Allt försvinner. Det är kanske den enda sanning antiken och moderniteten delar utan förbehåll. Pergament murknar. Hårddiskar kraschar. Bibliotek brinner — Alexandria, Baghdad, Sarajevo. Av de uppskattningsvis 7 000 språk som talas idag beräknas hälften vara borta inom ett sekel.1 Texter som en gång ansågs odödliga existerar bara som fragment, rekonstruktioner, kvalificerade gissningar.

Sverige vet detta. Äldre Västgötalagen, landets äldsta bevarade text på svenska, härrör från 1220-talet. Den finns i ett enda manuskript. Ingen kan med säkerhet säga exakt hur originalet löd — vi har en avskrift av en avskrift, med de förskjutningar det innebär.2 Riksarkivet, grundat 1618, har i över fyra sekler ägnat sig åt att bevara dokument — och ändå har inte en enda svensk text bevarats i oförändrad form genom mer än några få århundraden. Varje generation ärver versioner, inte original.

Mot den bakgrunden framstår ett påstående från 600-talets Arabien som antingen storartat eller vansinnigt: “Det är Vi som har sänt ned Förmaningen och det är Vi som är dess bevarare.”3 Koranen lovar sitt eget bevarande. Inte som en from förhoppning — som ett falsifierbart löfte. Ett enda tidigt manuskript med fundamentala avvikelser från den text som reciteras idag, och påståendet hade kollapsat.

Fjorton sekler har passerat. Påståendet har inte kollapsat.

Pergamentet i Birmingham

I juli 2015 meddelade University of Birmingham att radiokoldatering placerade ett koranfragment i universitetets samlingar till perioden 568–645 e.Kr. — inom eller mycket nära profeten Muhammeds ﷺ egen livstid.4 Fragmentet innehåller delar av surorna 18–20, skrivna med bläck på fårskinn i en tidig hijazi-stil.

Det anmärkningsvärda var inte åldern utan att texten — bokstav för bokstav i det arabiska konsonantskelettet, det så kallade rasm — överensstämde med den tryckta Koran som idag ligger på nattduksbordet i Kairo, i Kuala Lumpur, i Malmö. François Déroche vid Collège de France, en av världens ledande experter på tidiga koranmanuskript, har bekräftat att den tidiga koraniska texttraditionen uppvisar en anmärkningsvärd stabilitet.5

Dateringen är inte obestridd. Radiokoldatering mäter djurhuden, inte bläcket, och vissa forskare menar att pergamentet kan ha framställts tidigare än texten skrevs. Manuskriptet bär dessutom kapitelmarkeringar och versavgränsningar som en del paleografer anser vara senare innovationer.6 Invändningarna förtjänar allvar. Men de gäller dateringens precision, inte textens innehåll. Oavsett om fragmentet skrevs år 640 eller 680 kvarstår det avgörande: konsonantskelettet matchar den text som reciteras idag.

Birmingham är inte ensamt. Topkapi-kodexen i Istanbul och Samarkand-kodexen i Tasjkent — bägge daterade till det första islamiska seklet — visar samma mönster. Det koraniska konsonantskelettet är konsekvent, manuskript efter manuskript, sekel efter sekel.

Stenen som måste vändas

Ett ärligt resonemang kräver att man vänder på stenen. I Jemens huvudstad Sana’a upptäcktes 1972 ett manuskript med ett undre textlager — en äldre text som skrapats bort och överskrivits. Det undre lagret innehåller avvikelser: en annorlunda surahordning, varianter i enskilda formuleringar.7 Här borde tesen falla.

Men att det undre lagret överskrevs med en text som överensstämmer med den standardiserade Koranen är i sig ett belägg — för en medveten och tidig standardiseringsprocess. Någon tog sig mödan att korrigera texten. Och den korrigerade versionen är den vi har idag.

Det levande arkivet

Manuskript kan förstöras. Men hur förstör man något som lever i hundratusentals människors minne?

Traditionen att memorera hela Koranen, hifz, saknar motstycke. En hafiz bär bokens samtliga 6 236 verser, varje vokal, varje paus, i sitt minne. Profeten Muhammed ﷺ sade: “Den bäste bland er är den som lär sig Koranen och lär ut den.”8 Uppmaningen blev startskottet för ett bevarandesystem som aldrig har brutits.

Ibn Battuta noterade på 1300-talet under sina resor i Västafrika hur barnen kedjades vid sina platser tills de lärt sig sina avsnitt — en metod han beskrev med blandad fascination och respekt.9 Georg August Wallin, den finlandssvenske orientalisten som reste genom Arabien på 1840-talet, observerade samma fenomen i Egypten: de som memorerat Koranen bar en särskild hållning, en igenkännlig vaggrorelse vid recitation, och tilldelades titeln sheikh.10 Bevarandet var inte akademiskt — det var kroppsligt, rytmiskt, generationsöverskridande.

Systemet skapar en redundans som ingen arkivinstitution kan matcha. Om varje tryckt Koran förstördes idag — varje exemplar, varje digital kopia — kunde texten rekonstrueras fullständigt inom timmar, enbart från minnet hos levande människor. Inget Riksarkiv, inget Library of Congress, inget digitalt molnlager kan erbjuda en motsvarande garanti för en enda av sina texter.

Vad andra texter förlorade

Nya testamentets textöverföring är bland de bäst dokumenterade i den antika världen — och ändå katalogiserar textkritiker över 400 000 varianter mellan bevarade manuskript.11 De flesta är triviala: stavningsalternativ, omkastad ordföljd, synonymer. Ingen seriös forskare hävdar att de underminerar kristendomens kärnlära. Men de visar vad som sker med en text som kopieras av hand utan ett parallellt memorerande bevarandesystem: varje kopist introducerar sina mikroskopiska avvikelser, och över sekler ackumuleras de till ett textkritiskt landskap av stor komplexitet.

Vedaerna överfördes muntligt i millennier genom elaborerade recitationstekniker, men nedtecknades inte förrän kring det sista millenniet före vår tideräkning.12 Buddhas ord nedtecknades århundraden efter hans död; traditionerna divergerade tidigt i distinkt olika kanoner. Homeros existerar som rekonstruktion — tusentals detaljer skiljer manuskripten åt.

Koranen kombinerar det muntliga och det skriftliga bevarandet på ett sätt som skapar ett dubbelskydd. Varje generation av huffaz kontrolleras mot den skrivna texten; varje manuskript kontrolleras mot den levande recitationstraditionen.

De två systemen vaktar varandra.

En viktig nyans: Koranens konsonantskrivning — rasm — är anmärkningsvärt stabil. Men den tidiga arabiska skriften saknade vokalmarkeringar, vilket gav upphov till qira’at: en tradition av varierande läsningar inom det fasta konsonantskelettet. Dessa varianter erkänns inom islamisk tradition som legitima. De är inte tecken på textkorruption utan på ett kontrollerat tolkningsutrymme inom en fast ram.13 Bevarandet gäller skelettet. Och skelettet har hållit.

Ett löfte som vägrar åldras

Ibn Khaldun skrev att “Koranen är i sig själv både beviset och det som skall bevisas”.14 Formuleringen låter cirkulär — tills man sätter den i ljuset av manuskriptevidensen. Koranen påstår att den skall bevaras. Fjorton sekel av paleografisk evidens visar att den bevarats. Cirkeln är inte logisk utan empirisk: verkligheten bekräftar påståendet, generation efter generation.

Falskhet kan inte påverka den, varken framifrån eller bakifrån. Den är nedsänd av en vis, prisad Herre.15

Det finns en intellektuell ödmjukhet i att låta falsifierbarheten stå kvar. Koranen säger inte “tro att jag är bevarad” — den säger “se efter”. Varje nytt manuskriptfynd, varje ny radiokoldatering, varje ny paleografisk analys blir ett nytt test av samma löfte.

Erik Gustaf Geijer insisterade: “Utan fornforskning kan aldrig någon historia finnas.”16 Fornforskningen har kommit. Den har grävt i Sana’a, daterat pergamenten i Birmingham, digitaliserat kodexarna i Istanbul. Och den text som möter oss genom dessa lager av tid och sand är densamma som den en man i Medina lärde sina följeslagare att recitera under det sjunde seklets brännande sol.

Allt försvinner. Pergament murknar. Språk dör. Arkiv brinner.

Men det finns en text som vägrar.

Footnotes

  1. UNESCO, Atlas of the World’s Languages in Danger, 3:e upplagan, 2010. ↩

  2. Elias Wessén, Svenskt lagspråk, Institutet för rättshistorisk forskning, 1965. ↩

  3. Koranen, al-Hijr 15:9. ↩

  4. University of Birmingham, “Birmingham Qur’an manuscript dated among the oldest in the world”, pressmeddelande, 22 juli 2015. ↩

  5. François Déroche, Qur’ans of the Umayyads: A First Overview, Brill, 2014, kap. 4. ↩

  6. Joseph E. B. Lumbard, “New Light on the History of the Quranic Text?”, Huffington Post, 2015; Alba Fedeli, Early Qurʾānic Manuscripts, their Text, and the Alphonse Mingana Papers, University of Birmingham, 2015. ↩

  7. Behnam Sadeghi och Mohsen Goudarzi, “Ṣanʿāʾ 1 and the Origins of the Qurʾān”, Der Islam, vol. 87, nr. 1–2, 2012, s. 1–129. ↩

  8. Sahih al-Bukhari, Kitab Fada’il al-Qur’an, nr. 5027. ↩

  9. Ibn Battuta, Rihla, del 4. ↩

  10. Georg August Wallin, Första resa från Cairo till Arabiska öknen, 1845. ↩

  11. Bart D. Ehrman, Misquoting Jesus: The Story Behind Who Changed the Bible and Why, HarperOne, 2005, s. 89–90. ↩

  12. Michael Witzel, “Vedas and Upaniṣads” i The Blackwell Companion to Hinduism, Blackwell, 2003, s. 68–71. ↩

  13. Ibn al-Jazari, al-Nashr fi al-Qira’at al-‘Ashr, kap. 1. ↩

  14. Ibn Khaldun, al-Muqaddimah, kap. 6, avsnitt om Koranens vetenskaper. ↩

  15. Koranen, Fussilat 41:42. ↩

  16. Erik Gustaf Geijer, Svea Rikes Hävder, inledning, 1825. ↩