Strindberg var ärlig nog att formulera problemet. I Inferno skriver han: “Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett livstecken ifrån sig.”1 En mening man kan respektera — inte för att den är sann, utan för att den visar vad ateismen kostar den som tar den på allvar. Strindberg ville inte vara ateist. Han tvingades dit av vad han upplevde som Guds tystnad. Och han kunde inte stanna där.

Några sidor senare har tonen skiftat: “Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.”2 Ateismen var intellektuellt otillfredsställande, men alternativen han famlade efter — ockultism, Swedenborg, alkemi — bar inte heller. Strindberg vandrade mellan positioner utan att finna en som höll för hans egen tyngd.

Samma problem formulerades fjorton sekler före honom. Tre verser. Tre alternativ.

Trilemmat

Har de skapats av ingenting, eller är det de själva som är skaparna? Eller har de skapat himlarna och jorden?3

Uttömmande och ömsesidigt uteslutande. Antingen uppstod allting ur intet, utan orsak. Eller så skapade allting sig självt. Eller så finns en Skapare.

De två första alternativen är absurda. Att något uppstår ur absolut intet — inte ur vakuumfluktuationer, inte ur kvanttillstånd, utan ur intet — saknar varje form av förklaring. Att något skapar sig självt kräver att det existerar innan det existerar. Kvar står det tredje.

Här finns ingen appell till känsla, ingen uppmaning att tro trots förnuftet. Frågan är ren logik, ställd med en knapphet som gör den svår att undvika. Leibniz nådde samma punkt 1714 i Monadologin när han formulerade principen om tillräcklig grund: ingenting sker utan att det finns en anledning till att det sker så och inte annorlunda.4 Men Leibniz behövde ett helt metafysiskt system för att komma dit. Koranen ställer frågan på tre rader och lämnar lyssnaren ensam med svaret.

Koranens argument och dess kritiker

Resonemanget som Koranen ställer i sura al-Tur har formaliserats i filosofisk form: allt som börjar existera har en orsak; universum började existera; alltså har universum en orsak. Ibn Taymiyyah förankrade detta resonemang i Koranens egna premisser och visade att det inte behöver kalam-filosofins begreppsapparat — det vilar på den fitrah som varje människa bär, och på den logik som uppenbarelsen talar till.5 Premisserna är enkla. Slutsatsen oundviklig — om premisserna håller.

De har prövats. J.L. Mackie invände att man inte kan extrapolera från orsaker inom universum till en orsak för universum — ett sammansättningsfel.6 Graham Oppy utmanade den första premissen direkt: varför måste allt som börjar existera ha en orsak?7 Men invändningarna delar en egendomlighet: de förskjuter frågan utan att besvara den.

Mackies invändning säger att vi inte vet att universum som helhet behöver en orsak. Den säger inte att det inte behöver en. Oppy frågar varför premissen borde gälla men erbjuder inget alternativ som förklarar varför något existerar snarare än intet. Invändningarna fungerar som sköldar, inte som svar. Man kan lägga till Hawkings randlösa universum, som undviker en temporal begynnelse — men även ett evigt universum kräver en förklaring till varför det existerar.

Här visar Koranens formulering sin styrka. Den begär inte att man accepterar en premiss — den frågar vilken av tre möjligheter man föredrar. Att hävda att universum kanske inte behöver någon orsak är bara det första alternativet i ny förpackning.

Vad som kollapsar

De flesta filosofer erkänner, i någon form, att universum har en orsak. Återstår frågan vad den orsaken är.

Polyteismen postulerar flera gudar. Men flera nödvändiga väsen genererar ett omedelbart problem: vem avgör konflikter mellan deras viljor? Antingen är en av dem överordnad — och då är det monoteism med extra steg — eller så saknas en yttersta princip, och förklaringen löser ingenting.

Panteismen, från Spinoza till Advaita Vedanta, identifierar Gud med naturen. Spinozas system är internt utbyggt och systematiskt — men det bär på ett grundläggande fel. Om Skaparen är skapelsen utplånas distinktionen mellan orsak och verkan. En Gud som är identisk med universum kan inte förklara universum; den är det som behöver förklaras. Systemet besvarar inte den kosmologiska frågan. Det upplöser den.

Deismen erkänner en Skapare men förnekar att denne handlar i världen. Voltaire, Jefferson och Paine fann positionen tillräcklig. Men den rymmer en märklig spänning: en Skapare med makt nog att frambringa allting, utan vilja att kommunicera med det frambragta. En Gud svår att skilja från ingen Gud alls, utom i den mest abstrakta meningen. Och abstraktion räckte inte för Strindberg. Den räcker sällan.

Swedenborg och treenighetens pris

Den mest utbredda positionen i västerlandet — den kristna treenigheten — förtjänar en närmare granskning, just för att den gör anspråk på att vara monoteism.

Ortodox kristen teologi hävdar att Gud är en till väsendet men tre till personerna: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Formuleringen är resultatet av århundraden av konciliedebatter, från Nicaea 325 till Konstantinopel 381, och den har alltid burit på en spänning. Tre distinkta personer som var och en är fullt Gud, men som tillsammans inte utgör tre gudar utan en — det kräver att lagen om icke-motsägelse undantas, eller åtminstone att begreppet “person” ges en betydelse det inte har i någon annan kontext.

Emanuel Swedenborg insåg detta. Som barn uppfattade han Gud som en, utan treenighetslära.8 Den insikten var ren och okomplicerad. Men som vuxen, skolad i systematisk teologi, tvingades han förhandla med dogmen. Hans lösning var uppfinningsrik: treenigheten existerar inte som tre personer utan som tre aspekter inom en gudomlig person — Fadern som kärleken, Sonen som visheten, den Helige Ande som verksamheten.9

Internt sammanhängande, på sina egna villkor. Men det bekräftar problemet snarare än löser det. Swedenborg behövde uppfinna en helt ny teologi — bryta med både katolsk och protestantisk ortodoxy — för att göra treenigheten förenlig med den monoteism han intuitivt kände som sann. Den som vill hävda att Gud är en och tre samtidigt tvingas antingen acceptera en paradox bortom förnuftet eller omtolka treenigheten till oigenkännlighet.

Ibn Taymiyyah ställde frågan i sin enklaste form: det skapade måste vara uppkommet och beroende, till skillnad från Skaparen som är nödvändig i sin existens.10 Antingen är Gud en — transcendent, självtillräcklig, utan partner och utan delar — eller så är Han det inte, och varje försök att förklara Hans enhet kräver tillägg som underminerar den.

Tomheten som inte försvinner

Strindberg nådde aldrig ända fram. Hans vandring — från barndomstro genom ateism, vidskepelse och Swedenborg — slutade i en sorts kapitulation inför det oförklarliga: “Intet tvivel mera! Den Evige har talat!”11 Men vilken Evig? Strindbergs Gud förblev dunkel, mer kraft än person, mer öde än nåd. Han hade sökt sin Gud alltifrån barndomen, skrev han, och funnit demonen.12

Den ärligaste formuleringen av ondskans problem i svensk litteratur. Varför skulle en allsmäktig Skapare tillåta lidande? Frågan är gammal och tung. Inget seriöst teologiskt system kan vifta bort den, och den har historiskt utgjort det starkaste argumentet mot monoteism.

Men frågan förutsätter något: att vi, med vår begränsade kunskap, kan bedöma varför en allvetande Skapare handlar som Han gör. Koranen besvarar inte frågan genom att förneka lidandets verklighet. Den besvarar den genom att insistera på att Skaparens visdom överskrider det skapades perspektiv — och genom att göra prövningen meningsfull, inte godtycklig.

Vad tawhid erbjuder är inte en lösning på varje filosofisk invändning. Det är den position som inte kollapsar under sin egen logik. Resten gör det — ateismen vid frågan om grund, polyteismen vid frågan om enhet, panteismen vid distinktionen mellan orsak och verkan, deismen vid frågan om mening, treenigheten vid frågan om koherens. Tawhid — en enda, transcendent, aktiv Skapare — står kvar.

Ibn Qayyim beskrev det som insikten att Herren ensam skapar, styr och befaller.13 Inte en trossats som kräver att förnuftet tystnar, utan den slutsats förnuftet når när det följer sina egna premisser till slut.

“Av intet blir intet, och allt har en tillräcklig grund”, skrev Strindberg i Götiska rummen.14 Han hade rätt. Frågan är om han vågade följa tanken hela vägen.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  2. August Strindberg, Inferno. ↩

  3. Koranen, sura al-Tur, 52:35–36. ↩

  4. Gottfried Wilhelm Leibniz, Monadologin (1714), §§31–32. ↩

  5. Ibn Taymiyyah, Dar’ Ta’arud al-‘Aql wa’l-Naql, samt Minhaj al-Sunnah al-Nabawiyyah; jfr Koranen, sura al-Tur 52:35–36. ↩

  6. J.L. Mackie, The Miracle of Theism (1982), kap. 5. ↩

  7. Graham Oppy, Arguing About Gods (2006), kap. 3. ↩

  8. Victor Alfred Nilsson, Sweden: “As a child, he had the idea of God as one, without any conception of a Trinity.” ↩

  9. Emanuel Swedenborg, Vera Christiana Religio (Den sanna kristna religionen, 1771). ↩

  10. Ibn Taymiyyah, al-Istighatha. ↩

  11. August Strindberg, Inferno. ↩

  12. August Strindberg, Inferno. ↩

  13. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madarij al-Salikin. ↩

  14. August Strindberg, Götiska rummen (1904). ↩