Klockan är tre på natten och du ligger vaken. Kroppen är trött. Tankarna vägrar stanna. Du vrider dig, byter sida, kontrollerar telefonen. Alltid telefonen. Du vet att du gör det värre. Ändå kan du inte sluta.

Ordet för det är inte insomni. Det är kontroll.

Epidemins dolda logik

År 2024 rapporterade Folkhälsomyndigheten att nästan varannan vuxen svensk har sömnbesvär, en siffra som fördubblats på trettio år.1 Sverige hör till världens mest sömnforskande länder. Vi har mörkläggningsteknik, viktade filtar, melatonintillskott, kognitiv beteendeterapi, sömnhygienprogram och appar som mäter varje REM-cykel. Ändå ökar sömnlösheten.

Den gängse förklaringen: 24-timmarssamhället, skärmljus, stress. Men dessa beskriver villkor, inte orsaker. Skärmljus stör dygnsrytmen, ja. Men varför sitter vi kvar vid skärmen? Stressen kräver vila. Varför vägrar vi vila?

Frågan ligger djupare. Det finns sömnstörningar med rent fysiologiska orsaker — sömnapné, kronisk smärta, nattarbete — och de kräver medicinsk behandling. Men den stora trenden, den som sveper över hela befolkningen, har en annan karaktär. Kroppen förmår sova. Själen förmår inte släppa.

Att somna är att dö

Profeten Muhammed ﷺ lärde att sömnen är dödens broder — al-nawm akhu al-mawt.2 Ibn Taymiyyah tog detta profetiska ord på djupaste allvar. I al-Radd ala al-Mantiqiyyin behandlade han det som ett ontologiskt påstående: att själen faktiskt lämnar kroppen under sömnen, i en separation som liknar dödens.

“Det är känt att den sovandes själ skiljs från kroppen i en form av separation, ty sömnen är dödens broder.”3

Ibn Taymiyyahs tolkning förklarar något den moderna sömnforskningen inte kan: varför det är så svårt att somna i en tid som har avskaffat döden. Inte den biologiska döden, förstås. Men döden som närvaro, som daglig påminnelse, som existentiellt faktum. Döendet har flyttats till sjukhus, begravningen till professionella byråer, sorgen till terapirummet. Vi har organiserat bort döden ur vardagen. Och med den: förmågan att somna.

Den moderna neurofysiologin beskriver sömnen som ett förändrat medvetandetillstånd, reglerat av neurotransmittorer och cirkadiska rytmer. Beskrivningen är riktig men ofullständig, på samma sätt som en kemisk analys av bläck är en ofullständig beskrivning av ett brev. Mekanismen fångas. Innebörden missas. Och det är innebörden som håller oss vakna.

Koranen fastslår sambandet mellan sömn och död explicit:

“Allah tar människors själar när deras dödsstund är kommen; och den [själ] som inte dör [tar han] när den sover. Han kvarhåller sedan de [själar] vars död Han bestämt och sänder tillbaka de andra [själarna] fram till en utsatt tid. I detta finns sannerligen tecken för människor som tänker efter.”4

Samma verb — yatawaffa, att ta tillbaka — används om både döden och sömnen. Distinktionen är inte en artskillnad utan en gradskillnad: i döden kvarhåller Allah ﷻ själen, i sömnen sänder Han den tillbaka. Varje natt genomgår du dödens rörelse. Varje morgon återföds du.

Tawakkul: att falla utan fallskärm

Vad krävs för att somna? Att det sympatiska nervsystemet trappas ner, att kortisol sjunker, att hjärnvågorna saktar in. Det är fysiologens svar. Det egentliga svaret: att du slutar bevaka. Att du upphör att kontrollera. Att du överlämnar dig åt något du inte kan styra.

Profeten ﷺ bad varje kväll innan han lade sig:

“O Allah, Du har skapat min själ och Du tar den tillbaka. Dess död och dess liv tillhör Dig. Om Du kvarhåller den, förbarma Dig över den. Om Du sänder den tillbaka, skydda den med det som Du skyddar Dina rättfärdiga tjänare.”5

Det är ingen sömnbön i den mening vi tänker oss, inget lugnande mantra, ingen avslappningsövning. Det är en dödsförberedelse. Ordagrant: laka mamatuha wa-mahyaha, dess död och dess liv tillhör Dig. Att somna, i denna tradition, är att öva sig i att dö.

Ibn Qayyim al-Jawziyya definierade tawakkul som “hjärtats sanna förlitan på Allah ﷻ ensam”.6 Och Ibn Rajab al-Hanbali preciserade: “hjärtats uppriktiga förtröstan på Allah ﷻ i att söka det goda och avvärja det skadliga”.7

Denna tillit är sömnens hemlighet. Den sömnlösa människan, den moderna, sekulära, upplysta människan, lider inte av brist på melatonin. Bristen är av annat slag: för mycket kontroll. Hon kan inte somna för att hon inte förmår tawakkul, inte förmår lita på att världen bär henne när hon släpper.

Den moderna sömnkrisen sammanfaller med historiens mest genomförda försök att avskaffa beroendet av allt utanför den egna kontrollen. Försäkringar mot varje tänkbar olycka. Övervakningskameror i varje gathörn. Algoritmer som förutsäger vad du vill innan du vet det själv. Hela det moderna projektet: att bygga system där tawakkul en gång stod.

Men sömnen kan inte systematiseras. Du kan inte förhandla dig till sömn, inte köpa den, inte tvinga den. Du kan bara släppa. Och i en civilisation som har byggt hela sin infrastruktur kring att aldrig behöva släppa, blir den enklaste av alla mänskliga handlingar — att somna — den svåraste.

Natten avslöjar

Ibn Qayyim beskrev sömnens inre dimension i Madarij al-Salikin: själen äger under sömnen ett slag av perception som skiljer sig från den vakna världens. Profeten ﷺ sade: “Den goda drömmen är en fyrtiosjättedel av profetskapet.”8 Drömmen är inte medvetandets frånvaro — den är dess omriktning. Under sömnen tystnar sinnenas buller, och själen förnimmer det den under dagen är för distraherad för att uppfatta. Ibn Khaldun bar insikten vidare: “Det mest stora hindret för människans perception är de yttre sinnena, och därför skapade Gud sömnen som en naturlig funktion för att lyfta denna slöja.”9 Det är ingen mystisk portal som öppnas. Det är snarare det profeten ﷺ beskrev: att den sanna drömmen är ett ljus som Allah ﷻ kastar i den troendes hjärta, en rest av profetians budskap som består efter profetkedjans slut.

Den svenska litteraturen har känt detta, om än utan det teologiska språket. August Strindberg i Inferno:

“Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes. Då, fall på knä i törnhäcken utanför ditt fönster; gå och sök läkare eller få fatt på en kamrat som vill sova i samma rum som du!”10

Natten avslöjar. Dagtidens övermod, den sekulära självtillräckligheten, skingras när mörkret faller. Det som återstår är det nakna hjärtat och dess klappande. Strindbergs lösning — sök en läkare, sök en kamrat — blottlägger dilemmat: han vet att han behöver hjälp, men han har inget språk för vem han egentligen ropar till.

Den gamla norrönna Hávamál bar samma insikt i en enda strof:

“Den ovise ligger vaken hela natten, / oroar sig för allting; / när morgonen kommer är han utsliten / och hans bekymmer lika stora som förut.”11

Ovisheten handlar inte om information. Den handlar om tillit. Den ovise ligger vaken för att han bär hela världens vikt själv.

Kvällsbönens ontologi

Profeten ﷺ somnade inte — han överlämnade sig. Varje kväll en liten dödsceremoni: bönen om skydd för den själ som ska skiljas från kroppen, medvetenheten om att det kanske är den sista natten, formuleringen “i Ditt namn, o Allah, dör jag och lever jag”.12 Och varje morgon: “All lovprisning tillkommer Allah ﷻ som har gett oss liv efter det att Han låtit oss dö — och till Honom är återkomsten.”13

Fredrika Bremer fattade sambandet:

“Vagga och grav — tvillingbröder, / dunkla keruber, / med facklorna sänkta, / kring er stå vakt: / sömnen och döden.”14

Adhkar al-nawm, kvällens åminnelser, är inte avslappning. De är en daglig övning i den existentiella grundhållning som den moderna världen har förlorat: att du inte äger ditt nästa andetag. Att medvetandet som du identifierar som dig kan återkallas i natt. Att du, trots detta, kan lägga dig ner i frid, eftersom du litar på Den som har det.

Ibn Qayyim skrev att “åminnelsen väcker hjärtat ur dess sömn och reser det ur dess slummer”.15 Dhikr väcker hjärtat för att kroppen ska kunna sova. Den moderna sömnlösheten är ett hjärta som sover, bedövat av distraktioner, dövat av underhållning, i en kropp som ligger vaken.

Ali ibn Abi Talib formulerade det med en koncentration som gränsar till koan: “Människor sover; när de dör vaknar de.”16 Den som inte kan somna har kanske redan börjat vakna, men utan vägledning, utan riktning, utan den tillitens grammatik som gör uppvaknandet uthärdligt.

Att öva sig i att dö

Koranen kallar natten libas, en klädnad:

“Och det är Han som gör natten till en klädnad för er och sömnen till en avkoppling och gör dagen till en uppståndelse.”17

Tre ord som rymmer en hel existentiell arkitektur. Libas: klädnaden som omsluter, skyddar, döljer. Subat: vila, avbrott, sömnens avklädning av dagens identiteter. Nushur: uppståndelse, uppresning. Varje morgon en liten domedags prolog.

Muhammad ibn al-Nadr al-Harithi beskrev de gudfruktigas förhållande till döden: “Medvetenheten om döden upptog de gudfruktigas hjärtan och fjärmade dem från denna värld — vid Allah, de återvände aldrig till glädje efter att ha känt dess ångest.”18 Men denna ångest är den moderna sömnlöshetens motsats. Den moderna ångestsömnlösheten flyr döden och finner den överallt, i varje kontrollförlust, varje ögonblick av tystnad. Den gudfruktigas medvetenhet om döden omfamnar den och finner därigenom vila.

Erik Gustaf Geijer skrev att “det hörer till sorgens väsende att ej vilja släppa sitt föremål”.19 Sömnlösheten är en sorg som inte vet vad den sörjer. Den klänger sig fast vid dagen, vid kontrollen, vid den illusion av permanens som medvetandet erbjuder.

Den islamiska kvällsritualen — bönen, åminnelsen, överlåtelsen — tvingar dig att varje kväll konfrontera det den moderna kulturen har gömt: att du är dödlig, att du inte har kontroll, att din existens är en gåva som kan återkallas. Och genom att konfrontera det, inte som en abstrakt teologisk sats utan som en nattlig praktik, en kroppslig vana, en bön formulerad i andra person till en Gud du talar med, gör den något som inget sömnhygienprogram kan: den ger dig tillåtelse att släppa.

Koranen beskriver dem som reser sig ur natten med avsikt: “De överger sina bäddar för att åkalla sin Herre i fruktan och hopp.”20 Mitt i natten finner de ljus — inte för att sömnlösheten är en sjukdom, utan för att de har det som gör vakenhet uthärdlig: en riktning för sitt rop, en Herre att vända sig till i fruktan och hopp. Ibn Kathir kommenterade denna vers: “De lämnade sömn och vila för bönens skull, drivna av sin längtan efter det Allah ﷻ har lovat dem.”21

Det är skillnaden den moderna sömnkulturen har missat. Problemet är inte att vi ligger vakna. Problemet är att vi ligger vakna utan att veta varför, och utan att veta till vem vi kan vända oss när natten faller och övermodet skingras och hjärtat slår hörbart i bröstet.

I natt, när du inte kan sova, pröva att inte kämpa. Pröva att i stället göra det profeten ﷺ gjorde: lägg din hand på bröstet och säg att din själ tillhör Den som skapade den. Att du överlämnar. Att du, för denna enda natt, övar dig i att dö.

Kanske är det det enda sättet att leva.

Footnotes

  1. Folkhälsomyndigheten, “Varannan vuxen har sömnbesvär” (2024). Statistiken inkluderar alla grader av sömnbesvär; majoriteten beskriver sina problem som lättare. ↩

  2. Hadith återgiven av al-Bazzar i Musnad al-Bazzar. Al-Haythami bedömde dess berättarkedja som tillförlitlig i Majma al-Zawa’id. Hadithen återfinns inte i de sex kanoniska samlingarna. ↩

  3. Ibn Taymiyyah, al-Radd ala al-Mantiqiyyin. Min översättning av: “ومعلوم أن النائم تتجرد نفسه عن بدنه نوع تجرد فان النوم أخو الموت”. ↩

  4. Koranen, al-Zumar 39:42. ↩

  5. Sahih Muslim, Kitab al-Dhikr wa-l-Du’a, ur den profetiska kvällsbönen. ↩

  6. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id. Min översättning av: “سر التوكل وحقيقته هو اعتماد القلب على الله وحده”. ↩

  7. Ibn Rajab al-Hanbali, Jami al-Ulum wal-Hikam. Min översättning av: “حقيقة التوكل: هو صدق اعتماد القلب على الله عز وجل في استجلاب المصالح، ودفع المضار”. ↩

  8. Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. Profeten ﷺ sade: “الرؤيا الصالحة جزء من ستة وأربعين جزءًا من النبوة” — “Den goda drömmen är en fyrtiosjättedel av profetskapet.” Ibn Qayyim behandlar drömmens natur utförligt i Madarij al-Salikin och I’lam al-Muwaqqi’in. ↩

  9. Ibn Khaldun, al-Muqaddima. Min översättning. ↩

  10. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  11. Hávamál, Den poetiska Eddan. Min översättning från engelskt original. ↩

  12. Sahih al-Bukhari, Kitab al-Da’awat. Profetens ﷺ kvällsbön: “Bismika Allahumma amutu wa-ahya” — “I Ditt namn, o Allah, dör jag och lever jag.” ↩

  13. Sahih al-Bukhari, Kitab al-Da’awat. Profetens ﷺ morgonbön vid uppvaknande. ↩

  14. Fredrika Bremer, “Vagga och graf”. ↩

  15. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wabil al-Sayyib. Min översättning av: “الذكر ينبه القلب من نومه، ويوقظه من سنته”. ↩

  16. Ali ibn Abi Talib, citerad av al-Ghazali i The Confessions of Al Ghazzali. Hadithvetare (al-Subki i Tabaqat al-Shafi’iyya, al-Sakhawi i al-Maqasid al-Hasana) identifierar detta som Ali ibn Abi Talibs ord, inte ett profetiskt uttalande. ↩

  17. Koranen, al-Furqan 25:47. ↩

  18. Muhammad ibn al-Nadr al-Harithi, citerad i Sifat al-Safwa. Min översättning. ↩

  19. Erik Gustaf Geijer, Minnen. ↩

  20. Koranen, al-Sajdah 32:16. Min översättning av: “تَتَجَافَىٰ جُنُوبُهُمْ عَنِ ٱلْمَضَاجِعِ يَدْعُونَ رَبَّهُمْ خَوْفًا وَطَمَعًا”. ↩

  21. Ibn Kathir, Tafsir al-Quran al-Azim, kommentar till al-Sajdah 32:16. Min översättning. ↩