Först ateismen. Sedan ockultismen, alkemin, spiritismen. Sedan Swedenborg. Under de år som omspänner Inferno prövade Strindberg varje hållning han kunde nå – och ingen bar hans vikt.

»Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett livstecken ifrån sig.«1 Meningen förtjänar aktning – inte för att den är sann utan för att den visar vad ateismen kostar den som tar den på allvar. Strindberg ville inte vara ateist. Dit drev honom vad han upplevde som Guds tystnad. Men han kunde inte stanna, för ateismen höll inte ens för hans eget förnuft.

»Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.«2 Det som kom efter – ockultism, alkemi, Swedenborg – bar inte heller. Varje ny hållning brast inifrån, inte under yttre kritik utan under sin egen tyngd. Strindbergs kris var inte att han saknade tro. Det var att inget han trodde på bestod sin egen prövning.

Han hade sökt sin Gud alltifrån barndomen, skrev han, och funnit demonen.3 Det var inte en omvändelseberättelse. Det var ett trilemma som levdes.

Tre rader

Fjorton sekler före Strindberg restes samma fråga, renare:

Har de skapats av ingenting, eller är det de själva som är skaparna? Eller har de skapat himlarna och jorden?4

Tre alternativ, tre rader. Antingen uppstod allting ur intet – verkligt intet, inte kvantfält eller energitillstånd utan absolut ingenting. Eller skapade allting sig självt, vilket förutsätter att det finns innan det finns. Eller finns en Skapare.

Ibn Kathīr återger hur Jubayr ibn Muṭʿim, vid den tiden polyteist, hade kommit till Profeten ﷺ efter slaget vid Badr för att lösa ut krigsfångar. Under bönen hörde han dessa verser reciteras. »Mitt hjärta höll på att flyga,« sade han.5 Ingen bevisföring hade föregått ögonblicket. Inga premisser att bedöma, inga mellanled att granska. Bara frågan – och omöjligheten att undvika den. Det hörde, berättar Ibn Kathīr, till det som förde honom till islam.

Wittgenstein närmade sig samma punkt tretton sekler senare: »Det mystiska är inte hur världen är, utan att den är.«6 Men han stannade vid häpnaden, vid insikten som iakttagelse. Koranen stannar inte. Den ställer kravet: välj.

Vad som brister

Strindbergs vandring var inte unik. Varje hållning utom en faller samman under sin egen logik – inte därför att den motbevisas utifrån utan därför att den motsäger sig själv.

Panteismen sätter likhetstecken mellan Gud och naturen. En vacker tanke – allt är gudomligt, allt hänger samman. Men om Skaparen är skapelsen utplånas skillnaden mellan orsak och verkan. En gud som sammanfaller med universum kan inte förklara universum. Den är det som behöver förklaras.

Deismen erkänner en Skapare men förnekar att denne handlar i världen. Hållningen rymmer en olöslig motsättning: makt nog att frambringa allting, men utan vilja att tala till det skapade. Skapad men aldrig tilltalad – att veta att man gjordes men aldrig varför. I längden knappast att skilja från att aldrig ha gjorts med avsikt.

Men det är treenigheten som avslöjar sprickan tydligast – just för att den står närmast monoteismen och gör anspråk på att vara den.

Emanuel Swedenborg uppfattade som barn Gud som en, utan treenighetslära.7 Insikten var ren. Barnet som ber behöver inte tre personer för att veta vem det talar med. Som vuxen tvingades han förhålla sig till dogmen och byggde ett helt nytt teologiskt system: treenigheten som tre sidor av en enda gudomlig person – kärlek, vishet, verksamhet.8 Han bröt med hela den kristna ortodoxin för att rädda den enhet han aldrig övergivit. Att han behövde uppfinna en ny teologi säger mer om problemets djup än om lösningens hållbarhet.

Strindberg drogs till Swedenborg just för detta – en tänkare som brottades med Guds enhet. Men Swedenborg erbjöd labyrint snarare än utväg. Den systematik som skulle förklara enheten lade till lager på lager av särskiljning, och Strindberg vandrade in utan att finna ut.

Newton gick en annan väg – tystare, ensam. I Principia beskrev han Gud som »ett väsen, evigt, oändligt, absolut fullkomligt« som »styr allting, inte som världens själ utan som Herre över allt.«9 Han avvisade treenigheten som falsk doktrin, vägrade prästvigning i den anglikanska kyrkan och lade fram sina skarpaste argument för strikt monoteism i skrifter han aldrig publicerade.10 Historiens kanske mest inflytelserika naturvetare fann treenigheten osammanhängande – och valde, i tystnad, enheten. Priset var livslång hemlighet: hans teologiska övertygelse nådde allmänheten först långt efter hans död.

Mönstret upprepas: de som tänkte ärligast nådde längst mot enheten. Men utan uppenbarelse saknade de språket att fullborda den. Newton behöll sin Gud hemlig. Swedenborg begravde sin i systematik. Strindberg gav upp i dunkel.

Svaret i bisatsen

Strindberg nådde aldrig klarhet. Hans Gud förblev dunkel – mer kraft än person, mer försyn än nåd. Han avslutade Inferno med orden: »Intet tvivel mera! Den Evige har talat!«11 Men vilken Evig? Vad hade Han sagt? Strindberg bekände underkastelse utan att kunna nämna vid namn det han underkastade sig inför.

Ändå, sju år senare, i Götiska rummen, formulerade han en mening som bär mer än han avsåg:

Av intet blir intet, och allt har en tillräcklig grund.12

Av intet blir intet – alltså är det första alternativet omöjligt: ur ingenting kommer ingenting. Allt har en tillräcklig grund – alltså räcker inte slumpen, inte det opersonliga, inte det stumma. Strindberg uttalade tawhids logik med egna ord. Han kände inte igen den.

Ibn Taymiyyah ställde frågan i sin renaste form: det skapade är uppkommet och beroende, till skillnad från Skaparen som är nödvändig i sitt vara – varje tillägg som läggs till för att förklara Hans enhet undergräver den.13 Ibn Qayyim sammanfattade det i en sats: Herren ensam skapar, styr och befaller.14

Inte en trossats som kräver förnuftets underkastelse. Den slutsats förnuftet når när det följer sina egna grunder hela vägen.

Tawḥīd – att säga en och mena det utan fotnoter. Det är den hållning som inte brister. Ateismen brister vid frågan om grund. Panteismen vid skillnaden mellan orsak och verkan. Deismen vid frågan om mening. Treenigheten vid frågan om inre sammanhang. Tawḥīd kvarstår.

Strindberg prövade ateismen: den brast vid hans eget förnuft. Han prövade ockultismen: den brast vid verkligheten. Han prövade Swedenborg: den brast vid sin egen systematik. Varje gång brast hållningen inifrån – inte därför att han förkastade den utan därför att den förkastade sig själv.

I Inferno klagade han att de okända makterna lämnat världen utan livstecken. Han letade hela livet. Han letade inte på rätt ställe.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  2. August Strindberg, Inferno. ↩

  3. August Strindberg, Inferno. ↩

  4. Koranen, al-Ṭūr 52:35–36. ↩

  5. Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿAẓīm, kommentar till al-Ṭūr 52:35–36. ↩

  6. Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus (1921), 6.44. ↩

  7. Victor Alfred Nilsson, Sweden: »As a child, he had the idea of God as one, without any conception of a Trinity.« ↩

  8. Emanuel Swedenborg, Vera Christiana Religio (Den sanna kristna religionen, 1771). ↩

  9. Isaac Newton, Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica, General Scholium (1713/1726). ↩

  10. Stephen Snobelen, »’God of gods, and Lord of lords’: The Theology of Isaac Newton’s General Scholium to the Principia,« Osiris 16 (2001), s. 169–208. ↩

  11. August Strindberg, Inferno. ↩

  12. August Strindberg, Götiska rummen (1904). ↩

  13. Ibn Taymiyyah, Darʾ Taʿāruḍ al-ʿAql wa-l-Naql. ↩

  14. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madārij al-Sālikīn. ↩