“Den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.”1

Hjalmar Söderberg satte fingret på problemet — men hans språk gav honom inte redskapet att följa det till botten. Vad är skillnaden mellan kärleken och drömmen om den? Söderberg visste att det fanns en. Han hade bara ett ord att arbeta med. Kärlek. Ett enda ord som ska täcka allt: förälderns nattliga vaka, den erotiska besattheten, den tysta troheten som överlever årtionden, den gudomliga hängivenheten. Modersmålet tvingar oss att tänka med tumvantar.

Sjuhundra år före Söderberg öppnade den damascenske juristen och teologen Ibn al-Qayyim al-Jawziyya (d. 1350) sin bok Rawdat al-Muhibbin — Älskarnas trädgård — och räknade upp närmare sextio arabiska namn för det vi kallar kärlek.2 Inte sextio synonymer. Sextio diagnoser.

Namnens vetenskap

Grekiskan hade fyra ord — eros, philia, storge, agape — och C. S. Lewis byggde en hel bok kring dem.3 Mer än svenskan har, men fortfarande en grov karta: fyra punkter på en kontinent. Ibn al-Qayyims projekt är av ett annat slag. Lewis delar kärleken i kategorier. Ibn al-Qayyim delar den i stadier, symptom och prognoser. Hans taxonomi är en patologi. Den frågar inte “vilken sort?” utan “vart leder den?”

Han förklarar varför araberna behövde alla dessa namn med en liknelse. Tre fenomen föder många ord: det som är farligt, som lejonet; det som är nödvändigt, som svärdet; det som berör alla, som vinet.4 Kärleken förenar alla tre. Den är livsfarlig, oundviklig och berusande.

Listan börjar med al-mahabbah, det breda ordet, och passerar genom al-‘alaqah (anknytning), al-hawa (begär), al-sabwah (ungdomlig hänryckning), al-shaghaf (brännande förälskelse), al-ishq (besatt passion), al-walah (förlust av förnuft), innan den slutar i al-tatayyum — total underkastelse, en term som bokstavligen betyder att bli gjord till slav.5

Hjärtats kokning

Ta mahabbah, det vanligaste arabiska ordet för kärlek. Ibn al-Qayyim ger det fyra konkurrerande härledningar, och var och en avtäcker ett lager:

Ordet kan komma från safa’, renhet, klarhet. Araberna talar om tändernas habab, deras vita glans. Kärlek som rening. Eller från hubab, det skum som stiger på vattenytan under ett häftigt regn — och då betyder mahabbah hjärtats kokning, dess upprörda svallvåg när det längtar efter den älskade. Eller från luzum, det som sitter fast, som kamelen som lagt sig och vägrar resa sig: den älskande vars hjärta fäst sig vid sin älskade och inte rör sig därifrån. Eller från qalaq, oro, darrning, som örhängets pendelrörelse i örat, det oupphörliga sökandet.6

Fyra etymologier, fyra diagnostiska perspektiv: renhet, svallvåg, fasthållning, rastlöshet. Redan i grundordet finns en fyrfaldig differentiering som svenskan inte ens kan formulera utan omskrivningar.

Och mahabbah är bara första steget.

Murbräckans botanik

Högre i taxonomin: al-ishq, det ord som närmast motsvarar den moderna västvärldens “passion”. Ibn al-Qayyim noterar att det härstammar från ‘ashaqah, en klängväxt som slingrar sig kring träd, suger deras sav och till slut dödar dem.7 Etymologin är diagnosen. Den som drabbats av ishq upplever inte stark kärlek. Han är angripen av en parasit. Begäret livnär sig på den älskande snarare än den älskade, en projektion som förtär sitt eget värdträd.

Ibn al-Qayyim konstaterar torrt: “Början av ishq är plåga, dess mitt är sjukdom, dess slut är död.”8 Han tillägger att det varken förtjänar beröm eller klander i sig självt — allt beror på dess föremål.9 Men Ibn al-Qayyim är noga med att den kärlek som tillkommer Allah ﷻ bär ett annat namn: mahabbah och ‘ubudiyyah, den fullkomliga kärleken förenad med fullkomlig underkastelse. Salaf använde inte termen ishq om Skaparen — de ansåg den för smal, för sjuklig, för knuten till brist. Mahabbah rymmer det som ishq saknar: stadga, lydnad, vördnad. Ishq riktat mot en jordisk bild leder genom walah mot tatayyum. Riktningen avgör om kärleken bär eller bryter ner sin bärare.

Eros beskriver en typ; ishq beskriver en process. Greken frågar: “Är detta eros eller philia?” Araben frågar: “Har denna passion passerat shaghaf utan att nå mawadda, den mogna tillgivenheten?” Taxonomin rör sig. Den har en riktning. Och den som kan läsa riktningen kan ställa en prognos.

Söderbergs Arvid, diagnostiserad

Betrakta Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken. Han älskar Lydia. Han har älskat henne sedan ungdomen. Men hans kärlek tar honom ingen vart — han gifter sig med en annan, lever ett halvt liv, och det “gick aldrig ett dygn och sällan en timme af dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke”.10 Söderberg berättar vidare: “Det värsta var, att han inte riktigt tordes lita på sina egna känslor.”11

Svenskan kallar detta kärlek: det finns inget annat ord. Men Ibn al-Qayyims taxonomi ser något mer exakt. Arvid befinner sig i ishq som aldrig övergått i mawadda. Klängväxten slingrar sig kring honom, men den bär ingen frukt. Hans passion saknar den mogna tillgivenhetens stadga, den luzum som inte vacklar, och därför pendlar han mellan besatthet och handlingsförlamning. Ibn al-Qayyim skriver: “Ishq tar inte säte utom i ett tomt hjärta.”12 Arvids hjärta är inte fullt av Lydia. Det är tomt på allt annat — och i det vakuumet frodas passionens klängväxt.

Diagnosen ringar in något som romanen ägnar hundratals sidor åt att kretsa kring utan att kunna benämna: denna kärlek saknar rötter. Den lever som en parasit på sin egen längtan. Ishq utan hubb — passion utan den grundläggande kärlek som ger den riktning.

Det som brinner och det som bär

Strindberg kände samma kraft från andra hållet — våldsamt, destruktivt, omöjligt att kontrollera. I Inferno: “Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek.”13

Ibn al-Jawzi, den store bagdadiske predikanten som skrev Dhamm al-Hawa två generationer före Ibn al-Qayyim, hade ett exakt ord för detta: hawa. Rått begär utan riktning, kraft utan form. “Begäret är en dold fälla som leder sin ägare i fördärvet”, skriver han — och tillägger: “Begäret är ett mörker som skymmer hjärtat från vishetens ljus.”14 Strindbergs äktenskapliga krig, den kärlek som brinner utan att värma, som binder utan att bära: hawa utan hubb, eld utan ljus.

Ändå — mitt i Infernos kaos: “Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägga det manliga, att erfara himlainnevånarnes könlösa kärlek, såsom Swedenborg kallar det.”15 Utan tillgång till terminologin rör Strindberg vid något som Ibn al-Qayyims system fångar med exakthet: kärlekens förmåga att förvandla sin bärare. Föräldrakärleken som avväpnar, som upplöser det hårda — en rörelse mot rahma, den barmhärtighet som Koranen nämner som kärlekens tvillingsyster:

Och av Hans tecken är att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek (mawadda) och barmhärtighet (rahma) uppstå mellan er. I detta ligger förvisso tecken för människor som tänker.16

Versen parar mawadda med rahma. Det äktenskapliga idealet i Koranen är passionens motsats: den stadiga tillgivenhet som bär frukt tillsammans med medkänsla.

Det fanns en svensk tänkare som närmade sig distinktionen. Ellen Key skriver i Barnets århundrade:

Det är denna rikedom af samhörighetselement hvilken bevarar kärlekens trohet i inre, ej blott i yttre mening; det är denna själfullhetens vårluft, som håller den sinnliga tjusningen frisk, medan hvarje förhållande mycket snart förbrukat lyckan och lämnat ledan kvar, när endast en sinnlig förälskelse varit kärlekens innehåll.17

Key rör vid exakt den gräns som arabiskan drar mellan shaghaf och mawadda. Hon ser att sinnlig förälskelse utan samhörighetselement “förbrukar lyckan” — precis som ishq utan hubb leder mot walah. Söderberg noterade med karakteristisk skärpa att det var “Ellen Keys stora lidelse att vilja tvinga världen att älska med den kärlek, som bränner henne själf”.18 Men Key hade ett problem: hon formulerade sin insikt i ett språk med ett ord. Det Ibn al-Qayyim gör med ett enda begrepp — mawadda — behöver Key en hel mening för att ringa in.

Den som säger ishq varnar redan. Den som säger mawadda lovar redan. Den som säger tatayyum vet att gränsen är överskriden. Orden bär sina prognoser inbyggda.

Kärlekens tomma hjärta

Ibn al-Qayyims taxonomi är teologisk. Den finns till för att visa att den mänskliga kärlekens hela spektrum — från den mildaste tillgivenhet till det vildaste vansinne — pekar mot ett centrum: kärleken till Allah ﷻ. “Det finns inget ljuvare, inget ädlare, inget sötare för hjärtat och själen än kärleken till Allah och hängivenheten till Honom allena”, skriver han.19 Och på ett annat ställe, med brutal klarhet: “Det är omöjligt att kärlek till den Högste och ishq för bilderna någonsin sammanstrålar i ett hjärta — de är motsatser som aldrig möts.”20

Ibn al-Jawzi citerar Platon med ett ord som fortfarande bränner: “Ishq är en tom själs rörelse utan tanke.”21 Ibn al-Qayyim själv: “Ishq tar inte säte utom i ett tomt hjärta.”22

Det hjärta som är fullt — fullt av dhikr, av närvaro inför Allah ﷻ — det hjärtat har inte rum för den parasitära passionens klängväxt. Men det tomma hjärtat, det som saknar centrum, det som den moderna sekulariteten berömmer sig av att ha befriat från alla dogmer — det hjärtat är sårbart för precis den sortens kärlek som förtär utan att nära, som binder utan att bära.

Ibn al-Qayyim kartlade ett helt periodiskt system för kärleken. Vi har ett grundämne. Och vi undrar varför våra förbindelser exploderar.

Footnotes

  1. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas (1905). ↩

  2. Ibn al-Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin wa-Nuzhat al-Mushtaqin, kap. 1. ↩

  3. C. S. Lewis, The Four Loves (1960). ↩

  4. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 1. ↩

  5. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 1. ↩

  6. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 2. ↩

  7. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 2. ↩

  8. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 10. ↩

  9. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kap. 10. ↩

  10. Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken (1912). ↩

  11. Söderberg, Den allvarsamma leken. ↩

  12. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa-l-Dawa’. ↩

  13. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  14. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. ↩

  15. Strindberg, Inferno. ↩

  16. Koranen, al-Rum 30:21. ↩

  17. Ellen Key, Barnets århundrade (1900). ↩

  18. Hjalmar Söderberg, Vers och varia. ↩

  19. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin. ↩

  20. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa-l-Dawa’. ↩

  21. Platon, citerad av Ibn al-Jawzi i Dhamm al-Hawa. ↩

  22. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa-l-Dawa’. ↩