Nattbönens ansikte

En kvinna vaknar mitt i natten. Inte för att sminka sig — för att be. Hon står i timmar, knäböjer, reser sig, medan världen sover.

När hon tillfrågas varför svarar hon: “Den förskönar ansiktet, och jag älskar att mitt ansikte är vackert.”¹

Historien berättas av Ibn Qayyim al-Jawziyya i Rawdat al-Muhibbin, De älskandes trädgård. Och den ställer allt vi tror oss veta om skönhet på ända.

En industri som säljer brist

Varje yta — huden, håret, kroppen — presenteras som otillräcklig i sitt naturliga tillstånd. Serum, filler, filter, procedurer. Skönhet har blivit något man köper, applicerar, injicerar.

Naomi Wolfs The Beauty Myth satte 1990 ord på mekanismen: ju fler rättsliga och materiella hinder kvinnor har brutit igenom, desto hårdare har bilder av kvinnlig skönhet kommit att tyngas över dem.² Wolf pekade på sjukdomen utan att erbjuda botemedel. Den moderna feminismens skönhetskritik vet vad den är emot. Den vet sällan vad den är för.

Skönhetens två slag

Ibn Qayyim inleder sin analys med en distinktion som bär längre än den först verkar:

Vet att skönheten är av två slag: yttre och inre. Den inre skönheten är den som älskas för sin egen skull — den är kunskapens, förståndets, generositetens, kyskhetens och modets skönhet.³

Den yttre skönheten, skriver han, är en utsmyckning som Gud ger vissa gestalter framför andra.⁴ Den är verklig. Islam förnekar den inte, nedvärderar den inte. Koranen slår fast: “Vi har skapat människan i den bästa skapnad.”⁵ Al-Mawardi, den store statsrättstänkaren, skriver att en vacker gestalt är lyckans första tecken.⁶ Ingen askes i islams syn på kroppen, ingen misstro mot det fysiskt sköna. Den yttre skönheten är en gudomlig gåva som förtjänar tacksamhet.

Men det finns en rangordning. Al-Mawardi och Ibn Qayyim talar inte mot varandra: den ene ser tecknet, den andre källan. Och källan omformar tecknet:

Denna inre skönhet förskönar den yttre gestalten även om den saknar fysisk fägring, och klär sin ägare i skönhet, värdighet och behag i proportion till vad själen har iklätt sig av dessa egenskaper.⁷

Du ser den rättfärdige, den generöse, den med vacker karaktär, skriver Ibn Qayyim, och du finner honom vacker, “även om han är mörk eller inte fysiskt vacker”. Det omvända gäller med samma kraft: det inres fulhet övervinner det ytres skönhet och döljer den.⁸ Vi känner alla igen det — ansiktet som förlorar sin glans i samma ögonblick vi upptäcker elakheten bakom det.

Mörkrets paradox

Här når vi essäns kärna.

Ibn Qayyim skriver att den inre skönhetens verkningar på den yttre gestalten är som mest påtagliga hos den som ägnar sig åt nattbönen, qiyam al-layl, den frivilliga bönen som förrättas efter midnatt, i mörkrets djupaste timmar. “Den lyser upp ansiktet och förskönar det”, skriver han.⁹

Påståendet är skandalöst ur varje modernt perspektiv. Skönhet genom sömnbrist? Genom möda, genom kyla, genom att stiga upp ur en varm säng för att stå ensam i mörker?

Men vad händer i nattbönen?

Profeten Muhammad ﷺ sade: “Den troendes ära är nattbönen, och hans värdighet är att vara oberoende av människorna.”¹⁰ Nattbönen är den bön ingen ser, den som inte ger socialt kapital, den som inte kan fotograferas. Den är ren i sin intention på ett sätt som få handlingar kan vara. Det enda vittnet är Gud.

Och det är just denna renhet som lyser igenom huden. Koranen talar om det upprepade gånger: ansikten som strålar, ansikten som lyser. “Ansikten skall den Dagen vara glänsande, leende, fyllda av glädje.”¹¹ Men strålningen börjar inte först på Domedagen. Den börjar här, i nattens ensamhet.

Skönhetsindustrin bygger på premissen att man kan behandla ytan utan att röra det inre. Ibn Qayyims analys visar att det förhåller sig tvärtom: det yttre är en konsekvens av det inre. Ansiktet avslöjar. Det ljus man ser hos vissa människor, den där oförklarliga värmen, den värdighet som inte beror på symmetri, kommer inifrån. Inget serum kan imitera det, för det har sin källa i själen.

Fredrika Bremer förstod något liknande. I ett av sina brev skriver hon: “Vakor, mödor, ansträngning af mångfaldig art fordras dertill.” Och frågar sedan, nästan förvånat: “Lidandet kan icke äfven det framkalla en helt egen skönhet, en, bredvid hvilken glädjens, helsans och all verldens prakt blekna?”¹² Bremer talade om moralisk mognad, inte om bön. Men hon satte fingret på samma insikt: att skönhet kan komma genom det som kostar, att det bekväma och smärtfria inte nödvändigtvis producerar det vackra.

Klädnadens tyngd

Anne Charlotte Leffler iakttog i sin essä Kvinnlighet och erotik hur modeklädningen förvandlade en kvinnas kropp:

Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur tyngdes ner af en modeklädning; modejournalens fantasier syntes platta och oädla på denna fint mejslade gestalt.¹³

Det som appliceras utifrån döljer snarare än avslöjar. Modejournalens fantasier är “platta och oädla” i jämförelse med det som redan finns där, under ytan. Leffler beskriver i 1880-talets Stockholm samma sak som Ibn Qayyim analyserade i 1300-talets Damaskus: yttre utsmyckning kan dölja skönhet i stället för att förstärka den.

Karin Boye drev bilden vidare i Astarte: “små välsminkade uttryckslösa ansikten på små välformade kroppar — små mal, som virrar mot lågan, mot glansen, mot nöjet”.¹⁴ Uttryckslöshet. Det är priset. Sminket jämnar till, och det levande bakom ögonen försvinner.

Ljus och mörker

Koranen återkommer ständigt till ljuset som metafor och verklighet. “Det är Han och Hans änglar som välsignar er för att leda er ut ur mörkren till ljuset.”¹⁵ Nattbönens logik blir begriplig i detta ramverk: man stiger upp i det yttre mörkret för att finna det inre ljuset.

Al-Hasan al-Basri kommenterade Koranversen om de strålande ansiktena med orden: “Gud förskönade dem genom att de fick skåda Honom — och det är med rätta de strålar, de som blickar mot sin Herre.”¹⁶ Skönheten i den kommande världen är Guds belöning till de troende. Ansiktena strålar av glädje, ty de har fått det största av allt: att se sin Herre. “Gud är vacker och älskar skönhet”, lyder en välkänd hadith.¹⁷ Denna hadith har genom historien också använts för att rättfärdiga uppskattning av fysisk skönhet och prydnad; den islamiska traditionen rymmer en rikare spänning mellan det yttre och det inre än vad en enkel rangordning antyder. Men Ibn Qayyims poäng kvarstår: det djupaste ljuset har en annan källa än huden.

Avgrunden mellan det islamiska skönhetsbegreppet och det moderna öppnar sig här. I den moderna logiken är skönhet ett mål i sig, något som tjänar den som bär den: status, attraktion, makt. I Ibn Qayyims analys är skönhet en biprodukt. Man söker den inte. Man söker Gud, och skönheten uppstår som en gåva man inte bad om.

Skillnaden är den mellan en människa som gör sig vacker för att bli sedd och en människa som blir vacker för att hon ser.

Ansiktets vittnesbörd

Al-Fudayl ibn ‘Iyad uttryckte sambandet från dess mörka sida: “Tjänaren begår en synd och berövas därigenom nattbönen.”¹⁸ Om godhet lyser upp ansiktet, så släcker synden dess ljus. Ansiktet vittnar; det kan inte ljuga på det sätt som ord kan. Ibn Qayyim citerar versraden: “O du med vackert ansikte, sky det skamliga — byt inte skönheten mot skam!”¹⁹

Luqman sade: “Den som ljuger förlorar sin fägring.”²⁰ Erik Gustaf Geijer skrev att “den äkta skönheten renar sinnet och har ett stort moraliskt inflytande”.²¹ Geijer menade det i estetisk riktning, att konst förädlar. Ibn Qayyim menar det i motsatt riktning: förädling skapar skönhet. Rörelsen går inifrån och ut.

En sovande industri

Varje år spenderar världen hundratals miljarder dollar på att göra ansikten vackrare utifrån.²² Produkterna blir fler, teknikerna mer avancerade, löftena djärvare. Ändå: har du någonsin sett ett ansikte lysas upp av en dyr kräm på det sätt det lyses upp av genuin glädje, av inre frid, av godhet?

Den anonyma kvinnan som steg upp i natten för att be visste något som hela denna industri förbiser. Hon sökte skönhet genom det svåraste tänkbara: genom att offra sin sömn, sin bekvämlighet, sin natt. Och hon fann den, i det ljus som bönen lämnade i hennes ansikte.

Wajh, det arabiska ordet för ansikte, betyder också riktning. Ditt ansikte är det du vänder mot världen, men det avslöjar också vad du vänder dig mot.

Den som vänder sig mot Gud i nattens mörker bär spår av det mötet i sitt ansikte på dagen. Ibn Qayyim visar att vi måste älska för att bli vackra.²³

Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin wa Nuzhat al-Mushtaqin, kapitel om skönhetens slag. ↩
Naomi Wolf, The Beauty Myth: How Images of Beauty Are Used Against Women (1990), inledningen. Wolfs bok förblir ett inflytelserikt feministiskt verk, även om författarens senare offentliga karriär har blivit kontroversiell. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Koranen, al-Tin 95:4. ↩
Al-Mawardi, Adab al-Dunya wal-Din. Al-Mawardis uttalande speglar en bredare islamisk tradition som uppskattar fysisk skönhet som en gudomlig gåva — den inre skönhetens företräde innebär inte att den yttre föraktas. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Återgiven i Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-Ulum wal-Hikam. ↩
Koranen, Abasa 80:38–39. ↩
Fredrika Bremer, Fredrika Bremers Brev, brevsamling. ↩
Anne Charlotte Leffler, Kvinnlighet och erotik (1890). ↩
Karin Boye, Astarte. ↩
Koranen, al-Ahzab 33:43. ↩
Al-Hasan al-Basri, citerad i Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin, angående Koranen al-Qiyama 75:22–23. ↩
Sahih Muslim, Kitab al-Iman, nr 91. ↩
Al-Fudayl ibn ‘Iyad, citerad i Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-Ulum wal-Hikam. ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩
Luqman (fred vare med honom), citerad i Ibn Abi al-Dunya, Kitab al-Samt wa Adab al-Lisan. ↩
Erik Gustaf Geijer, i en biografisk text om Friherre Malte Ramel. ↩
Enligt branschrapporter uppgår den globala skönhetsindustrins värde till över 400 miljarder dollar. Se bl.a. McKinsey & Company, The State of Fashion: Beauty (2025). ↩
Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin. ↩