayyim löser knuten: det finns ingen motsägelse, för att rikta sin smärta mot Gud är i sig acceptansen. Man behöver inte välja mellan att bryta samman och att härda ut. Inför Gud är de samma handling.

Den som beskriver sin smärta i ord översätter fortfarande – väljer termer, formar meningar, lägger ord mellan sig och det han känner. När orden tystnar och man sitter i den nakna närvaron av sitt lidande inför Den som redan vet, faller förmedlingen bort. Smärtan själv blir bönen.

I al-Fawāʾid liknar Ibn Qayyim hjärtats lyssnande vid örats: »när det lyssnar till något annat än Guds tal, finns inget rum kvar för att uppfatta Hans ord.«7 Hjärtat har begränsad rymd. Brus – även fromt brus, även vackra ord – tränger undan mottagandet. Tystnaden öppnar rum. Och vad som fyller det rummet, lär traditionen, är närvaro.

Därför beskriver Koranen de sant hängivna som dem som »fruktade Allah i det fördolda och kom med ett tillgivet hjärta.«8 Inte med en skicklig tunga. Med ett hjärta som kommit tillrätta – munib, vänt tillbaka, mjukt, redo.

Genom bönen

Koranen befaller åminnelse av Gud med tungan; Profeten ﷺ bad högt vid otaliga tillfällen. Ändå pekar traditionen mot samma punkt: hjärtats tillstånd.

Röster utanför den islamiska traditionen har, från helt annat håll, rört vid samma erfarenhet. I Inferno tecknar Strindberg den natt då alla försvar rasar:

Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes. Då, fall på knä…9

Strindberg hade ingen hållbar teologi. Men han hade ett ärligt porträtt av det ögonblick då tystnaden kläder av människan ner till det hon faktiskt är. Den islamiska traditionen skulle säga: just det ögonblicket är bönens ingång.

Karin Boye lade det i en enda rad: »ordlöst bekymmer får ordlös tröst.«10 Hon skrev om en moders famn, men mönstret är detsamma – en förbindelse bortom språket. Ellen Key, vars tänkande var panteistiskt och frikopplat från all organiserad tro, skrev likväl: »Den stämma, med hvilken det hvilande hafvet och det stillade människohjärtat talar, är tystnadens.«11 Att en tänkare utanför varje kyrka drogs dit pekar på vad traditionen kallar fitra – kunskap inskriven i varje hjärta före all teologi.

Det är en sak att förnimma tystnaden. En annan att veta vad som händer i den.

I al-Wābil al-Ṣayyib skiljer Ibn Qayyim mellan två slags bedjare: den som ber utan hjärta, som träder in i bönen och lämnar den oförändrad, med samma tyngd. Och den andre:

Denne finner när han lämnar bönen en lätthet i sitt inre, som om bördor lyfts från honom. Han finner kraft, vila och andning, till den grad att han önskar att han aldrig behövt lämna den, ty bönen är hans ögons glädje, hans själs fröjd, hans hjärtas trädgård och hans vilostad i denna värld.12

Det arabiska ordet för »trädgård« är här janna – samma ord som för paradiset. Bönen, när hjärtat är närvarande, är redan paradiset. Allt utanför den är trånghet.

Och Profeten ﷺ sade till Bilal: »ge oss ro genom bönen.« Han sade inte: ge oss ro från den.13

Genom, inte från. Bönen är inte plikten man uthärdar tills livet återupptas. Den är det liv man återvänder till när världen blivit för trång.

»De faller ned på hakan i tårar,« säger Koranen, »och det ökar deras undergivenhet.«14 Tårarna är inte terapeutisk urladdning. De är språk – kanske Guds föredragna språk, för det kan inte ljuga.

Tungan kan upprepa utan att mena. Hjärtat som brister inför sin Skapare har inget kvar att gömma sig bakom. Orden tystnar till sist. Vad som återstår når tungan inte.

Footnotes

  1. Koranen, Josef 12:84. ↩

  2. Koranen, Josef 12:86. ↩

  3. Koranen, Maria 19:3. ↩

  4. Koranen, Höjderna 7:55. ↩

  5. al-Ghazālī, Bidāyat al-Hidāyah. ↩

  6. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, ʿUddat al-Ṣābirīn wa Dhakhīrat al-Shākirīn. ↩

  7. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawāʾid. ↩

  8. Koranen, Bokstaven Qaf 50:33. ↩

  9. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  10. Karin Boye, »Moders röst,« Moln (1922). ↩

  11. Ellen Key, Lifslinjer, tredje delen. ↩

  12. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Wābil al-Ṣayyib min al-Kalim al-Ṭayyib. ↩

  13. Sunan Abi Dawud 4985. ↩

  14. Koranen, Den nattliga färden 17:109. ↩