En passage i Strindbergs Inferno förtjänar att läsas långsammare än den brukar bli. Mitt i sin parisiska exil, sönderfallen av alkemi och paranoia, skriver han:

Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga mått och steg för att utsprida den. I min skygghet vänder jag mig ej till auktoriteterna och akademierna … ursinnig över denna pina, som jag är hågad tillskriva de okända makter, vilka i så många år förföljt mig och lagt hinder för mina bemödanden, undviker och försummar jag människors sällskap, ger återbud till bjudningar, stöter vänner ifrån mig. Tystnad och enslighet breda sig omkring mig.1

Lägg märke till riktningen. Strindberg misstänker att andra vill stjäla hans upptäckt — men det är han själv som isoleras. Han stöter bort vännerna. Han ger återbud. Avunden han projicerar utåt vänder sig inåt och äter upp hans värld inifrån, tills bara ökentystnad återstår.

Den islamiska traditionen har ett namn för detta fenomen — och en diagnos som går djupare än Strindbergs självobservation förmådde.

Sjukdomen som angriper sin värd

Ibn Taymiyyah — den hanbalistiske teologen vars intellektuella skärpa saknar motstycke i den medeltida världen — ägnade ett helt verk åt hjärtats sjukdomar. I Amrad al-Qulub wa-Shifa’uha ställer han en diagnos med oförsonlig tydlighet:

Avunden är en sjukdom bland själens sjukdomar som fördärvar dess bärares religion och ära, och som sedan kan fördärva hans förstånd och slutligen hans kropp.2

Ordningen är avgörande. Religion. Ära. Förstånd. Kropp. Inte en känsla som ibland får olyckliga konsekvenser — en sjukdom med en förstörelseordning, en patologi som börjar i det innersta och arbetar sig utåt genom lager efter lager av personligheten. I samma verk utvecklar han bilden: hasad — destruktiv avund — får själen att hata det som gagnar den och älska det som skadar den.3 Med ett modernt begrepp: en autoimmun störning. Själens immunförsvar vänder sig mot själen själv.

Ibn al-Qayyim, Ibn Taymiyyahs mest begåvade elev, drev bilden ett steg längre:

Avunden bränner den avundsjuke före den avundade, så som elden bränner veden.4

Före. Inte vid sidan av. Inte som en bieffekt. Den avundsjuke är det primära offret. Al-Mawardi, den abbasidiske juristen och politiske tänkaren, gick så långt att han kallade avunden det mest rättvisa bland lasten:

Det finns inget bland ondskans egenskaper som är rättvisare än avunden: den dödar den avundsjuke innan den når den avundade.5

Tänk efter: varje annan last erbjuder åtminstone en flyktig belöning. Girigheten njuter av guldet. Högmodet njuter av sin egen självbild. Vreden njuter av känslan av makt i ögonblicket den bryter ut. Men avunden? Ingenting utom smärta. Den som avundas en annans framgång upplever inte framgång själv — bara en brännande medvetenhet om vad som saknas. Det är en last som inte ens har anständigheten att ljuga för sin värd.

Observationen är inte exklusivt islamisk. Thomas av Aquino nådde samma slutsats i sin Summa Theologiae, och Dante placerade de avundsjuka i skärselden med ögonen ihopsydda — blinda för allt utom sin egen plåga.6 Tre civilisationer, oberoende av varandra, identifierade samma egenskap. Den moderna människan, som gärna reducerar laster till “negativa känslor”, borde stanna upp inför det.

Den första synden, två gånger

Den islamiska traditionens mest slående bidrag till förståelsen av avund är inte psykologiskt utan kosmiskt. Al-Mawardi:

Avund var den första synden som begicks mot Allah ﷻ i himlen — det vill säga Iblis’ avund mot Adam, frid vare med honom — och den första synden som begicks mot Allah ﷻ på jorden — det vill säga Adams sons avund mot sin bror, tills han dödade honom.7

Koranens femte sura berättar hur det gick till. Kain och Abel bär fram var sitt offer; Abels godtas, Kains avvisas. Och sedan den mening som rymmer hela avundens väsen i en enda sats:

Men hans inre drev honom mot mordet på sin bror och han dödade honom och blev så en av förlorarna.8

“Hans inre drev honom.” Inte en plan. Inte ett strategiskt beslut. En kraft inifrån, starkare än förnuftet. Och resultatet: inte bara broderns död, utan att Kain blev “en av förlorarna” — min al-khasirin. Formuleringen antyder att mordet inte bara dödade Abel. Det dödade något i Kain själv.

Genom att para ihop dessa två berättelser — Iblis i himlen, Kain på jorden — pekar al-Mawardi ut avund som den arketypiska synden, den som satte hela den kosmiska tragedin i rörelse. Iblis vägrade buga inför Adam av ren avund: hur kunde denna varelse av lera föredras framför honom, skapad av eld?9 Avund är, i denna läsning, en invändning mot Guds fördelning av sina gåvor — en protest mot den ordning där andra får det man själv anser sig förtjäna.

Ormboet

Viktor Rydberg, den svenske 1800-talsförfattaren som aldrig slutade brottas med det teologiska, gav avunden en bild som ekar av de islamiska mästarnas:

Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.10

Ormboet — inte en orm som bits en gång, utan ett helt bo. En myllrande, självgenererande källa till gift som inte behöver yttre fiender för att göra skada. Ibn Hibban, den store hadithvetaren:

Varje brand har något som kan släcka den, men avundens eld kan inte släckas.11

Och avundens förstörelsekedja, spårad med obarmhärtig logik:

Ur avunden föds hatet, och hatet är ondskans rot.12

Avund föder hat, hat föder ondska. Ingen omväg. Inga mildrande mellansteg.

Karin Boye, i Kallocain, fångar något ännu mer kusligt — avundens reflexiva kvalitet, det sätt på vilket den tränger in i de mest oväntade ögonblick:

Återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick … Hans korta extatiska vandring — ja, den avundades jag honom.13

Boyes berättare avundas inte rikedom eller status. Han avundas ett ögonblick av hög salighet — en upplevelse så flyktig att dess ägare knappt minns den. Avunden nöjer sig inte med det stora. Den letar sig in i de minsta springor av mänsklig erfarenhet och förgiftar dem.

Ressentimentets anatomi

Max Scheler försökte 1912 kartlägga avundens djupstruktur i sitt verk om ressentiment. Hans analys löper i fyra steg: uppfattningen av en annans värde; önskan att äga det; känslan av maktlöshet inför att uppnå det; och slutligen — det avgörande steget — en omvärdering av hela värdeskalan så att det man inte kan uppnå förklaras som värdelöst.14

Det sista steget är det farligaste. Scheler kallade det Selbstvergiftung — självförgiftning. Avund som stannar vid missnöje är smärtsam men hanterbar. Avund som omformar själva värdehierarkin är en existentiell katastrof: den avundsjuke kan inte längre se vad som är gott, eftersom allt gott som andra äger har blivit per definition dåligt.

Ibn Taymiyyah beskrev samma mekanism sex århundraden tidigare — avund som det tillstånd där själen hatar det som gagnar den.3 Schelers fenomenologi och den islamiska nafs-psykologin möts i denna punkt: avund är inte en känsla riktad mot andra utan ett tillstånd som förvränger blicken mot allt.

Hjalmar Söderberg, i Doktor Glas, destillerar alltihop i sju ord:

Han är lycklig, och honom afundas jag.15

Ingen förklaring. Ingen ursäkt. Bara det nakna konstaterandet: en annan människa är lycklig, och det är outhärdligt.

Ghibta — avundens motsats

Den islamiska traditionen gör en distinktion som den moderna psykologin först nyligen har börjat formulera. Al-Mawardi skiljer skarpt mellan hasad — destruktiv avund — och munafasa, en sund strävan:

Tävlan är att söka likna de förträffliga utan att tillfoga dem skada, medan avund är riktad mot att skada.16

Skillnaden är kvalitativ, inte graduell. Ghibta, den tillåtna formen, ser en annans välsignelse och tänker: “Må Allah ge mig liknande.” Hasad ser samma välsignelse och tänker: “Må den tas ifrån honom.” Den ena vill lyfta sig själv. Den andra vill sänka den andre.

Al-Hasan al-Basri, den legendariske asketen från Basra, erbjöd tröst med en avgörande nyansering:

Det finns ingen bland Adams barn som inte skapats med avund i sig. Men den som varken följer den i ord eller handling — inget [ont] följer av den.17

Mellan impulsen och handlingen ligger ett val — och det är i det utrymmet den islamiska etiken verkar.

Ellen Key, vars skärpa som kulturkritiker ofta underskattas, satte fingret på avundens kulturella dimension:

Eftersom små och afundsamma själar ännu äro vanliga, måste kulturarbetet gå ut på att dana större själar.18

Keys lösning — att göra själar “större” — ekar av den islamiska principen om tazkiyat al-nafs, själens rening. Problemet är inte att avunden finns. Problemet är att själen är för trång för att rymma både sin egen lycka och andras.

Skydd mot gryningsljuset

Koranens sista sura men en, al-Falaq (Gryningsljuset), är en bön om skydd. Den räknar upp fyra faror: mörkret, de som blåser på knutar, och:

Och mot ondskan hos den avundsamme när han avundas.19

Att avund nämns i denna korta sura — fem verser, inte fler — bland kosmiska faror som nattens mörker, ger avunden en dignitet som den sällan tilldelas i modern diskussion. Koranen behandlar den som en kraft man behöver Guds skydd mot.

Ibn Khaldun, den tunisiske historiografen vars Muqaddimah föregick den moderna sociologin med fyra århundraden, såg samma allvar:

Högmod och avund är fiender till enighet, men religionen kan besegra dem båda.20

Och botemedlet:

När hjärtorna vänds mot sanningen och avvisar världen, blir de enade i sin syn. Avundsjukan försvinner och meningsskiljaktigheterna blir få.21

Avund frodas i ett tillstånd av riktning mot dunya — världen som mål i sig själv. Hjärtan som vänds mot sanningen finner varandra. Avunden behöver jämförelsen för att leva. Den som slutar mäta sig mot andra och börjar mäta sig mot sina egna löften till Gud berövar avunden dess syreförsörjning.

Här ligger den djupaste poängen i Ibn Taymiyyahs klassificering av avund som hjärtats sjukdom. Hjärtat — al-qalb — är i islamisk psykologi den punkt där människans förhållande till Gud avgörs. Ett sjukt hjärta ser världen snett: andras välsignelser blir hot, Guds gåvor till andra blir personliga förolämpningar. Al-Mawardi avslutade med en mening som tål att bäras med sig: “Den som är tillfreds med Guds beslut gör ingen honom vred; och den som nöjer sig med Hans gåvor, där tar avunden ingen plats.”22

Där Strindberg sökte de okända makterna som förföljde honom, där Söderbergs doktor Glas stirrade på en annans lycka med tom förtvivlan — där erbjuder den islamiska traditionen inte bara diagnos utan läkning. Botemedlet är inte att förneka avunden. Det är att rikta hjärtat mot den enda blick som inte jämför.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno, kap. I (1897). ↩

  2. Ibn Taymiyyah, Amrad al-Qulub wa-Shifa’uha (Hjärtats sjukdomar och deras botemedel). Arabiskt original: الحسد مرض من أمراض النفوس التي تفسد دين صاحبها وعرضه ثم قد تفسد عقله ثم جسمه. ↩

  3. Ibn Taymiyyah, Amrad al-Qulub wa-Shifa’uha. Arabiskt original: البخل والحسد مرض يوجب بغض النفس لما ينفعها بل وحبها لما يضرها. ↩ ↩2

  4. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin (De sökandes stationer). Arabiskt original: الحسد يحرق الحسود قبل المحسود، كما تحرق النار الحطب. ↩

  5. Al-Mawardi, Adab al-Dunya wa’l-Din (Etikett i världen och religionen). Arabiskt original: ليس في خصال الشر أعدل من الحسد يقتل الحاسد قبل أن يصل إلى المحسود. ↩

  6. Jfr Thomas av Aquino, Summa Theologiae II-II, q. 36; Dante Alighieri, Purgatorio, sång XIII–XIV. ↩

  7. Al-Mawardi, Adab al-Dunya wa’l-Din. Arabiskt original: الحسد أول ذنب عصي الله به في السماء، يعني حسد إبليس لآدم عليه السلام، وأول ذنب عصي الله به في الأرض، يعني حسد ابن آدم لأخيه حتى قتله. ↩

  8. Koranen, al-Ma’ida 5:30. ↩

  9. Jfr Koranen, Sad 38:74–76. ↩

  10. Viktor Rydberg, Den siste Atenaren (1859). ↩

  11. Ibn Hibban, Rawdat al-Uqala’ wa-Nuzhat al-Fudala’ (De förnuftigas trädgård). Arabiskt original: لكل حريق مطفيء ونار الحسد لا تطفأ. ↩

  12. Ibn Hibban, Rawdat al-Uqala’. Arabiskt original: من الحسد يتولد الحقد والحقد أصل الشر. ↩

  13. Karin Boye, Kallocain (1940). ↩

  14. Max Scheler, Das Ressentiment im Aufbau der Moralen (1912). Översättning av sammanfattningen efter Schelers analys. ↩

  15. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas (1905). Stavningen “afundas” återger Söderbergs original. ↩

  16. Al-Mawardi, Adab al-Dunya wa’l-Din. Arabiskt original: المنافسة طلب التشبه بالأفاضل من غير إدخال ضرر عليهم والحسد مصروف إلى الضرر. ↩

  17. Al-Hasan al-Basri, citerad i Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir (Tankens fångst). Arabiskt original: ليس من ولد آدم أحد إلا وقد خلق معه الحسد، فمن لم يجاوز ذلك بقول ولا بفعل لم يتبعه شيء. ↩

  18. Ellen Key, Lifslinjer, tredje delen (1906). Stavningen “afundsamma” återger Keys original. ↩

  19. Koranen, al-Falaq 113:5. ↩

  20. Ibn Khaldun, Muqaddimah (Introduktion till universalhistorien). ↩

  21. Ibn Khaldun, Muqaddimah. ↩

  22. Al-Mawardi, Adab al-Dunya wa’l-Din. Arabiskt original: من رضي بقضاء الله تعالى لم يسخطه أحد، ومن قنع بعطائه لم يدخله حسد. ↩