En mening i Koranen borde oroa varje demokrat: »De flesta av dem följer inte annat än antaganden. Men antaganden kan aldrig ersätta sanningen på något sätt.«1

Påståendet är inte förbehållet Koranen. Strindberg gav samma misstanke ord i Götiska rummen:

Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen.2

Ellen Key skrev om »massdumheten, massfegheten och masslögnen« som tillsammans åstadkommer sådant som nästan varje enskild individ i massan skulle rygga för.3 Le Bon skildrade hur en människa som träder in i en folkmassa förlorar sin egenart och övertar massans.4

Strindberg iakttog, Key angrep, Le Bon obducerade. Koranen förklarar varför.

Den oprövade premissen

Den liberala demokratin vilar på en outtalad premiss: att folkviljan, genom rätt förfarande, närmar sig det goda. Förfarandet ger enighet, legitimitet, det minst skadliga – aldrig sanning. Premissen har aldrig bevisats. Bara antagits.

Sverige ger två exempel. År 1955 avskaffade riksdagen motbokssystemet, det så kallade Brattsystemet, trots att den medicinska expertisen varnade för konsekvenserna. Alkoholkonsumtionen steg. Skadorna följde. Riksdagen hade talat i folkets namn, och den hade fel.5 Men saken är inte enkel: Brattsystemet var också ett redskap för klasskontroll, där läkare och byråkrater godtyckligt begränsade fattiga medborgares inköp medan överklassen drack obehindrat. Experternas sanning var verklig men förmedlades genom förnedring. Demokratin löste ett rättviseproblem och skapade ett folkhälsoproblem, utan medel att hantera konflikten.

Tjugofem år senare, 1980, folkomröstade Sverige om kärnkraften. Tre alternativ presenterades. Inget var ett rent nej. Väljarna fick välja mellan tre varianter av ja med olika avvecklingstakt, och resultatet tolkades som en avvecklingsplan som aldrig genomfördes fullt ut.6 Demokratin hade gett ett svar men ingen sanning. Förfarandet var oklanderligt; kunskapen obefintlig.

Koranen skiljer inte mellan rätt och fel som politiska kategorier utan mellan kunskap och antagande: ʿilm och ẓann. »Befatta dig inte med det du saknar kunskap om. Hörseln, synen och hjärtat – alla dessa kommer att tillfrågas.«7 Ibn Kathīr (ca. 1300–1373) anför Profetens ﷺ varning: »Akta er för antaganden, ty antaganden är det mest lögnaktiga av tal.«

Två brister och ett begär

Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) urskiljer två grundbrister: brist på klarsyn och brist på tålamod.8 Klarsyn kräver ansträngning. Tålamod kräver att man härdar ut obehaget av att stå ensam.

Men det finns ett djupare skikt. Ibn al-Jawzī (d. 1201): »Begäret förblindar och gör döv för sanning och riktighet.«9 Hawā förvränger omdömet. Människan ser inte fel trots sin intelligens utan på grund av sina begär.10

Le Bon, utan kännedom om denna tradition, landade i samma slutsats:

I en folkmassa blir skeptikern troende, den ärliga människan en förbrytare, den fege en hjälte.11

Men hans analys börjar för sent: den utgår från folkmassan som om förvrängningen uppstår i det ögonblick någon träder in i gruppen. Hawā verkar redan innan massan samlas. Massan ger en kollektiv ursäkt åt det begär som redan finns.

»Vem är mer vilse än den som följer sitt begär utan någon vägledning från Allah ﷻ?«12 Det som fördöms är inte begäret utan begäret utan vägledning.

Sanningen känns inte igen genom människor

Ett uttalande tillskrivet ʿAlī ibn Abī Ṭālib, den fjärde kalifen: »Sanningen känns inte igen genom människor – känn igen sanningen, så känner du igen dess folk.«13

Grundsatsen kräver motsatsen till vår vana: pröva påståendet först, sedan avsändaren.

Ibn Taymiyyah (1263–1328) fördjupade grundsatsen. Den som gör människor till måttstock för sanningen – i stället för att pröva människors påståenden mot sanningen – begår det mest grundläggande tankefelet.14 Varje människa kan ha fel eller rätt, utom Profeten ﷺ.

Det demokratiska samhället gör just detta, genom sin uppbyggnad, inte av illvilja. Omröstningen är en våg som väger röster, inte skäl.

Sanningen som bro och som börda

Habermas hävdade att rationell diskurs – det herraväldesfria samtalet – kan leda till sanning genom rätt förfarande, om alla deltagare argumenterar ärligt och på lika villkor.15

Men Habermas förutsätter det som Koranen ifrågasätter: att människan, lämnad åt sitt förnuft, dras mot sanning snarare än antagande. Hawā är universell. Begäret talar alltid med i rummet, osynligt, förklätt till förnuft. Ibn Taymiyyah påpekade att »fantasin ljuger oftare än den talar sant«16 – och fantasin verkar starkast när vi tror oss vara som mest förnuftiga.

»Deras angelägenheter avgörs genom samråd sinsemellan«17 – shūrā, samråd, är en styrande princip. Men samrådets uppgift är inte att fastställa sanningen genom röstning utan att söka den bästa tillämpningen av en sanning som redan är given. I shūrā är sanningen konstant och tillämpningen diskuteras. I demokratin är sanningen det som diskussionen frambringar.

Karin Boye skrev i Kallocain:

Sanningen kunde vara en bro mellan människa och människa – så länge den är frivillig, ja – så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva.18

Sanningen som bro förutsätter att den finns oberoende av dem den förbinder. En bro som uppfinns i stunden den beträds är ingen bro.

Koranen väljer ett oväntat ord för livet utan vägledning: dank – trånghet, snävhet. »Den som vänder sig bort från Min påminnelse ska sannerligen leva ett trångt liv.«19 Inte syndigt, inte straffat. Trångt. Ibn Kathīr förtydligar:

Även om han klär sig som han vill, äter vad han vill och bor var han vill – så länge han saknar visshet och vägledning, förblir hans hjärta i ångest, förvirring och tvivel.

Hjalmar Söderberg vände på bilden:

Sanningen är fattig som Job, ofruktbar som ökensanden och tråkig som en gammal antikvarisk bokhandlare. Men lögnen är rik som påven i Rom!20

Söderberg menade det ironiskt, men ironin bär en oavsiktlig sanning. Lögnen är rik: rik på löften, bekvämlighet, den tillfälliga lättnaden att slippa tänka. Sanningen ger inget av detta. Den ger bara sig själv.

Lögnens rikedom gör den svår att genomskåda. Ibn Khaldūn (1332–1406) satte ord på sambandet mellan sanningens enhet och lögnens mångfald:

Sanningen är bara en form, medan falskheten är många former. Därför är det lätt att begå orättvisa men svårt att uppfylla rättvisa.21

Majoriteten följer lögnen inte för att den övertygar utan för att den erbjuder så många skepnader.

Det demokratiska samhället har gjort detta till grundsats och kallat det pluralism. Koranen ställer frågan som pluralismen inte förmår besvara: om alla anspråk är lika giltiga, varför skulle något av dem vara sant?

De med kärna

Koranen har ett ord för dem som skiljer sanning från antagande: ūlū al-albāb – de med kärna:

Han ger visdom till den Han vill, och den som ges visdom har förvisso getts mycket gott. Men ingen låter sig förmanas utom de med förstånd.22

Ibn Kathīr citerar en profettradition: »Gud ger det världsliga livet till den Han älskar och den Han inte älskar, men Han ger religionen bara till den Han älskar.« Sanningen kommer till människan, inte från henne.

Footnotes

  1. Koranen, Yūnus 10:36. ↩

  2. August Strindberg, Götiska rummen, Stockholm, 1904. ↩

  3. Ellen Key, Lifslinjer, första delen, Stockholm, 1903. ↩

  4. Gustave Le Bon, Massans psykologi, kap. 2. ↩

  5. Brattsystemet avskaffades genom riksdagsbeslut 1954, med verkan från 1 oktober 1955. Systembolagets historik dokumenterar den efterföljande konsumtionsökningen. ↩

  6. Folkomröstningen om kärnkraften genomfördes den 23 mars 1980. De tre alternativen innebar olika tidsplaner för avveckling, men inget alternativ motsvarade ett rent nej till avveckling. ↩

  7. Koranen, al-Isrāʾ 17:36. ↩

  8. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Dāʾ wa-l-Dawāʾ (Sjukdomen och boten). ↩

  9. Ibn al-Jawzī, Dhamm al-Hawā (Fördömandet av begäret). ↩

  10. Ibn al-Jawzī, Dhamm al-Hawā. ↩

  11. Gustave Le Bon, Massans psykologi, kap. 2. ↩

  12. Koranen, al-Qaṣaṣ 28:50. ↩

  13. ʿAlī ibn Abī Ṭālib, citerad i Ibn al-Jawzī, Talbīs Iblīs (Iblīs’ bedrägerier). ↩

  14. Ibn Taymiyyah, Majmūʿ al-Fatāwā (Samlade rättsutlåtanden) och al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn (Vederläggning av logikerna). Ibn Taymiyyah betonar upprepade gånger att sanning prövas mot Koranen och Sunnah, inte mot personers status, och att varje människa utom Profeten ﷺ kan ha rätt eller fel. ↩

  15. Jürgen Habermas, Theorie des kommunikativen Handelns (1981), eng. The Theory of Communicative Action (1984). Begreppet »herrschaftsfreier Diskurs« utvecklades i Habermas tidiga diskursetik, från »Wahrheitstheorien« (1973) och framåt. ↩

  16. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn. ↩

  17. Koranen, al-Shūrā 42:38. ↩

  18. Karin Boye, Kallocain, Stockholm, 1940. ↩

  19. Koranen, Ṭā Hā 20:124. ↩

  20. Hjalmar Söderberg, Jesus Barabbas, Stockholm, 1928. ↩

  21. Ibn Khaldūn, Muqaddimah. ↩

  22. Koranen, al-Baqarah 2:269. ↩