Umar ibn al-Khattab — den andre kalifen, känd för att vandra genom Medinas gränder nattetid för att med egna ögon se hur undersåtarna levde — vände sig till Gud med orden: “Jag beklagar inför Dig den lastbares djärvhet och den pålitliges svaghet.”1 Den som kan, vill inte rätt. Den som vill rätt, förmår inte.

Fjorton sekel senare har vi byggt en aktör som ger Umars klagan kropp: algoritmen. Enormt kapabel. Fullständigt ogenomskinlig. Den starkaste och minst pålitliga tjänaren en förvaltning någonsin haft.

Två pelare, en tom plats

Ibn Taymiyyah drev Umars klagan till ett politiskt system. I al-Siyasa al-Shar’iyya, hans avhandling om rättvis styrning, hävdar han att varje ämbete vilar på två pelare: quwwa, styrka, kompetens, förmåga att verkställa, och amana, pålitlighet, trovärdighet, den inre moraliska kompass som garanterar att makten inte missbrukas.2

اجتماع القوة والأمانة في الناس قليل

“Att styrka och pålitlighet förenas i samma person är sällsynt bland människor.”3

Härskaren måste kalibrera. Vilken pelare väger tyngst för det specifika ämbetet? I militärt befäl prioriteras styrka — även en moraliskt bristfällig befälhavare vars tapperhet skyddar samfundet är att föredra framför en from men svag ledare vars rättskaffenhet bara gagnar honom själv.4 I finansiell förvaltning, där andras tillgångar ska bevaras, prioriteras pålitlighet. Och när ingen enskild person besitter båda egenskaperna tillräckligt? Då kombinerar man flera: en stark uppbördsman som driver in medlen, en pålitlig skrivare som bevakar dem.5

Koranen formulerar principen med lakonisk tydlighet. När Mose söker arbete hos den gamle mannen i Midjan, säger en av döttrarna till sin far: “Den bästa du kan ta i din tjänst är en som är stark och pålitlig.”6 Och när Josef erbjuder sig att förvalta Egyptens förråd inför den kommande hungersnöden, säger han: “Gör mig ansvarig för landets förrådshus; jag är sannerligen en kunnig förvaltare.”7

Misstankens maskin

I november 2024 avslöjade Lighthouse Reports och Svenska Dagbladet att Försäkringskassans maskininlärningsmodell — byggd för att identifiera felaktiga ansökningar om tillfällig föräldrapenning — systematiskt flaggade kvinnor mer än dubbelt så ofta som män, trots att män hade en marginellt högre andel felaktiga ansökningar. Utlandsfödda, låginkomsttagare och personer utan universitetsutbildning drabbades oproportionerligt.8 Amnesty International kallade systemet “avhumaniserande” och jämförde det med en “häxjakt”.9

Försäkringskassan hade infört modellen redan 2013. Redan 2018 konstaterade Inspektionen för socialförsäkringen att algoritmen “i sin nuvarande utformning inte uppfyller kravet på likabehandling”, men Försäkringskassan avvisade slutsatserna.10 Det tog ytterligare sex år, en internationell granskning och en offentlig skandal innan systemet drogs tillbaka.

Ibn Taymiyyahs distinktion framträder med oväntad skärpa. Algoritmens quwwa var aldrig i fråga: den bearbetade tusentals ansökningar med en hastighet och konsistens som ingen mänsklig handläggare kunde matcha. Problemet var bristande amana. Systemet kunde inte förklara sina beslut. Det kunde inte granskas. Det kunde inte ställas till svars. Och eftersom det saknade transparens blev dess enorma kapacitet ett instrument som förstärkte befintliga ojämlikheter i stället för att korrigera dem.

Styrkan förstärker bristen. En svag tjänsteman kan göra begränsad skada; hans inkompetens sätter gränser för hans orättvisa. En algoritm som processar miljontals beslut utan att kunna förklara ett enda skapar orättvisa i industriell skala.

Det dolda förtroendekontraktet

Försäkringskassan-fallet är mer än en teknisk skandal. Det blottlägger välfärdsstatens outtalade löfte. En medborgare som vänder sig till en myndighet med en ansökan ingår ett förtroendeavtal — inte ett juridiskt kontrakt, utan något djupare. Hon lämnar ifrån sig information om sitt liv, sin hälsa, sin familjesituation, och litar på att denna information behandlas rättvist. Koranen har ett ord för detta: al-amana, förtroendeuppdraget.

إِنَّ ٱللَّهَ يَأۡمُرُكُمۡ أَن تُؤَدُّواْ ٱلۡأَمَٰنَٰتِ إِلَىٰٓ أَهۡلِهَا وَإِذَا حَكَمۡتُم بَيۡنَ ٱلنَّاسِ أَن تَحۡكُمُواْ بِٱلۡعَدۡلِ

“Allah ﷻ befaller er att återlämna allt ni anförtrotts till dess rättmätiga ägare och att, när ni dömer mellan människor, döma med rättvisa.”11

Versen binder amana och rättvisa oskiljaktigt. Att förvalta andras angelägenheter kräver inte bara korrekthet utan trovärdighet: den som dömer måste inte bara döma rätt utan kunna visa att hon dömer rätt. En algoritm som fattar korrekta beslut i sjuttio procent av fallen men inte kan redogöra för något av dem uppfyller möjligen ett effektivitetskriterium. Den uppfyller inte amana.

Arbetsförmedlingens AI-matchningssystem visar samma spänning. Systemets mönsterigenkänning kan bearbeta arbetsmarknadsdata i en skala som vida överstiger mänsklig kapacitet. Men det är omöjligt att spåra bakgrunden till systemets beslut, automatiserade bedömningar kan inte ta hänsyn till kapacitetsbegränsningar i utbildningsprogram, och digitaliseringen riskerar att gynna dem som redan behärskar systemen.12

Vågen utan visare

Det vore intellektuellt ohederligt att framställa Ibn Taymiyyahs ramverk som den saknade pusselbiten i en annars tom debatt. Svensk diskussion om algoritmisk ansvarighet existerar — i akademisk forskning, i ISF:s granskningar, i EU:s AI-förordning som klassificerar välfärdsautomation som “högrisk” och kräver riskbedömningar, dokumentation och mänsklig tillsyn.13 Frågan är formulerad. Men den har formulerats nästan uteslutande i tekniska och juridiska termer: transparens, bias, dataskydd, efterlevnad. Vad som saknas är ett moralfilosofiskt språk som fångar varför dessa krav är nödvändiga. Inte vilka regler som bryts, utan vilken mänsklig relation som skadas.

Ibn Taymiyyahs analys erbjuder något annat. Hans lösning på quwwa-amana-problemet är inte att välja en av pelarna. Det är att bygga institutioner som kombinerar dem. När inget enskilt system besitter båda egenskaperna kräver rättvisan att man sätter samman flera aktörer som kompletterar varandra.14 Den starke uppbördsmannen och den pålitlige skrivaren. Algoritmen och den mänskliga handläggaren. Vad samtida AI-etik kallar human-in-the-loop formulerade Ibn Taymiyyah som rättvisekrav.

Ibn al-Jawzi skriver: “Prisad vare Den som välsignat folk som, varje gång en njutning lockar dem, ställer upp förståndets våg och betraktar vad den kan kosta, och väger det klokaste valet tyngst.”15 Bilden av vågen — al-mizan — är central. Rättvisa i islamisk tradition är inte en abstrakt princip utan en handling: att väga, att pröva, att ständigt kalibrera. En algoritm som inte kan granskas är en våg utan visare. Den väger. Ingen kan avläsa resultatet.

Vem bär den blinda vågen?

Ellen Key skrev 1900 att “människorna äro till för industriens skull, icke industrien för människornas”.16 Idag heter industrien algoritm.

Men det finns en avgörande skillnad. Industrialismens orättvisor var synliga: fabriksrök, barnarbete, söndersmulade kroppar. Algoritmens orättvisor är osynliga. En kvinna vars föräldrapenningsansökan flaggas av en maskininlärningsmodell vet inte att det hänt. Hon vet inte varför. Hon kan inte överklaga det hon inte vet om. Orättvisan absorberas tyst, individuellt, utan vittnen.

Koranen beskriver al-amana — förtroendeuppdraget — som så tungt att himlarna, jorden och bergen vägrade bära det. Människan åtog sig det.17 Vi har delegerat denna börda till maskiner. De förstår inte dess vikt. De kan inte vägra den.

Den starkaste och den mest pålitliga. Koranen nämner dem i samma vers, samma andetag, som om de vore omöjliga att skilja åt. Varje försök att skilja dem åt är redan ett steg mot orättvisa — en våg som väger med slutna ögon.

Footnotes

  1. Citerat av Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya, kapitlet om ämbetsmannautnämningar. ↩

  2. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya, avsnittet om al-wilaya. ↩

  3. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya. ↩

  4. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya; jfr Imam Ahmads utlåtande om fälttåg under en stark men syndig ledare respektive en svag men rättfärdig, återgivet via Ibn Taymiyyah. ↩

  5. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya, avsnittet om att kombinera flera ämbetsmän. ↩

  6. Koranen, al-Qasas 28:26. ↩

  7. Koranen, Yusuf 12:55. ↩

  8. Lighthouse Reports och Svenska Dagbladet, “Sweden’s Suspicion Machine”, november 2024; jfr Amnesty International, pressmeddelande, november 2024. ↩

  9. Amnesty International, pressmeddelande, 27 november 2024. ↩

  10. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF), rapport 2018, om Försäkringskassans riskprofilering. ↩

  11. Koranen, al-Nisa 4:58. ↩

  12. Dagens Arena, “Kritik mot automatiserad arbetsförmedling”; jfr Technology in Society 76 (2024), “Trustworthy AI in the public sector: An empirical analysis of a Swedish labor market decision-support system”. ↩

  13. Europaparlamentets och rådets förordning om artificiell intelligens (EU AI Act), bilaga III. ↩

  14. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya, avsnittet om att kombinera ämbetsmän. ↩

  15. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir. ↩

  16. Ellen Key, Barnets århundrade (1900). ↩

  17. Koranen, al-Ahzab 33:72. ↩