Tre vintrar utan sommar. Bröder som dödar varandra för småpengar. Solen som slocknar. Stjärnorna som faller. Elden som slukar allt.

Det kunde vara Völuspá. Eller IPCC:s senaste rapport.

Men likheten döljer en avgörande skillnad, och i den skillnaden bor hela vår tids existentiella kris. Ragnarök är inte klimatångesten i mytisk förklädnad. Det är dess exakta inversion.

Elden som renar

Völuspás undergångsscen är brutal och vacker. Solen svartnar, jorden sjunker i havet, lågorna slickar himlen. Men mitt i förödelsen händer något som den moderna läsaren knappt förmår uppfatta: förstörelsen tjänar något. Den är inte meningslös. Surts eld förintar det onda — och bara det onda.

Viktor Rydberg, som ägnade årtionden åt att kartlägga den nordiska mytologins inre logik, såg detta med ovanlig skärpa:

Den germanska mytologin har inte betraktat världens pånyttfödelse som en ny skapelse. Det liv som i tidens morgon utvecklades ur kaos förintas inte av Surts lågor, utan räddar sig, renat, för den kommande tidsåldern.1

Världsträdet överlever elden, för det trotsar både egg och låga. Solen som stiger efter Ragnarök är dotter till den gamla, född före katastrofen, oskadd genom den. Förstörelsen är selektiv. Den är dom.

Esaias Tegnér fångade samma princip i Fritiofs Saga: det onda dör “för evigt”, men det fallna goda “reser sig ur världsbålslågan, luttrat till ett högre liv”.2 Undergången är eldprovet, den process genom vilken världen renas tillräckligt för att förtjäna sin fortsättning. Och efter elden: osådda fält som bär skörd, Balder som återvänder, gyllene runetavlor i gräset på Idavallen.

Forskare är dock oense om huruvida Völuspás förnyelsestrofer — särskilt den gåtfulla stans 65 om en “väldig härskare som styr över allt” — uttrycker genuint förkristna föreställningar eller speglar kristet inflytande. Kanske nådde den hedniska mytologin aldrig riktigt fram till den förlösning den tycks utlova. Men det gör spänningen mot den moderna klimatångesten desto skarpare: även ett halvvägs hopp är mer än inget alls.

Apokalyps utan eskatologi

Ställ nu detta mot den berättelse vår tid lever i.

Klimatvetenskapen beskriver en kurva mot kollaps: temperaturer och havsnivåer stiger, arter försvinner, tröskelvärden passeras. Forskningen erbjuder förvisso scenarier för begränsning och anpassning, men själva narrativet, det som formar det kulturella medvetandet, handlar om avvärjning snarare än förlösning. Det bästa klimatberättelsen kan lova är att katastrofen blir mindre. Ragnarök lovade att katastrofen blir meningsfull.

Människor har fruktat undergången i årtusenden. Klimatångesten förlamar av ett annat skäl: undergången har tömts på mening. Ragnaröks fimbulvinter var förspelet till en förnyad jord. Klimatångesten erbjuder bara ändlös vinter.

Daniel Kuehn vid University of Chicago har ställt frågan om klimatkrisen fungerar som en sekulär eskatologi, en undergångsberättelse utan gudomlig ram.3 Kuehn är mer ambivalent än kategorisk; han undersöker snarare än besvarar frågan. Men den bär längre än han för den. En sekulär eskatologi är inte bara en religiös berättelse utan Gud. Apokalyps utan förlösning. Skuld utan förlåtelse. Synd utan nåd.

I Harvard Divinity Bulletin beskrivs en ny form av “klimatsorg”: en sakral känsla utan sakrament, en sorg utan tröst. Ett rituellt tomrum som varken terapi eller aktivism förmår fylla.4

Den sekulära moderniteten har ärvt skräcken men avskaffat hoppet.

Den rastlöshet som saknar namn

Koranen identifierar detta tillstånd med en formulering så kondenserad att den knappt behöver kommentar: “Människan har sannerligen skapats ängslig.”5 Det arabiska ordet är halū’an — rastlös, otålig, den som grips av panik vid motgång och av girighet vid framgång. Inget symptom utan ett villkor: människan bär en inbyggd brist, en rastlöshet som inte kan stillas av något skapat.

August Strindberg i Inferno:

En dödlig ångest får makt med mitt mod. Jag går och öppnar fönstren. Ett luftdrag hotar att släcka lampan. Jag stänger! Lampan börjar sjunga, kvida, gnälla.6

En människa som försöker släppa in luft men fruktar att ljuset ska slockna. Öppenhet hotar, slutenhet kväver. Det finns ingen position som fungerar.

Den moderna klimatångesten har samma struktur men saknar ett avgörande element: ett namn för vad den egentligen är. Islam ger den ett namn. Ångesten är ett tecken — āya — på att människan söker sitt ursprung. Som Ibn Qayyim al-Jawziyya uttryckte det: “Det jordiska livet är den kommande världens åkerfält och dess förebud.”7 Ångesten inför förstörelsen är, i islamisk förståelse, en förvrängd form av längtan efter det som kommer efter förstörelsen.

En dom som förutsätter en Domare

Den avgörande klyftan löper inte mellan Ragnarök och klimatvetenskap. Den löper mellan dem båda och islam.

Ragnarök beskriver ett öde. Gudarna själva är bundna av det; Oden vet att han ska falla för Fenrisulven, och han faller. Förnyelsen sker som naturlag, som kosmisk cykel. Ingen dömer. Det germanska tänkandet, som Rydberg visar, förstår reningselden som en kraft inneboende i världen själv, inte som en handling utförd av en personlig vilja.8

Koranen vänder på perspektivet fullständigt:

Den dagen skall Vi rulla ihop himlen, så som pergamentrullar med skrifter rullas ihop. Som Vi inledde skapelsen första gången skall Vi återställa den — ett löfte Vi ålagt Oss att uppfylla.9

I Ragnarök överlever det goda för att det är inneboende starkt — världsträdet trotsar elden. I islam överlever det goda för att det är valt av en vilja som också är al-Rahmān, den Barmhärtige. “Min Herre är sannerligen benådande och kärleksfull”, säger profeten Shu’ayb till sitt folk.10 Domen är verklig. Men den som dömer älskar den som döms.

Det är denna kombination som den sekulära eskatologin saknar och som mytologin bara halvvägs når. Rättvisa och barmhärtighet. Skuld och förlåtelse.

Det svar som ångesten söker

“På varje svårighet följer förvisso lättnad. På varje svårighet följer förvisso lättnad.”11 Upprepningen är inte utfyllnad. Den är princip: svårigheten producerar lättnaden, på samma sätt som Ragnaröks eld producerar den förnyade jorden. Skillnaden är att Koranen vet varför.

Islam erbjuder något varken Ragnarök eller klimatrörelsen har: en handlingsanvisning som varken är passiv fatalism eller febrig aktivism. Begreppet khalīfa — människan som förvaltare av skapelsen — innebär att omsorg om jorden motiveras av ansvar inför den som anförtrott den, inte av ångest inför dess undergång.12 Profeten Muhammed ﷺ lärde att om timmen kommer medan du håller en planta i handen, ska du plantera den.13 Handlingen behöver inte rädda världen för att vara meningsfull. Den är meningsfull för att den svarar mot ett förtroende.

Ragnaröks skapare förstod att förstörelse utan mening är outhärdlig, och de vävde in förnyelsen i själva undergångsmyten. År 536, när en vulkanvinter förmörkade solen över Skandinavien, kan någon ha rest Rökstenen i Östergötland — inte som klagomål utan som myt, som meningsskapande mitt i katastrofen.14 Tolkningen är omtvistad. Men impulsen är igenkännbar: vi berättar oss genom mörkret.

Berättelsen om den förnyade jorden på Idavallen stannar vid hoppet utan att nämna dess källa. Islam nämner källan. “Mina söner!” ropar Jakob i Koranen. “Ge aldrig upp hoppet om Allahs barmhärtighet. Ingen ger upp hoppet om Allahs barmhärtighet utom otrogna människor.”15

Klimatångesten ställer frågan: vad händer med en civilisation som behåller apokalypsen men avskaffar hoppet? Svaret syns i den förlamade sorgen, i skuldkänslorna utan förlåtelse, i aktivismen som bränner ut sig själv.

Ibn al-Jawzī skrev: “Hoppet ger liv åt den döde och förtvivlan dödar den levande.”16 Han menade inte optimism, det billiga surrogatet. Han menade det hopp som vilar på vetskapen att förstörelsen inte har sista ordet — för den som förstörde är också den som återställer.

Jorden sjunker. Himlen rullas ihop. Allt som var förgås. Skapelsen börjar inte från noll. Den återställs: av den som inledde den första gången, och som lovat att göra det igen.

Footnotes

  1. Viktor Rydberg, Teutonic Mythology: Gods and Goddesses of the Northland, vol. 1, kapitlet om Ragnarök och världsförnyelse. ↩

  2. Esaias Tegnér, Fritiofs Saga, “Balders bål.” ↩

  3. Daniel Kuehn, “Is the Climate Crisis a Secular Eschatology?”, University of Chicago Divinity School, Sightings. ↩

  4. “Climate Grief and the Secular Spirituality of Earth-Mourning”, Harvard Divinity Bulletin. ↩

  5. Koranen, al-Ma’ārij 70:19. ↩

  6. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  7. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Dā’ wa’l-Dawā’. ↩

  8. Viktor Rydberg, Teutonic Mythology, vol. 1, analys av Völuspá och Fjölsvinnsmål. ↩

  9. Koranen, al-Anbiyā’ 21:104. ↩

  10. Koranen, Hūd 11:90. ↩

  11. Koranen, al-Sharh 94:5–6. ↩

  12. Begreppet khalīfa (förvaltare) grundas i Koranen, al-Baqara 2:30, där Allah ﷻ meddelar änglarna att Han ska sätta en ställföreträdare på jorden. ↩

  13. Hadith återgiven av Ahmad ibn Hanbal i al-Musnad. Autenticiteten är omdiskuterad men traditionen är väletablerad i islamisk etik. ↩

  14. Rökstenen (ca 800-talet) har tolkats av Bo Gräslund och andra forskare som ett svar på den klimatkatastrof som drabbade Skandinavien efter vulkanutbrottet 536. Tolkningen är omdiskuterad — andra forskare läser stenens solreferenser som midvintersgåtor snarare än klimatminnen. ↩

  15. Koranen, Yūsuf 12:87. ↩

  16. Ibn al-Jawzī, Dhamm al-Hawā. ↩