Ett ögonblick innan begäret. Ett kort, omärkligt mellanrum — en bråkdels sekund mellan att se och att vilja se. Det mesta av det vi kallar frihet avgörs där.

Den islamiska traditionen har ett namn för varje fas i denna sekvens. Där modern psykologi talar vagt om “attraktion” och “stimuli”, där samtida filosofi ägnar hundratals sidor åt blickens fenomenologi, koncentrerar Profeten Muhammad ﷺ allt i en formel som nästan verkar för enkel:

Den första blicken är ett misstag, den andra är avsiktlig, den tredje förstör.1

Och hela den islamiska blickläran vilar på insikten att avståndet mellan det första och det andra steget är oändligt — för det första steget är något som händer dig, medan det andra är något du gör.

Ögat som spegel

Ibn al-Qayyim bygger i Rawdat al-Muhibbin en hel perceptionsteori kring denna distinktion. Blicken, skriver han, är begynnelsen till kärleken — och den som förstår detta utsätter inte sig själv för ett permanent fångenskap genom sitt eget öga. Men han nöjer sig inte med en varning. Han formulerar en princip: Gud har gjort ögat till hjärtats spegel. När tjänaren sänker sin blick, sänker hjärtat sin begärsimpuls.2

Ögat är inte en ingång genom vilken fara tränger in utifrån. Det är en spegel: det reflekterar hjärtats tillstånd tillbaka till hjärtat självt. Blicken som fästs vid ett objekt skapar inte begär genom att importera något främmande. Den aktiverar vad som redan finns latent i betraktaren. Därför är den andra blicken farligare än den första: den ser inte mer, men den bygger mer.

Ali-hadithen i Tirmidhi uttrycker det med brutal klarhet:

Låt inte den ena blicken följa den andra, för den första tillhör dig men den andra är emot dig.3

Laka — “tillhör dig”. ‘Alayka — “emot dig”. Mellan de två orden ligger hela skillnaden mellan perception och begär.

Sekvensens fenomenologi

Vad den islamiska traditionen kartlägger är blickens sekvens, inte dess objekt. Aldrig “vad ser du?” utan “vad gör du med det du sett?” Ibn al-Jawzi sammanfattar i Dhamm al-Hawa: begäret (hawa) gör blicken enögd.4 Inte blind — enögd. Begäret stänger inte av perceptionen. Det deformerar den. Den som ser genom begärets lins ser verkligt men ser bara en aspekt av verkligheten, och förväxlar den aspekten med helheten.

Begäret producerar inte illusion i ordets vanliga mening. Det producerar partiell sanning som uppträder som hel sanning. Den som lever i en illusion kan avslöjas, medan den som lever i en partiell sanning kan försvara sin position med verkliga argument.

Jean-Paul Sartre analyserade blicken i Varat och Intet som en mellanmänsklig mekanism: den Andres blick objektifierar mig, förvandlar mig från subjekt till ting.5 Men Sartre behandlar blicken som en relation mellan två subjekt. Den islamiska traditionen lokaliserar problemet inom betraktaren själv, i sekvensen från registrering till konstruktion. Sartre visar vad blicken gör med den som blir sedd. Den islamiska traditionen visar vad blicken gör med den som ser.

Merleau-Ponty går ett steg närmare: seendet som förkroppsligad handling, inte rent medvetandefenomen.6 Kroppen ser innan medvetandet hinner tolka. Men inte heller han undersöker den inre sekvensen med samma skärpa. Khata’–‘amd-distinktionen — misstag och avsikt — identifierar det exakta ögonblicket där passiv perception övergår i aktiv konstruktion och hävdar att detta ögonblick är en moralisk tröskel.

Ljuset och mörkret

Ibn al-Qayyim tillför en dimension som saknar motsvarighet i den västerländska blickteorin. I al-Da’ wa’l-Dawa’ skriver han:

Att sänka blicken ger hjärtat ljus, att släppa den fri klär det i mörker.7

Att släppa blicken fri försvagar hjärtat och gör det sorgset; att sänka den stärker det och ger det glädje.8 I Rawdat al-Muhibbin tillfogar han att detta ljus blir synligt i ögat och i ansiktet.9

Språket är metaforiskt. Realiteten det pekar mot är psykologisk. Den som lärt sig stanna vid den första blicken utvecklar vad traditionen kallar basira, inre syn. Ibn al-Qayyim i Madarij al-Salikin:

Insikt är ett ljus som Gud kastar i hjärtat, genom vilket det ser de yttersta verkligheterna som om det bevittnade dem direkt.10

Basira förhåller sig till kunskap som synen förhåller sig till det sedda: inte information utan omedelbar varseblivning.

Koranen knyter ihop tråden:

Har de inte färdats på jorden med hjärtan med vilka de förstår och öron med vilka de hör? Det är inte ögonen som är blinda utan hjärtat i bröstet.11

Blindheten som beskrivs här är existentiell. Det är möjligt att se allt och förstå intet. Och vägen tillbaka till insikten går genom att begränsa det yttre seendet för att frigöra det inre.

Kronbladen

Victoria Benedictsson skriver i romanen Modern — en berättelse om moderskap, om att vakna till ett liv man inte vetat att man sovit igenom — en passage som belyser detta från ett oväntat håll:

Det var som om hans ögon med ens slagits upp. Det var som om hans väsen för första gången öppnat sina kronblad, som om lifvets, naturens skönhet för första gången strålat ditin.12

Passagen handlar inte om blickens disciplin. Den handlar om dess motsats: ögonblicket då någon verkligen ser för första gången. Men just däri ligger dess relevans. Benedictssons protagonist har levt utan att se — “egentligen har ni väl aldrig lefvat? — Att vegetera”, som det heter i en annan av hennes texter.13 Det som bryter igenom är inte mer information, inte fler intryck, utan en kvalitativt annorlunda mottaglighet.

Ibn al-Qayyim menar samma sak när han skriver att den sänkta blicken befriar hjärtat från begärets berusning och likgiltighetens dvala.14 Blickens disciplin är inte en inskränkning av seendet. Den är dess förutsättning. Söderberg noterade: “Man ser världen mera syntetiskt då man ser den med halfslutna ögon; alla linier bli renare och enklare.”15 Den halvslutna blicken, den disciplinerade perceptionen, ser inte mindre. Den ser klarare.

Koranens instruktion

Koranens tilltal om blicken riktar sig till både män och kvinnor, i två parallella verser:

Säg till de troende männen att sänka sin blick och skyla sitt kön. Det är renare för dem.16

Och säg till de troende kvinnorna att sänka sin blick och skyla sitt kön.17

Att Koranen adresserar båda könen med samma verb — yaghddu, “sänka”, av samma rot som att dämpa rösten — avslöjar att blickläran inte vilar på en könsbunden föreställning om vem som ser och vem som blir sedd. Båda ser. Båda konstruerar. Båda behöver disciplin. Det ord som följer, azka, “renare”, pekar mot klarhet, inte puritanism.

Koranen ger också en annan bild:

Fäst åter blicken gång efter gång; blicken vänder tillbaka till dig avvisad och alldeles matt.18

Kontexten är den som betraktar himlarna och söker brister i skapelsen, men principen är universell. Den upprepade blicken finner inte mer. Den tömmer sig själv.

Kedjan

Ibn al-Qayyim jämför blicken med ett glas vin: betraktelsen berusar, och kärlekens berusning är värre än vinets, ty den som berusar sig av vin nyktrar till, men den som berusar sig av blicken gör det sällan.19

En tänkbar invändning: att ghadd al-basar enbart är en juridisk regel, ett hukm fiqhi utan psykologiska anspråk. Men den läsning som Ibn al-Qayyim och Ibn al-Jawzi ger — där blicken binds till hjärtats ljus, till basira, till skillnaden mellan sömn och vakenhet — spränger en renodlat legalistisk tolkning. Regeln har en grund. Grunden är en teori om seende.

Det finns ett ögonblick innan begäret. Perception som ännu inte blivit konstruktion. Du kan fortfarande välja. Den islamiska traditionen har lyssnat till det ögonblicket i århundraden. Frågan är om vi hör det nu.

Footnotes

  1. Profeten Muhammad ﷺ, återgiven i Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. Hadithen återfinns inte i de sex kanoniska samlingarna; dess autenticitetsgrad diskuteras bland hadithvetare. Den starkare Ali-hadithen (fotnot 3) bekräftar samma princip med solidare kedja. ↩

  2. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin, kapitlet om blickens regler och faror. ↩

  3. Hadith återgiven via Tirmidhi (nr 2701), bedömd som hasan av al-Arna’ut. Även citerad i al-Mawardi, Adab al-Dunya wa’l-Din. ↩

  4. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa: “Begärets öga är enögd” (‘ayn al-hawa ‘awra’). ↩

  5. Jean-Paul Sartre, L’Être et le Néant (1943), tredje delen: “Le regard”. ↩

  6. Maurice Merleau-Ponty, Phénoménologie de la perception (1945), del II om kroppen som perceptuellt subjekt. ↩

  7. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa’l-Dawa’. ↩

  8. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa’l-Dawa’. ↩

  9. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin. ↩

  10. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om basira. ↩

  11. Koranen, al-Hajj 22:46. ↩

  12. Victoria Benedictsson, Modern: En Berättelse (1888). ↩

  13. Victoria Benedictsson, Den bergtagna. ↩

  14. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin. ↩

  15. Hjalmar Söderberg, Historietter (1898). ↩

  16. Koranen, al-Nur 24:30. ↩

  17. Koranen, al-Nur 24:31. ↩

  18. Koranen, al-Mulk 67:4. ↩

  19. Ibn al-Qayyim, Rawdat al-Muhibbin. ↩