Ett öga ligger på botten av Mimers brunn. Det har legat där sedan tidernas gryning — pantsatt av den högste guden själv, i utbyte mot en klunk av det vatten som rymmer all visdom och allt förstånd. Den hör till de mest berättade historierna i nordisk mytologi, och den berättas nästan alltid som en historia om kunskapens pris. Odin betalade dyrt. Odin fick sitt.

Men frågan som sällan ställs är varför just ett öga. Och, viktigare: vad han inte offrade.

Transaktionen vid brunnen

Den Snorre Sturlason som nedtecknade myten i Prose Edda var noggrann med detaljerna. Brunnen ligger under Yggdrasils andra rot, i jättarnas värld. Den bevakas av Mimer — vars namn, Mímir, är besläktat med fornisländskans minni: minne, hågkomst.1 Brunnen innehåller visdom och förstånd, och Odin får dricka ur den först efter att ha lämnat sitt öga som pant.

Viktor Rydberg, som ägnade decennier åt att systematisera den nordiska mytologin, beskrev transaktionen i en formulering som blottlägger dess logik:

Odin måste underkasta sig stora lidanden och offer för att dricka ur brunnen, och det är som en gåva eller ett lån han därefter mottar den livgivande och själsinspirande drycken. Över brunnen och dess territorium utövar Mimer oinskränkt kontroll, en auktoritet som gudarna aldrig tycks ha ifrågasatt.2

Nyckelordet är lån. Kunskapen byter ägare genom en reglerad transaktion. Odin ger bort ett sinnesorgan — en kanal för perception, för världens yttre avtryck — och får i gengäld tillgång till en djupare insikt. Han ser sämre med ögonen men bättre med förståndet.

Byteshandel, inte omvälvning.

Här visar sig den blinda fläcken. Odin förlorar syn. Han förlorar aldrig sig själv. Hans vilja, hans identitet, hans minne — allt förblir intakt. Den mäktige guden stiger ned till brunnen och stiger upp som samma gud, fast med ett öga färre och en visdom mer. Mimer, den som minns, bevarar just den struktur som gör kunskapen till ett ägande: minnet av vem man är, vad man vill, vad man äger.

Invändningen ligger nära till hands: Odins hängning på Yggdrasil — nio nätter, genomborrad av ett spjut, offrad “åt sig själv” — rymmer väl en djupare förvandling? Men det offret gäller runorna, inte visheten vid brunnen. Och även efter hängningen förblir Odin den han var: härskare, kunskapssökare, den som vill veta mer.

Dårens natt

Hávamál, den eddadikt som talar med Odins egen röst, rymmer emellertid en spricka i denna modell. I strof 23 formulerar dikten en varning som inte riktigt passar in i transaktionens logik:

En dåraktig man ligger vaken hela natten och grubblar över allting; trött är han när morgonen kommer, och allt är en börda som förut.3

Versen beskriver inte brist på kunskap utan brist på förmåga att släppa. Dåren ackumulerar — tankar, oro, insikter — utan att något förändras. Morgonen kommer och bördan är densamma. Ett medvetande som tar emot men aldrig ger ifrån sig.

Och samma dikt, bara några strofer längre fram:

En man bör vara måttligt vis, men aldrig alltför vis; ty den visaste mannens hjärta är sällan glatt.4

Här talar Hávamál om den vise, och diagnosen liknar dårens. Kunskapen fyller utan att befria. Ackumulationen av insikt ger tyngd, inte lätthet. Den nordiska kunskapsekonomin erkänner själv sin gräns: det finns ett mått bortom vilket mer kunskap betyder mer sorg.

Den nordiska traditionen saknar alltså inte insikt om kunskapens faror. Hávamál är skarpögd. Men lösningen den erbjuder är måttlighet: var lagom vis, grubba inte för mycket. Den radikala frågan — om kunskapens egentliga pris kanske är något djupare än ett sinnesorgan — ställs aldrig.

En annan ekonomi

Ibn Qayyim al-Jawziyya öppnar ett av de mest genomträngande avsnitten i al-Fawa’id med en formulering som vänder hela den nordiska logiken ut och in:

Den som betraktar det som finns i honom själv av svagheter och brister, och det som finns hos hans Herre av fullkomlighet och majestät — han vet att hans liv inte kan rättas till och hans hjärta inte kan nå fram utom genom att söka sin tillflykt hos sin Herres dörr, och att han är den mest behövande av alla skapade varelser inför sin Herre.5

Där Odin offrar ett sinnesorgan och behåller sitt jag, kräver Ibn Qayyim att den sökande genomskådar jagets anspråk som sådana. Den som nöjer sig med att inventera sina förmågor, sina tillgångar, sin ställning, har ännu inte nått verklig insikt. Kunskap som leder till Skaparen — basira, den inre synen som Koranen talar om — börjar först när frågan vänds inåt med en skärpa som den nordiska modellen aldrig når. Inte “vad kan jag förvärva?” utan “hur fattig är jag inför min Herre?”

Koranen själv anvisar denna rörelse. Allah, den Upphöjde, säger: Och i era egna själva — ser ni inte?6 Att se in i sig själv är här inte en mystisk resa mot det okända, utan en uppmaning att se det uppenbara som människan ständigt flyr: sin egen svaghet, sitt eget beroende, sin egen dödlighet.

Ibn al-Jawzi formulerar det i Sayd al-Khatir med en skärpa som inte lämnar utrymme för kompromiss:

Den som begrundar sig själv en dag — med en sanningssökares begrundan — ställer sig till svars innan han ställs till svars, och väger sig själv innan han vägs.7

Kunskapen kräver muhasaba — självrannsakan. Att väga sig själv, pröva sina motiv, ifrågasätta sin egen auktoritet. Det Odin aldrig gör vid Mimers brunn: ifrågasätta om den som dricker ur visheten verkligen förtjänar den, eller om hans begär efter visdom i sig är en slöja.

Det glömda självet

Koranen formulerar relationen mellan kunskap och själv med en logik som saknar motsvarighet i den nordiska traditionen. I sura al-Hashr slår den fast:

Och var inte som dem som glömde Allah, så att Han lät dem glömma sig själva. Dessa är de ogudaktiga.8

Versens struktur förtjänar att man uppehåller sig vid den. Den som glömmer Gud glömmer sig själv — men detta är en annan glömska än Hávamáls dåres. Dåren grubblar, minns, ackumulerar. Koranens glömska är djupare: den som vänder sig bort från det som överskrider jaget förlorar tillgången till sitt eget djup. Inte sitt minne. Sin verklighet.

I den nordiska traditionen är minnet kunskapens bevarare: Mimer vaktar brunnen, och det man dricker ur den läggs till det man redan är. I Koranens epistemologi är en viss sorts glömska kunskapens förutsättning: att glömma sin egen förträfflighet, sin egen suveränitet, sin egen självtillräcklighet. Först den som upphör att fylla rummet med sig själv kan höra något annat.

Ibn Qayyim, som i Madarij al-Salikin kartlade hjärtats stationer i ljuset av Quran och Sunnah, preciserar:

Den som känner sig själv genom svaghet känner sin Herre genom styrka. Den som känner sig själv genom oförmåga känner sin Herre genom makt. Den som känner sig själv genom ringhet känner sin Herre genom ära.9

Kunskapen rör sig här inte uppåt, från okunnighet till insikt, som i Odins klättring mot visdomens höjder. Den rör sig nedåt: genom en fördjupad insikt om den egna svagheten och beroendet, tills det som återstår av jagets självbild är mindre. Och i detta mindre — i insikten om den egna svagheten, oförmågan, ringheten — öppnar sig en kunskap som aldrig hade rymts i ett själv som redan var fullt av sig självt. Ibn Qayyim kallar detta ‘ubudiyya: tjänarskap. Inte att jaget upphör, utan att det intar sin rätta plats — som skapad varelse inför sin Skapare.

Al-Mawardi skrev i Adab al-Dunya wal-Din:

Den ödmjuke bland kunskapssökarna besitter mest kunskap, liksom den lågläntaste platsen samlar mest vatten.10

Bilden är geologisk. Kunskap flödar nedåt. Den samlas inte hos den som klättrar högst — Odin på Yggdrasils stam — utan hos den som befinner sig lägst. Att ta emot kräver att något annat först har tömts.

Strindberg vid kunskapens höjder

Den svenska tanketraditionen avslöjar här sin djupaste släktskap med den nordiska mytens logik. August Strindberg beskriver i Inferno sitt eget val:

Ställd i valet mellan kärlek och vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret för min ärelystnad eller min kallelse.11

Nå kunskapens höjder. Strindberg stiger uppåt, erövrar, betalar med mänskliga band som bränns på ambitionens bål. Men det som offras är aldrig Strindberg själv. Han väljer. Han beslutar. Han erövrar. Det oskyldiga offret — kärleken, de andra — är en kostnad i den transaktion som gör honom till den han vill vara.

Erik Gustaf Geijer formulerade samma gräns:

En blott överlämnad, om ock riklig, kunskap är ej därför fruktbärande. Därtill fordras, att den på ett levande sätt skall vara tillägnad, genomlevd, prövad, fostrad av inre och yttre erfarenhet till en frukt för livet.12

Kunskapen ska vara “genomlevd”: men vad Geijer beskriver är assimilation. Att göra kunskapen till sin, integrera den, bära den med sig. Odins modell i civiliserad tappning. Aldrig att ödmjukas inför det man lär sig.

Två brunnar

Den nordiska och den islamiska traditionen ställer samma fråga — vad kostar kunskap? — och ger svar som skiljer sig i art.

Vid Mimers brunn betalar den kunskapssökande med perception. Han förlorar ett sätt att se världen och får ett annat. En handelsvara mot en annan, administrerad av Mimer, den som bevarar minnen. Subjektet förblir intakt. Samma Odin kliver ner och stiger upp — fattigare på ögon, rikare på insikt.

I den islamiska traditionen betalar den kunskapssökande med anspråk. Med övertygelsen om sin egen förträfflighet, sitt eget oberoende, sin egen tillräcklighet. Det som offras är jagets föreställning om sig självt. Den som kände Allah, skriver Ibn Qayyim, “såg sig inte annat än med bristens öga” — ‘ayn al-nuqsan.13 Formuleringen vänder Odins offer på huvudet. Odin förlorar ett öga för att se bättre. Den som känner Allah ser sig själv tydligare — och det den ser är brist.

Dessa traditioner skiljer sig i art. I den ena är kunskap ett kapital som ackumuleras av ett stabilt subjekt. I den andra en process som gradvis avslöjar subjektets beroende och fattigdom inför sin Skapare. I den ena bevaras minnet; i den andra ifrågasätts det som minnet skyddar.

Koranen uttrycker denna skillnad i en enda vers: Sök hjälp genom tålamod och bön. Och det är sannerligen en svår sak — utom för de ödmjuka.14 Kunskapens verkliga svårighet ligger inte i priset man betalar. Den ligger i den ödmjukhet som krävs för att ta emot — och ödmjukhet är, per definition, det tillstånd där jaget upphör att betrakta sig självt som tillräckligt.

Odin gick till brunnen. Han betalade. Men han betalade med fel valuta.

Footnotes

  1. Mímir är etymologiskt besläktat med det proto-germanska *mimraz och det latinska memor (minne). Se Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, s.v. “Mímir.” ↩

  2. Viktor Rydberg, Teutonic Mythology: Gods and Goddesses of the Northland, kap. om Mimers brunn. Översatt från engelska av artikelförfattaren. ↩

  3. Hávamál, strof 23. Övers. efter Henry Adams Bellows, The Poetic Edda (1936). Svensk tolkning av artikelförfattaren. ↩

  4. Hávamál, strof 54. Övers. efter Henry Adams Bellows, The Poetic Edda (1936). Svensk tolkning av artikelförfattaren. ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id (Nyttiga lärdomar), kapitlet om självkännedom och behov av Allah. Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  6. Koranen, al-Dhariyat 51:21. ↩

  7. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir (Tankens fångst). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  8. Koranen, al-Hashr 59:19. ↩

  9. Ibn Qayyim, Madarij al-Salikin (Den vandrandes stationer). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  10. Al-Mawardi, Adab al-Dunya wal-Din (Etik för religion och världsligt liv). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  11. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  12. Erik Gustaf Geijer, Tal vid Svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst. ↩

  13. Ibn Qayyim, Madarij al-Salikin. Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  14. Koranen, al-Baqara 2:45. ↩