Scenen i Röda rummet är en av de mest sprängkraftiga i svensk litteratur. Två vänner grälar. Den ene frågar vem som egentligen står bakom lagen — och svaret är en litania:

Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas sedelutgivningsrätt? Svindlare!1

Mot denna uppräkning ställs den fromma invändningen: “Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit — den har Gud skrivit!” Och Strindbergs svar är förödande: “Stackars Gud!”2

Herrens lag, slavens lag

Strindbergs raseri rör vid något som rättsfilosofin aldrig riktigt har löst. Om lagen är en mänsklig produkt — skriven, antagen och tolkad av människor — varför skulle den inte spegla sina producenters intressen? Marx formulerade frågan i politisk-ekonomiska termer, Austin systematiserade den i sin rättspositivism: lag är suveränens befallning, inget mer.3 Men Strindberg gör något som ingen av dem gör. Han ger frågan ett ansikte, en röst, en ilska som inte låter sig blidkas av abstraktioner.

Om lagen är mänskligt påfund är den maktens instrument. Och har den fattige då någon grund att respektera den?

Erik Gustaf Geijer hade sett det ett halvsekel tidigare: “Överallt där jorden skiftas äro de väldige till hands, säkrast om godtycket klädes i lagens former.”4 Inte det nakna våldet förtrycker effektivast — utan våldet klätt i paragrafnummer och rättegångsordning.

Boken och vågen

Om lag alltid skrivs av någon, och den som skriver alltid gynnar sig själv — finns det då en lag som ingen människa har skrivit?

Koranen svarar med en bild: “Det är Allah som har sänt ned Boken med sanningen och likaså rättvisans våg.”5 Boken och vågen. Sanningen och måttet. De sänds ned — de uppfinns inte.

Den islamiska rättsteorin, usul al-fiqh, bygger på denna princip. Koranen, profetens ﷺ praxis (sunna), de lärdas konsensus (ijma), det analogiska resonemanget (qiyas): rättskällorna härleds ur uppenbarelsen, inte ur mänsklig lagstiftning.6 Ingen klass, ingen härskare, ingen majoritet kan göra anspråk på att ha skapat den. Lagen existerar före lagstiftaren.

Besläktade anspråk finns i thomistisk naturrätt och judisk Halakha.7 Det som skiljer usul al-fiqh är graden av metodologisk utarbetning: ett formellt system för hur uppenbarelsen översätts till rättslig praxis, med inbyggda kontrollmekanismer mot godtycke.

Rättvisan som gräns

Ibn Khaldun formulerade den politiska konsekvensen: “Den religiösa lagen censurerar inte makten i sig utan endast de ondskefulla följderna av den: tyranni, orättvisa och lystnad.”8 Makten förbjuds inte — men den begränsas av något den inte själv har skapat. Härskaren är underordnad lagen, inte dess upphovsman. På ett annat ställe skriver han att orättvisa leder till civilisationens undergång, och menar det bokstavligt: ett samhälle som tolererar förtryck äter sig självt inifrån.9

Ibn Taymiyyah driver principen längre. Rättvisan är inte en dygd bland andra — den är normen som genomsyrar allt: “Rättvisan är påbjuden i alla handlingar och orättvisan förbjuden utan undantag.”10 Människors enighet om rättvisans godhet är, menar han, starkare än deras enighet om de flesta förnuftssanningar.11 Rättvisan är utgångspunkten. Den gör resonemang möjliga.

Koranen varnar för vad som händer när de mäktiga skriver sina egna regler: “Vi har också i varje stad låtit de mäktiga bli deras förbrytare för att smida sina planer där. Men de smider endast planer mot sig själva utan att märka det.”12 Samma mekanism som hos Strindberg, men med en dimension han saknar: denna maktkoncentration är självdestruktiv. Planerna vänds mot dem som smider dem.

Den farliga mellanhanden

Gudomlig lag löser den onda cirkeln i princip — rättens källa kan inte ägas av en klass — men skapar en ny fråga: vem tolkar den? Muhammad ibn al-Munkadir, en av Medinas stora rättslärda i första seklet efter hijra, sade: “Den rättslärde träder in mellan Gud och Hans tjänare — låt honom se till hur han träder in.”13

En varning, inte en fromhetsfras. Tolkaren kan bli den nye lagstiftaren, den som klär sitt godtycke i rättens former — precis det Strindberg anklagar sina häradshövdingar och grosshandlare för. Makten förskjuts bara, från den politiske härskaren till den religiöse auktoriteten. Och om auktoriteten saknar integritet har inget vunnits.

Geijer satte fingret på samma spänning: “Kärleken är lagens fullbordan, utan hvilken lagen sjelf endast är en yttre form och ett, ehuru nödvändigt, ondt.”14 Lagen utan rättrådighet hos den som tillämpar den förblir ett “nödvändigt ont”. Den islamiska traditionens svar: den rättslärdes kvalifikation är både intellektuell och moralisk. Taqwa — gudsfruktan — är inte en dekoration utan en förutsättning.

Vågen som inte kan luras

Selma Lagerlöf skriver om “den högre rättvisan” som var “av annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i nödläge.”15 Hon söker den rätt som ser den fattige — inte som ett fall att administrera, utan som en människa med anspråk. Strindberg ville detsamma. Men varken Lagerlöf eller Strindberg har en metod, ett system, en källa att peka på. De har raseri. De saknar metod.

Den islamiska traditionen har något mer: en formell rättsordning vars legitimitet inte vilar på dem som tillämpar den, utan på Den som uppenbarade den. Denna ordning bär inom sig sin egen kritik — genom krav på de lärdas integritet, genom principen att makt utan kunskap om religionen leder till orättvisa,16 genom den ständiga påminnelsen att den rättslärde en dag skall stå till svars.

Strindbergs fråga ekar fortfarande: vem skrev lagen för den fattige? Den islamiska rättsteorin svarar att ingen människa bör göra det — att rättens grund måste ligga bortom mänsklig räckvidd för att gälla alla lika. Men svaret är bara så gott som dem som bär det. En gudomlig lag i orättfärdiga händer blir ännu en maktens uniform.

Koranens bild handlar om en våg, inte ett svärd. Svärdet avgör. Vågen mäter. Och den kan inte luras — om den som håller den håller den rak.

Footnotes

  1. August Strindberg, Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet (1879), kap. 7. ↩

  2. Strindberg, Röda rummet, kap. 7. ↩

  3. John Austin, The Province of Jurisprudence Determined (1832); Karl Marx & Friedrich Engels, Det kommunistiska manifestet (1848). Strindbergs kritik är samtida med denna debatt om lag och makt. ↩

  4. Erik Gustaf Geijer, citerad i Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval (Timbro förlag). ↩

  5. Koranen, al-Shura 42:17. ↩

  6. Se Wael B. Hallaq, A History of Islamic Legal Theories (Cambridge University Press, 1997), kap. 1–3. ↩

  7. Thomas av Aquino, Summa Theologiae I-II, q. 91–94; Menachem Elon, Jewish Law: History, Sources, Principles (Jewish Publication Society, 1994). ↩

  8. Ibn Khaldun, Muqaddimah, bok 3, kap. 23. ↩

  9. Ibn Khaldun, Muqaddimah, bok 3, kap. 41. ↩

  10. Ibn Taymiyyah, Al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin. Egen översättning från arabiska. ↩

  11. Ibn Taymiyyah, Al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin. Egen översättning från arabiska. ↩

  12. Koranen, al-An’am 6:123. ↩

  13. Muhammad ibn al-Munkadir, citerad i Ibn al-Jawzi, Sifat al-Safwa. Egen översättning från arabiska. ↩

  14. Erik Gustaf Geijer, citerad i Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval (Timbro förlag). ↩

  15. Selma Lagerlöf, Bannlyst (1918). ↩

  16. Ibn Khaldun, Muqaddimah, bok 3. ↩