Kolvaktaren sitter ensam i natten och lyssnar. Runt honom arbetar elden sakta under milan; ovanför honom står stjärnorna orörliga på sina banor. Och träden – träden har andakt. Dan Andersson skrev det i David Ramms arv med en bitterhet som bara den hör som läser noga:

Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster!1

Det är en bekännelse. En människa har upptäckt att hela skapelsen deltar i något hon själv är utestängd från. Träden ber. Stjärnorna håller sin bana. Backrinkorna böjer sig i bön. Och han – han snubblar bland dem, oförmögen att göra det de gör.

Skillnaden mellan att höra musiken och att inte kunna sjunga.

En fromhet utan verb

David Thurfjell har i Granskogsfolk visat hur skogen blivit svenskarnas verkliga religion: en naturandlighet formad genom uppväxt och kultur, personlig och ordlös.2 Den som söker Gud i Sverige gör det helst ensam, utan förmedling, i det tysta.3 Naturen som kyrka; tystnaden som liturgi. Och för många är det nog.

Men en gudstjänst utan ord är en gudstjänst utan svar. Man kan stå i katedralen och gripas av ljuset genom rosettfönstret utan att delta i mässan.

Ellen Key gav oron dess exaktaste svenska form:

Människans hjärta är skapadt för Gud och är därför oroligt, innan det hvilar i Gud.4

Orden ekar av Augustinus och röjer samma olösta spänning. Key ser att hjärtat söker och vet vad det söker, men stannar vid iakttagelsen. Att hjärtat behöver vila i Gud förutsätter en handling – att söka, att vända sig, att minnas. Vilken handling? Det lämnar hon öppet.

Bryggor mellan naturupplevelse och bön saknas inte i historien: franciskansk naturmystik, ortodox hesykasm, samernas joik som förenade landskap och rit.5 Men reformationen skar bort det mesta av det förra; koloniseringen undertryckte det senare. I det moderna Sverige blev känslan kvar utan formen.

Viktor Rydberg såg varför detta glapp är oundvikligt: människan är »en från naturen utskjuten varelse, genom sitt självmedvetande dömd att leva i en helt annan, osynlig värld av andliga konflikter.«6 Trädet ber utan att veta om det. Räven lever rent utan ansträngning. Människan, utrustad med medvetande, kan inte bara vara – hon måste välja. Och att välja kräver ett språk, en form, ett verb.

Andersson saknade verbet. Det han hade var fruktan: »Jag är rädd för Den Oändlige.«7 Och insikten att något gått förlorat: »Hos dem var gudsbegreppet en styrka – hos oss är det hjärtats stora feghet – nervernas uppror.«8

Andersson var långt ifrån ensam. Det han beskrev var ett kulturellt tillstånd: att ha hört skapelsens bön och inte veta vad man skall göra med det man hört. Att stå kvar i skogsbrynet med händerna tomma.

Allt som finns prisar

Samma kör finns i sura al-Isrā:

Honom prisar de sju himlarna och jorden och allt som finns i dem. Det finns ingenting som inte prisar Hans lov, men ni förstår inte deras prisande.9

Träden, stjärnorna, backrinkorna – den kör Andersson bevittnade finns i den koraniska världsbilden, och den sjunger utan uppehåll. Men versen slutar med ett förbehåll: ni förstår inte. Människan hör kören. Hon har bara glömt hur man lyssnar.

Men Koranen nöjer sig inte med det — den kräver att människan väljer att delta: »Dyrka Mig och förrätta bönen för att åminnas Mig.«10 Versen kunde ha sagt upplev eller känn. Den säger åminns – udhkurni. Åminnelsen, dhikr, är handling före känsla, övning före stämning. Tungan formar ett namn innan hjärtat hunnit vakna. Denna omkastning är svaret på det svenska glappet. Naturandligheten börjar med känslan och hoppas att handlingen skall följa. Men känslan kommer och går: den infinner sig när skogen rör sig och försvinner när man lämnar gläntan. Börjar man med handlingen är man inte längre beroende av att bli berörd.

Den som låter bli har ett namn i Koranen: »Satan har tagit över dem och fått dem att släppa Allah ur minnet.«11 Den som hör kören men aldrig svarar väljer fångenskap.

Andersson kallade sig själv »en sådan orolig, rädd liten stackare, med ett så vekt och dock så stormande hjärta.«12 Han trodde att ensamheten inför skapelsens bön var mänsklig ringhet. Koranen vänder på det: oron är en rang. Trädet prisar utan val. Stjärnan stapplar inte för att den inte kan välja att stappla. Människan – ensam bland alla skapade varelser – kan välja att minnas eller glömma. Hennes oro är priset. Hon är den enda varelse vars bön betyder något, just för att den inte är given.

Hjärtats rost

Ibn Qayyim al-Jawziyyah – teolog, jurist, själsgranskare – kartlade i al-Wabil al-Sayyib vad glömskan gör med hjärtat. Han återger sin lärare Ibn Taymiyyah:

Åminnelsen är för hjärtat vad vattnet är för fisken – hur blir det för fisken när den lämnar vattnet?13

Fisken gör inget fel. Den dör av att vara utanför det enda som kan bära den. Så med hjärtat som glömmer. Det slocknar av frånvaro.

Åminnelsen, skriver Ibn Qayyim, »polerar hjärtat från dess rost – och hjärtats rost är glömska och begär, och dess polering är åminnelse, ånger och bön om förlåtelse.«14 Det rostiga hjärtat är inte ont utan frånvarande. Det har somnat. Det är den som hör sitt namn ropas och inte vänder sig om.

Men den vakne bär inte bara sig själv. Ibn Qayyim berättar att bergen och ödemarken jublar över den som nämner Guds namn.15 Platserna gläds. Marken lyser. Profeten ﷺ sade: »Den som minns Gud bland de glömska är som ett grönt träd mitt bland torra.«16

Ett grönt träd bland torra. I Anderssons kolskogar förvandlas träd långsamt till kol. Det torra brinner, förtärs. Det gröna minns.

Att svara

Andersson skrev: »Tro något måste man, annars går man under.«17 Han hade rätt. Men tro är inte en känsla – det är ett verb. Det är att resa sig före gryningen och tvätta ansiktet med kallt vatten.

De som har antagit tron och vars hjärtan finner ro i att prisa Allah. Visst är det i Allahs pris som hjärtan finner ro!18

Det oroliga hjärta som Ellen Key beskrev, skapadt för Gud och rastlöst utan Honom, söker ro i solnedgången men finner den i att nämna Hans namn.

Andersson hörde skapelsen be i Finnmarkens kolskogar. Han hörde träden ha andakt och kände sin egen tomhet. Känslan och intrycken hade han redan. Det han saknade var ett svar.

Footnotes

  1. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  2. David Thurfjell, Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion (Norstedts, 2020). ↩

  3. Jfr »The Religious Landscape in Sweden«, Thinking Faith: religionen uppfattas i Sverige som en rent inre och privat angelägenhet, och naturmystiken blir därigenom ett särskilt tilltalande uttryck. ↩

  4. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen. Formuleringen ekar Augustinus, Bekännelser I:1. ↩

  5. En fullständig diskussion av dessa traditioner ligger utanför essäns ramar. Om samisk andlighet, se Ester Blenda Nordström, Kåtornas folk – en skildring, om än genom en utomståendes blick, av hur natur, sång och det heliga var oupplösligt förenade. ↩

  6. Viktor Rydberg, De vandrande djäknarne. ↩

  7. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  8. Ibid. ↩

  9. Koranen, al-Isra 17:44. ↩

  10. Koranen, Ta Ha 20:14. ↩

  11. Koranen, al-Mujadala 58:19. ↩

  12. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  13. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Wabil al-Sayyib min al-Kalim al-Tayyib. Uttalandet tillskrivs Ibn Taymiyyah. ↩

  14. Ibid. ↩

  15. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Wabil al-Sayyib. En känd athar (följeslagarberättelse) efter Ibn Masud. ↩

  16. Återberättad av al-Bazzar; bedömd som hasan av al-Albani. ↩

  17. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  18. Koranen, ar-Rad 13:28. ↩