Om

Söderberg lät Doktor Glas mörda en människa och märkte att samvetet vägrade tystna. Boye byggde ett samhälle utan hemligheter och fann att själen dog först. Strindberg flydde till Paris, förlorade förståndet och återvände med en gudstro han inte kunde förklara.

De ställde frågor som det sekulära Sverige fortfarande bär men aldrig besvarat. Det finns en tradition som ägnat fjorton sekler åt just det de anade: samvetet, själen, meningen. Al-Ghazali kartlade hjärtats sjukdomar med en precision som modern psykologi ännu inte nått. Ibn al-Qayyim analyserade kärlekens graderingar med ett vokabulär som svenska språket saknar motsvarighet till. Ibn Khaldun diagnostiserade civilisationers förfall innan begreppet civilisation hade formulerats.

Dessa essäer skrivs i spänningsfältet mellan de två traditionerna. En roman av Lagerlöf belyser ett koraniskt begrepp. En hadith ger djup åt något Strindberg bara anade. Inte för att den ena traditionen bekräftar den andra — utan för att mötet blottlägger något som ingen av dem visar ensam.

Grunden är Koranen, Profetens ﷺ sunnah och de första generationernas förståelse — den kedja som burit kunskapen obruten sedan den först förmedlades.

Detta är en webbplats för långsam läsning. Texterna skrivs för den som stannar kvar, inte den som scrollar förbi. Varje essä börjar i något konkret — ett verk, ett koranord, ett fenomen som ingen tänkt koppla samman förut — och följer det med eftertanke, tills något oväntat blir synligt.

Sverige, 2026