I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.
Svenskan bär sina djupaste begrepp i sammansatta ord. Samvete – sam och vete – betyder att veta tillsammans med någon; ansvar, att svara inför någon. Orden förutsätter en motpart: en gång var det givet med vem. När Gud lämnade samtalet blev samvetet kvar – men ensamt, och ansvaret utan svar. Det svenska allvaret – plikten, ansvaret, rösten inåt – har inte försvunnit; det vet bara inte längre vem det svarar inför.
Dag Hammarskjöld kände den ensamheten. «Den längsta resan är resan inåt», skrev han i Vägmärken – inte som poesi utan som disciplin. Men Sverige hörde bara citatet. Det Hammarskjöld sökte hade redan ett namn: i den islamiska traditionen heter det jihād al-nafs, själens strävan – och till skillnad från hans vandring saknade den aldrig riktning. Ibn al-Qayyim skrev: «I hjärtat finns en ensamhet som bara närheten till Gud kan bryta.»
«Samvetet! Och bakom samvetet?» frågar Strindberg i Götiska rummen; Boye svarar i Kris: «Längtan är vårt väsens hjärta» – och ger efter för längtan utan att fråga vart den leder; Lagerlöf lät den bli saga.
Fjorton hundra år av islamiskt tänkande har känt den ensamheten – men aldrig förlorat motparten. «Sannerligen, i Guds åminnelse finner hjärtana ro», säger Koranen. Samma samtal, fört i skilda rum.
Resan inåt förde Hammarskjöld ändå nära. Pingstdagen 1961 skrev han: «Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till Någon – eller Något.»
Den islamiska traditionen har aldrig tvekat om vem. «När Mina tjänare frågar dig om Mig – Jag är nära», svarar Koranen; här får svaret en svensk röst.