Han kunde inte sluta vara tacksam. Det var Strindbergs verkliga kris sommaren 1896 – inte ockultismen, inte nervsammanbrotten, utan en tacksamhet som envist vägrade lyda hans förnuft.

I Inferno, mitt i det hans samtida läser som feber, skriver han:

Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett livstecken ifrån sig. Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda!1

Resonemanget är hans eget och det är förnuftigt: makterna har övergett världen, alltså finns det ingen att tacka. Slutsatsen följer. Det som inte följer är smärtan. Hade ateismen varit befrielse borde den ha tagit bort bördan, inte lagt till en ny. Ändå är det just en börda Strindberg beskriver – inte lättnaden hos den som förstått utan tyngden hos den som försöker leva som om det vore sant. Han har avskaffat mottagaren men inte gåvan, rivit adressen men inte brevet.

Tvungna. Otacksamheten är inte slutsats utan ansträngning – något som kräver dagligt underhåll.

Olof Lagercrantz hävdade att Strindberg iscensatte Inferno-krisen för att utvinna litterär råvara.2 Möjligt. Men iscensättningen förklarar inte riktningen. En dramatiker kan dikta vilken kris som helst – ändå faller Strindberg alltid mot samma punkt. Och han kallar det just ett fall: »Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.«3

Ner. Mot tro. Som om ateismen vore det högre läget – det som krävde kraft att bibehålla – och tron det lägre, det man landade i så snart man släppte taget. Bilden vänder vår karta. Vi föreställer oss att tro förutsätter ett språng: ett beslut att lämna det säkra. Strindberg vittnar om motsatsen. Det var ateismen som krävde språnget. Tron var fallet.

Underhållets pris

Vore ateism ett stadigt tillstånd borde den inte kosta något att upprätthålla. En sanning underhåller sig själv; att jorden kretsar kring solen behöver inte försvaras varje morgon. Strindbergs ateism kräver försvar. Den drivs inte av övertygelse utan av viljekraft – och viljekraften har en gräns.

I Götiska rummen syns underhållet: »En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan sluta mig till något erkänt kyrkosamfund.«4 Varje ord mäter och balanserar. Inferno visar att balansen inte håller.

Ellen Key, hans samtida och på många sätt hans motpol, iakttar samma mönster i vidare skala:

Mycket fromma kristnas barn bli fritänkare, mycket fria fritänkares barn kristna. Orsaken är öppendaglig.5

Key nöjer sig med samhällsförklaringen: barnet trotsar föräldern. Men förklaringen reder ut en generations rörelse utan att beröra mönstrets riktning. Varför slår pendeln alltid tillbaka? Om ateism vore slutgiltig kunskap borde utvecklingen vara rak – varje generation mer sekulär tills religionen dör ut.

Det är inte vad Key iakttar. Inte vad historien visar. Inte vad Strindberg genomlever. Pendeln svänger tillbaka, och den svänger inte för att den drivs utan för att den släpps.

Gravitationen

Vad Strindberg genomlever och Key iakttar är inte tillfällighet utan mönster – en kraft som verkar under ytan. Frågan är vad som driver pendeln tillbaka.

Koranen namnger kraften:

Och när nöden drabbar er till havs försvinner alla som ni tillber, utom Han. Men när Han sedan fört er oskadda i land vänder ni er bort. Ja, människan är djupt otacksam.6

I kris anropar människan Gud; i trygghet glömmer hon. Men versen är skarpare än den psykologi den tycks beskriva. Anropet kräver ingen förklaring – det är utgångsläget, den rörelse som sker av sig själv. Det som kräver förklaring är glömskan: den aktiva rörelsen bort.

Strindbergs »tvungna otacksamhet« är just denna aktiva rörelse. Han beskriver inte Guds frånvaro utan ansträngningen att leva som om Gud vore frånvarande. Det Koranen kallar otacksamhet kallar Strindberg börda. Orden skiljer sig; erfarenheten är densamma.

Den islamiska traditionen kallar utgångsläget fiṭrah – den riktning människan skapades med, riktad mot sitt ursprung med ett tyngdlags envisa drag. Profeten ﷺ: »Varje barn föds i enlighet med fiṭrah; sedan gör föräldrarna det till jude, kristen eller zoroastrier.«7 Märk ordvalet: sedan gör. Avledningen kräver yttre kraft. Riktningen själv kräver ingenting; den finns redan.

Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) beskriver vad avledningen lämnar efter sig:

I hjärtat finns en tomhet som inte kan fyllas av annat än närhet till Allah ﷻ, och en sorg som inte kan lyftas av annat än glädjen i att känna Honom, och en oro som inte kan stillas av annat än samling inför Honom.8

Inte en uppmaning utan en diagnos: hjärtat har en form, och bara en sak passar i den. Strindbergs »tvungna otacksamhet« och Ibn Qayyims »tomhet som inte kan fyllas« rör vid samma erfarenhet – den ene inifrån kampen, den andre med diagnostikens lugn.

Gravitationen är tyst. Den syns inte, känns inte – förrän motståndet upphör. Uppdämt vatten skapas inte av dammens fall; det har legat där hela tiden.

Det korta avståndet

Dag Hammarskjöld, ett halvsekel efter Strindberg, fångar ögonblicket då motståndet ger vika – utan dramatik, utan sammanbrott, utan feber:

Jag vet inte Vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet inte när den ställdes. Jag minns inte att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till Någon – eller Något.9

Frånvaron av dramatik gör vittnesmålet svårare att avfärda. Strindbergs erfarenhet kan skyllas på sammanbrott; Hammarskjölds kan det inte. Att samma rörelse sker utan sjukdom antyder att krisen inte skapar den – den gör den synlig. Det stilla jaet och det febrila fallet är samma gravitation i olika hastigheter.

Stegets korthet är avslöjandet. Inte att det var lätt att ta – för Strindberg krävde det allt – utan att avståndet aldrig var vad vi trodde. Människan har inte riktigt lämnat. Hon har bara vänt sig bort.

Oscar Levertin fångade belägenhetens yttersta form: »Verkligheten kan kanske undvara religion, men säkert ej religiositet.«10 Avskaffa kyrkorna, dogmerna, ritualerna – det låter sig göras. Avskaffa det i människan som tackar, som faller, som inte förmår hålla inne med ropet – det låter sig inte göras. Religiositeten sitter djupare än varje lära. Den är hjärtats riktning.

Koranen fångar det i två ord: som om. »Hon fortsätter som om hon aldrig anropat Oss.«11 Glömskan är en handling, inte ett tillstånd. Människan måste agera otacksam – det faller henne inte naturligt.

Strindbergs enda steg var aldrig ett steg framåt. Det var ögonblicket då han slutade ta det ständiga steget bakåt – då bördan att inte tacka blev tyngre än att erkänna den det finns att tacka.

Hans tvungna otacksamhet tryckte honom som en börda. Han lade ner den.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno (Stockholm: Bonniers, 1897), kap. XI. ↩

  2. Olof Lagercrantz, August Strindberg (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979). ↩

  3. Strindberg, Inferno, kap. XIV. ↩

  4. August Strindberg, Götiska rummen (Stockholm: Bonniers, 1904). ↩

  5. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen (Stockholm: Bonniers, 1903). ↩

  6. Koranen, al-Isrāʾ 17:67. ↩

  7. Ṣaḥīḥ al-Bukhārī, Kitāb al-Janāʾiz, nr. 1385; Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-Qadar, nr. 2658. ↩

  8. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawāʾid. ↩

  9. Dag Hammarskjöld, Vägmärken (Stockholm: Bonniers, 1963). ↩

  10. Oscar Levertin, Diktare och drömmare (Stockholm: Bonniers, 1898). ↩

  11. Koranen, Yūnus 10:12. ↩