Varje natt sker det. Sinnena släcker sig, musklerna slappnar av, världen drar sig tillbaka. Sedan — mitt i denna totala frånkoppling — flammar hjärnan upp i aktivitet som överträffar vakenhetens. Ögonen rör sig vilt bakom slutna lock. Bilder, röster, hela världar passerar genom ett medvetande som inte längre tar emot något utifrån.

Den franske neurofysiologen Michel Jouvet namngav fenomenet i slutet av 1950-talet: sommeil paradoxal, paradoxal sömn.1 Varför är hjärnan som mest aktiv när kroppen är som mest stilla? Varför producerar maximal neural aktivitet upplevelser som den vakna hjärnan avfärdar som overkligheter?

Sexhundra år innan Jouvet kopplade sina elektroder till en sovande katt formulerade den tunisiske historikern och filosofen Ibn Khaldun en teori som beskriver samma fenomen och erbjuder ett svar.

Värmen som drar sig inåt

I al-Muqaddimah, det monumentala verk som lade grunden för historieskrivningen som vetenskap, ägnar Ibn Khaldun ett kapitel åt sömnens natur. Hans utgångspunkt är en fysisk observation ur den galeniska medicinska traditionen, det ramverk han delade med Ibn Sina och andra islamiska läkare som ärvt och vidareutvecklat den grekiska humoralmedicinen. Kroppen, menar han, drar under natten tillbaka sin värme till de inre organen:

Under natten återkallar kroppen sin värme till de innersta delarna av kroppen, vilket leder det andliga väsendet inåt och möjliggör drömvision.2

Ibn Khaldun beskriver inte sömnen som ett bortfall, en paus, ett mörker som faller. Han beskriver en omdirigering. Kroppens resurser, dess värme i den humoralmedicinska terminologin, dras bort från extremiteterna och de yttre sinnena, riktas inåt. Perceptionen upphör inte. Den byter riktning.

Själen blir andlig genom att befria sig från kroppsliga ämnen och kroppliga perceptioner, vilket sker genom sömnens medling.3

Kroppen fungerar som ett teleskop. I vaket tillstånd riktat utåt, mot den fysiska världens ljus, ljud, beröring. Under sömnen vänds det. De yttre linserna mörkas, och en annan optik aktiveras. Ibn Khaldun kallar det drömvision: en form av varseblivning som kräver att den yttre perceptionen stängs av för att den ska bli möjlig.

Kroppen är alltså inget hinder som själen flyr ifrån. Den är ett instrument som kan kalibreras. Sömnens funktion är att ställa om det från yttre till inre varseblivning.

Hjärtat mellan rost och klarhet

Ibn Qayyim al-Jawziyya utvecklar samma grundtanke med en bild hämtad direkt ur den profetiska traditionen. I al-Wabil al-Sayyib beskriver han hjärtat som en spegel vars yta antingen rostas av synder och försummelse eller poleras av lydnad och åminnelse av Allah:

Hjärtat rostas liksom koppar och silver rostas, och det poleras genom åminnelse (dhikr). Hjärtat är likt en spegel: när det poleras reflekterar det sanningen som den är, och när det rostas förvrängs bilderna och förmörkas.4

Profeten ﷺ sade: “Sannerligen, när tjänaren begår en synd faller en svart fläck på hans hjärta. Om han upphör, söker förlåtelse och ångrar sig, poleras hans hjärta. Men om han återvänder [till synden] växer den tills den täcker hans hjärta.”5 Det är detta som Koranen kallar al-ran: “Nej, det som de har förvärvat har lagt sig som rost (ran) över deras hjärtan.”6

Ibn Qayyim förklarar i Ighathat al-Lahfan att hjärtat i sitt ursprungliga tillstånd — den rena naturen (fitrah) — är mottagligt för sanning och vägledning. Synder, begär och hängivenhet åt det världsliga lägger sig som lager av smuts över denna yta. Polerat reflekterar hjärtat verkligheten som den är. Rostat ser det ingenting utom sina egna förvrängningar.

Sömnen ger hjärtat ett tillfälligt andrum från den ström av världsliga intryck som rostar det under dagens gång. De yttre sinnenas portar stängs. Begärens omedelbara objekt försvinner. Och i denna paus kan hjärtat, i den mån det bär någon klarhet, ta emot den sanna drömmen.

Koranen förankrar detta i en kosmologi som gör natten till mer än fysiologi:

Allah tar människors själar när deras dödsstund är kommen; och den som inte dör tar han när den sover. Han kvarhåller sedan de själar vars död Han bestämt och sänder tillbaka de andra fram till en utsatt tid. I detta finns sannerligen tecken för människor som tänker efter.7

Versen ställer sömnen i ett sammanhang som ingen neurovetenskaplig modell kan reproducera: varje natt en liten död, ett tillfälligt återlämnande av själen till dess Skapare. Att vakna är inte ett biologiskt självklart faktum utan en handling av gudomlig vilja, ett nytt lån förlängt ytterligare en dag.

Profeten Muhammad ﷺ knöt samman drömmen direkt med uppenbarelsen. Enligt en välkänd hadith utgör den sanna drömmen (al-ru’ya al-sadiqa) en fyrtiosjättedel av profetskapet.8 Ett exakt bråktal. Drömmen är en kvarleva av profetskapets ljus, en smal öppning mot det osynliga som alla människor bär. Men profetskapet självt är en gudomlig utväljelse (istifa’), inte slutpunkten på en stegvis reningsprocess. Allah utväljer Sina sändebud — “Allah vet bäst var Han lägger Sitt budskap”9 — och skillnaden mellan profeten och den vanliga drömmaren är inte bara gradskillnad i hjärtats renhet utan en kvalitativ skillnad i gudomlig kallelse. Det Profeten ﷺ förklarade var att den som är mest sanningsenlig i sitt tal är den vars drömmar är mest sanningsenliga,10 en koppling mellan yttre rättfärdighet och inre mottaglighet som bekräftar att hjärtats tillstånd spelar roll, utan att reducera uppenbarelsen till en funktion av mänsklig andlig kapacitet.

Paradoxen under elektroderna

År 1953 upptäckte Eugene Aserinsky och Nathaniel Kleitman vid University of Chicago att sovande försökspersoner periodvis uppvisade snabba ögonrörelser. När de väcktes under dessa perioder rapporterade de livliga drömmar. REM-sömnen var identifierad. Men det var först med Jouvets arbete på 1960-talet som paradoxen blev synlig: under REM-sömn uppvisar hjärnan EEG-mönster som liknar, och i vissa avseenden överstiger, vakenhetens.11

Hjärnbarken avfyrar intensiva signaler. Limbiska systemet är hyperaktivt. Synbarken bearbetar visuell information trots att ögonen är slutna och inga ljussignaler når näthinnan.12 Samtidigt är kroppen paralyserad, en mekanism som förhindrar att drömmarnas rörelser utförs fysiskt. Maximal inre aktivitet, total yttre stillhet.

Mekanismerna har sedan dess kartlagts med beundransvärd precision. Vi vet vilka hjärnstamskärnor som initierar REM-sömnen, att acetylkolin dominerar medan serotonin och noradrenalin tystnar, att minnen konsolideras och synaptiska kopplingar stärks.13

Vad vi inte vet är varför denna aktivitet tar formen av upplevelse. Bilder, berättelser, möten med de döda, flygningar över landskap som aldrig existerat. Minneskonsolidering kräver inte medvetna upplevelser. Emotionell bearbetning kräver inte narrativ. Ingenting i den neurokemiska profilen förklarar varför REM-sömn producerar en subjektiv värld.

Aktiverings-synteshypotesen, formulerad av Allan Hobson och Robert McCarley 1977, försökte reducera drömmen till neurologiskt brus: slumpmässiga signaler från hjärnstammen som hjärnbarken desperat försöker väva ihop till en sammanhängande berättelse.14 Hobson själv modifierade hypotesen avsevärt under de följande decennierna, men den blottlägger den materialistiska ansatsens grundproblem: den kan beskriva hur drömmen produceras neurologiskt men har ingenting att säga om varför den upplevs. Ännu mindre om vad dess innehåll betyder.

Ibn Khalduns ramverk besvarar en fråga som neurovetenskapen inte ens kan formulera. “Mer aktiv för vad?” faller utanför den metodologiska naturalismens grammatik. Den söker fysiska orsaker till fysiska fenomen och utesluter därmed metafysiska svar genom sin egen logik.

Ibn Khaldun opererar inom en annan ordning, en där medvetandet inte reduceras till hjärnaktivitet utan förstås som en kapacitet som kan riktas åt olika håll. Sömnen riktar om den. Det som neurovetenskapen registrerar som paradoxal aktivitet registrerar Ibn Khaldun som perception, inåtvänd och uppåtriktad, mot en verklighet som de yttre sinnena saknar tillgång till.

När själen glider från det yttre till det inre lyfts kroppens slöja för ett ögonblick, antingen genom en egenskap som alla människor har, som sömn, eller genom egenskaper som endast vissa har.3

Nattens vittnen

Det finns en anledning till att Koranen upprepade gånger framhåller natten som ett tecken och en tid för eftertanke. Natten är inte bara frånvaro av dag. Den är en skapad omständighet med en egen funktion:

Och av Sin barmhärtighet har Han skapat natten och dagen åt er, för att ni skall vila [under natten] och söka Hans nåd [under dagen], och för att ni skall vara tacksamma.15

Ibn Rajab al-Hanbali skriver i Lata’if al-Ma’arif om nattens särställning för den troende: natten är den tid då tjänaren är ensam med sin Herre, utan de distraktioner som dagen för med sig. Det är inte en slump att Profeten ﷺ beskrev den sista tredjedelen av natten som den tid då Allah stiger ned till den lägsta himlen och frågar: “Finns det någon som ber till Mig, så att Jag svarar honom? Finns det någon som ber Mig om något, så att Jag ger honom? Finns det någon som söker Min förlåtelse, så att Jag förlåter honom?”16 Natten är bebodd — inte av obestämbara krafter utan av den gudomliga närhetens löfte, riktat till den som är vaken nog att svara.

Ibn Rajab noterar att de tidiga generationerna (salaf) betraktade natten som en skatt. Inte för att natten i sig bar mystisk kraft, utan för att den erbjöd det världen under dagen nekade dem: ostörd riktning mot Allah.17 De yttre sinnenas krav tystnar, plikterna vilar, och hjärtat kan samla sig. Det är samma princip som Ibn Khaldun beskrev — perceptionen riktas inåt — men här förankrad i ‘ibadah, i handling snarare än i kontemplation som mål i sig.

Hjalmar Söderberg erbjuder motrösten. I Förvillelser skriver hans karaktär: “Så vaknar man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening och sammanhang.”18 Avväpnande ärligt. Men formuleringen avslöjar sin egen spricka: han söker efter betydelse. Behovet att tolka finns där, även hos den som förnekar att det finns något att tolka. Den som verkligen inte trodde att drömmar betydde något skulle inte söka alls.

Den fråga som återstår

Varje natt genomgår miljarder människor en transformation som neurovetenskapen kan kartlägga i minsta elektrokemiska detalj men inte förklara. Hjärnan stänger av sina förbindelser med omvärlden, paralyserar kroppen som bär den, och flammar upp i aktivitet som överstiger vakenhetens — för att producera upplevelser som den vakna människan avfärdar som overkliga.

Ibn Khaldun skulle inte ha förvånats av EEG-kurvorna. Kroppen drar tillbaka sin värme, sinnena stängs, och själen, befriad från den yttre perceptionens krav, vänder sig mot det den alltid varit riktad mot men inte kunnat nå. Att hjärnan visar mer aktivitet under denna inåtvändning är ingen paradox i hans ramverk. Det är precis vad man borde förvänta sig när teleskopet äntligen riktas mot det det var byggt för att se.

Ibn Taymiyyah skriver att hjärtats visshet inte föds ur blott intellektuell spekulation utan ur tro och lydnad: “Tron och det goda verket genererar ljus i hjärtat, och synd genererar mörker.”19 Den som lever i lydnad mot Allah finner att hans hjärta öppnas för insikt och vägledning, inte genom en hemlig väg vid sidan av uppenbarelsen, utan genom uppenbarelsens eget ljus som faller in i ett hjärta som är berett att ta emot det. Koranen namnger principen: “Troende! Om ni fruktar Allah skall Han skänka er furqan [förmågan att skilja mellan sant och falskt].”20

Jouvet kallade det paradoxal sömn. Ibn Khaldun kallade det drömvision. Frågan — mer aktiv för vad? — har aldrig saknat svar. Bara lyssnare.

Footnotes

  1. Michel Jouvet identifierade och namngav sommeil paradoxal i slutet av 1950-talet. Se översikt i “The Persistent Paradox of Rapid Eye Movement Sleep (REMS): Brain Waves and Dreaming”, Brain Sciences, 2024. ↩

  2. Ibn Khaldun, al-Muqaddimah, kapitel 1, avsnittet om drömvision och sömn. ↩

  3. Ibn Khaldun, al-Muqaddimah, kapitlet om övernatlig perception. ↩ ↩2

  4. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wabil al-Sayyib min al-Kalim al-Tayyib, kapitlet om dhikr och dess verkan på hjärtat. Spegelliknelsen bygger på Profetens ﷺ ord: “Sannerligen rostas hjärtan liksom järn rostas” (al-Bayhaqi, Shu’ab al-Iman). ↩

  5. Hadith rapporterad av al-Tirmidhi (nr. 3334) och Ibn Majah; al-Tirmidhi klassade den som hasan sahih. Se även Ibn Qayyims kommentar i Ighathat al-Lahfan. ↩

  6. Koranen, al-Mutaffifin 83:14. ↩

  7. Koranen, al-Zumar 39:42. ↩

  8. Sahih al-Bukhari, Kitab al-Ta’bir, nr. 6989; även i Sahih Muslim. ↩

  9. Koranen, al-An’am 6:124. ↩

  10. Sahih Muslim, Kitab al-Ru’ya, nr. 2263: “De av er som är mest sanningsenliga i tal är de som har de mest sanningsenliga drömmar.” ↩

  11. Eugene Aserinsky & Nathaniel Kleitman publicerade sina observationer av REM-sömn 1953. Jouvets arbete om sommeil paradoxal följde 1959–1962. Se “REM sleep: A biological and psychological paradox”, Sleep Medicine Reviews, 2011. ↩

  12. “The Persistent Paradox of Rapid Eye Movement Sleep (REMS)”, Brain Sciences, 2024. ↩

  13. Översikt av REM-sömnens neurobiologi: “Allt din hjärna hittar på när du sover”, Vetenskap & Hälsa, Lunds universitet. ↩

  14. J.A. Hobson & R.W. McCarley, “The Brain as a Dream State Generator”, American Journal of Psychiatry, 134(12), 1977. ↩

  15. Koranen, al-Qasas 28:73. ↩

  16. Sahih al-Bukhari, nr. 1145; Sahih Muslim, nr. 758. Hadithen om Allahs nedstigning till den lägsta himlen under nattens sista tredjedel. ↩

  17. Ibn Rajab al-Hanbali, Lata’if al-Ma’arif fi ma li-Mawasim al-‘Am min al-Waza’if, avsnittet om nattens dyrkan. ↩

  18. Hjalmar Söderberg, Förvillelser (1895). ↩

  19. Ibn Taymiyyah, Majmu’ al-Fatawa, vol. 7, avsnittet om trons inverkan på hjärtat och dess ljus. ↩

  20. Koranen, al-Anfal 8:29. ↩