Gunnar på Hlíðarendi, dömd till landsflykt, vänder sig i sadeln och ser ut över sin gård. Ängarna har aldrig varit vackrare. Han stiger av hästen och stannar — fullt medveten om att beslutet kostar honom livet.

Ingen tvekan. Ingen ångest. Han ser, han väljer, han handlar.

Nornornas dom

För att förstå Gunnars lugn måste man förstå vad Orlog betydde för den fornnordiska människan. Det var inte öde i vår vardagliga mening, inte en förutbestämd plan man underkastade sig med en axelryckning. Orlog var urtidslagen, nornornas väv, den kosmiska struktur som genomsyrade allt. I Völuspá heter det:

De norner som väver vid världsträdet, de fastslår lagar, de delar livet åt människornas söner; de utlyst öde.1

Och i Hávámal:

Dödlös är den dom som fälls över varje dödlig människa — den dör aldrig.2

Inget utrymme för den moderna fantasin att allt kan bli annorlunda om man bara väljer rätt. Nornornas dom är given. Men inom den givna ramen är människan fri att handla. George Webbe Dasent formulerade det i sin introduktion till den engelska översättningen av Njáls saga 1861:

“Där kunde han visa sin fria vilja; och sålunda lämnade ödets blinda, obevekliga natur inget utrymme för något ångestfyllt grubblande över ting som en gång för alla var bestämda att ske.”3

Ångesten försvinner inte trots att utfallet är givet. Den försvinner därför att utfallet är givet. När framtidens resultat inte längre är ditt ansvar frigörs all energi för nuets handling.

Graden av determinism i sagorna är omtvistad: Magnus Magnusson menade att Njáll inte är fatalist i hednisk mening, Thorsteinn Gylfason avvisar fatalismen helt. Men mönstret kvarstår. Den som accepterar en given ram befrias från grubbel.

Det tomrum som friheten lämnade

Vad hände när nornorna avskaffades? När den kosmiska strukturen monterades ner, och den moderna människan stod ensam med sitt val?

I ett av världens friaste och mest sekulariserade samhällen breder meningslösheten ut sig: från sex procent 2003 till tjugofyra procent 2023, enligt Kairos Futures forskning.4 Fyra gånger fler på tjugo år.

Karin Boye visste vad den friheten kostar. I Kris skrev hon:

“Aldrig, aldrig går den förbi, det kommer ny och ny tid med samma ångest, den tar aldrig slut, den är outtömlig.”5

Valets ångest: den som uppstår när varje morgon kräver att du själv konstruerar din mening, ditt syfte, ditt existensberättigande. Hjalmar Söderberg såg samma sak: “Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan att vi kunna göra något.”6

Den moderna svensken har befriats från ödestron. Men befrielsen skapade ett tomrum, och i det tomrummet bor ångesten.

Hjärtats tillit

Islam erbjuder något som varken Orlog eller den moderna friheten ger. Men för att se vad, måste man vara teologiskt precis.

Al-qadr, Allahs allomfattande bestämmelse, är den islamiska parallellen till Orlog. Koranen är tydlig: “Ingen olycka drabbar någon förutom med Allahs tillåtelse. Men den som tror på Allah, Han vägleder hans hjärta.”7 Och: “Ingen själ vet vad den skall skörda under morgondagen, och ingen själ vet var på jorden hon skall dö.”8

Utfallet ligger bortom människans kontroll. Men här öppnar sig en avgörande klyfta. Nornornas lag är opersonlig: blind, obeveklig, utan barmhärtighet. Den som accepterar Orlog accepterar en likgiltig kosmisk maskin.

Tawakkul, hjärtats fulla tillit till Allah ﷻ, är människans svar på al-qadr, precis som nordisk tapperhet var människans svar på Orlog. Den troende vilar i något fundamentalt annorlunda: en relation till den som är ar-Rahman, ar-Rahim. Den Barmhärtige. Den Nåderike.

Ibn Qayyim al-Jawziyya definierade tawakkul som “hjärtats fulla förlitan på Allah allena”.9 Och han var noga med att skilja tillit från passivitet: “Tawakkul hör till de starkaste orsakerna för att uppnå det man önskar och avvärja det man fruktar — det är den starkaste orsaken överhuvudtaget.”10 Ibn al-Jawzi skar igenom varje missförstånd: “Tawakkul upphävs inte genom att vidta tillåtna åtgärder. Den som berövar sig själv nödvändigheter under förevändning av tawakkul har brutit mot sunna.”11

Tilliten befriar till handling. Precis som Orlog befriade vikingahjältarna. Skillnaden ligger i vad man vilar i. Vikingen vilar i det oundvikliga. Den troende vilar i den Barmhärtige. Att överlåta sitt öde åt en blind lag kräver stoisk hårdhet. Att överlåta det åt Allah ﷻ, som Koranen beskriver med orden “den som sätter sin lit till Allah, Han räcker honom”12, öppnar för något stoicismen aldrig kan nå: ro utan hårdhet, mod utan cynism, handling utan den desperata känslan att allt hänger på en själv.

Det oundvikligas ro

Karin Boye, samma Karin Boye som beskrev ångesten som outtömlig, fann ett ögonblick av klarhet i Kris. Två ord som sammanfattar allt:

“Det oundvikligas ro. Det inre ödets ro.”13

Boye nådde insikten men kunde inte stanna i den. Hon saknade den struktur som bär. Vikingarna kunde stanna, men deras struktur var kall, opersonlig, utan löfte om mening bortom äran. Den moderna svensken har varken insikten eller strukturen. Bara friheten, och den frossbrytning av ångest som Söderberg beskrev.

“Men om de vänder om skall du säga: ‘Allah är tillräcklig för mig; ingen gud finns utom Han. Till Honom sätter jag min lit, och Han är Herre över den väldiga tronen.’”14

I Tusen och en natt söker en besegrad furste upp en eremit och klagar över sitt öde. Eremiten frågar om han vet varför han besegrades. Fursten vet inte. “Därför att du satte din lit till dina truppernas antal”, svarar eremiten, “och inte förlitade dig på Allah den Allrahögste. Hade du satt din lit till den Allsmäktige, hade din fiende aldrig kunnat besegra dig.”15

Lika giltigt för den som sätter sin lit till karriären, relationen, trygghetsplanen, den egna förmågan att alltid välja rätt. Allt det kan tas ifrån dig. Den enda tillit som inte kan tas ifrån dig är den som vilar i Allah ﷻ.

Gunnar på Hlíðarendi vände sig i sadeln, och hans lugn kom av att han visste att nornorna redan bestämt. Den troende vänder sig mot qibla, och hans lugn kommer av att veta att den som bestämt är ar-Rahman. Det ena kräver mod. Det andra föder ro.

Footnotes

  1. Völuspá 20, ur Den poetiska Eddan. ↩

  2. Hávámal 77, ur Den poetiska Eddan. ↩

  3. George Webbe Dasent, introduktion till The Story of Burnt Njal (1861). Dasents tolkning av det fornnordiska förhållningssättet. ↩

  4. Kairos Future, Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker (2023). ↩

  5. Karin Boye, Kris (1934). ↩

  6. Hjalmar Söderberg, Förvillelser (1895). ↩

  7. Koranen, at-Taghabun 64:11. ↩

  8. Koranen, Luqman 31:34. ↩

  9. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id. ↩

  10. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id. ↩

  11. Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis. ↩

  12. Koranen, at-Talaq 65:3. ↩

  13. Karin Boye, Kris (1934). ↩

  14. Koranen, at-Tawba 9:129. ↩

  15. Tusen och en natt, vol. 11. Berättelsen om den besegrade fursten och eremiten. ↩