Året är 1940. I Sverige arbetar Karin Boye med en roman om ett samhälle där staten har uppfunnit ett serum som tvingar fram sanningen — varje tanke, varje känsla, varje hemlig längtan blottlagd inför myndigheterna. Samtidigt perfektionerar regimerna i Berlin och Moskva sina övervakningsapparater, och det europeiska mörkret tätnar. Kallocain publiceras i november samma år. Boye tar sitt liv fem månader senare.

Romanen läses vanligen som en dystopi om totalitarism, en föregångare till Orwells 1984. Men det oroande i Kallocain är inte övervakningsstaten i sig. Det oroande är vad som händer när sanningen upphör att vara frivillig.

Det som serumet egentligen avslöjar

Leo Kall, biokemisten som uppfinner kallocainet, tror sig tjäna Världsstaten genom att utveckla det perfekta sanningsserumet. Under förhör med drogen avslöjar medborgarna sina innersta tankar — inte bara brottsliga planer utan drömmar, tvivel och längtan efter något bortom staten. Kalls verkliga katastrof är privat: hans hustru Linda avslöjas under serumets inverkan älska en annan man.

Sanningsserumet krossar inte bara samhällskontraktet. Det förintar gåvan. Människor kan inte längre välja att vara ärliga, eftersom valet har tagits ifrån dem. Utan val finns ingen tillit, ingen intimitet, inget verkligt utbyte mellan själar.

Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva — till och med sanningen?1

Ju mer staten vet, desto mindre finns att veta. Den sanning som pressas fram är redan defekt, avskuren från frivilligheten som gav den mening. Kalls kollega Rissen, den ende som vågar formulera motståndet, säger innan han döms: “Jag vet att vad jag är tar vägen någonstans.”2 Rissen vägrar att låta sin innersta verklighet reduceras till bevis i en akt.

Tvingad transparens och den moderna ångesten

Foucaults panoptikon — det fängelse där fångarna aldrig vet om de observeras och därför alltid antar att de gör det — är standardmetaforen för övervakningssamhället.3 Kallocain går längre. Panoptikonen disciplinerar beteende; kallocainet invaderar tanken. Boye skriver inte om övervakning utifrån. Hon skriver om annekteringen av det inre rummet, det enda som återstår när allt yttre redan kontrollerats.

I panoptikonen kan den övervakade fortfarande tänka fritt; bara handlingen disciplineras. I Kallocainstaten finns inget sådant reservat. Boyes roman, skriven åtta år före Orwell, når djupare: den yttersta ofrihetens pris är stöld av interiör.

Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare.4

Spiralens logik. Rädslan att bli avslöjad gör människor stumma, stumheten föder isolering, isoleringen en djupare rädsla. Kall själv erkänner det till slut: att han varit feg hela sitt liv, att hela hans berättelse egentligen handlar om feghetens former.5

Men är problemet att medborgarna övervakas, eller att den som övervakar dem är staten?

Vems öga?

Islamisk teologi ställer en identisk premiss och drar en diametralt motsatt slutsats. Ingenting är dolt. Varje tanke, varje impuls, varje hemlig böjelse i hjärtat ligger öppen. Men inte inför en stat eller en mänsklig institution — inför Allah ﷻ.

Vare sig ni visar något eller döljer det — har Allah sannerligen full vetskap om allt.6

Det arabiska begreppet ihsan, definierat i den berömda Jibril-hadithen, lyder: “att dyrka Gud som om du ser Honom, ty om du inte ser Honom så ser Han dig.”7 Ingen panoptikon. Dess motsats. Panoptikonen fungerar genom osäkerhet: fången vet inte om han observeras, och just osäkerheten tvingar fram lydnad. Ihsan fungerar genom visshet: den troende vet att Gud ser, och just den vissheten frigör.

Kallocainets allvetande tillhör en stat vars enda intresse är kontroll. Statens blick söker avvikelsen, hotet, det som kan användas mot medborgaren. Den som vet sig övervakad av en sådan makt krymper, döljer sig, amputerar sina djupaste impulser för att överleva.

Koranens allvetande tillhör al-Rahman, den Barmhärtige. Den blick som genomlyser hjärtat är en Skapares, som känner det skapade bättre än det känner sig självt. “Din Herre vet vad deras bröst rymmer likaväl som vad de öppet visar,” säger Koranen,8 och kontexten är omsorg: Gud vet för att Han vårdar.

Ibn Qayyim formulerar sambandet: “Den som vakar över Gud i sina hemliga tankar, honom bevarar Gud i hans lemmars rörelser.”9 Formuleringen vänder Kallocainets logik upp och ned. I Boyes roman avslöjar serumet tanken och förstör handlingsfriheten. I Ibn Qayyims universum är det medvetenheten om att tanken redan är genomlyst som möjliggör handlingens integritet. Den som vet att Gud ser behöver inte dölja — och den som inte döljer behöver inte frukta.

Ibn al-Jawzi skärper det till en sentens: “Gudsfruktan hindrar rädslan för människor.”10 Påståendet verkar paradoxalt bara om man antar att all fruktan är av samma slag. Taqwa, den medvetna vördnaden inför Gud, rymmer tillit; den statliga rädslan rymmer bara underkastelse. Åtskillnaden är ontologisk: den gäller vem som ser och varför.

Gåvan som inte kan tvångas

Boyes insikt och den islamiska traditionens sammanfaller i en punkt: sanningens värde beror på dess frivillighet. I Kallocain förintar tvånget sanningen genom att göra den ofrivillig. I islamisk teologi definieras relationen mellan människa och Gud av det motsatta: Gud, som kan tvinga, väljer att inte göra det.

Koranen upprepar det i otaliga variationer — “det finns inget tvång i religionen”11 — och hela ihsan-begreppets struktur vilar på denna frivillighet. Att dyrka Gud “som om du ser Honom” förutsätter en ansträngning, ett val, ett medvetet riktande av uppmärksamheten. Det kan inte pressas fram med ett serum. Det är, med Boyes eget ord, en gåva.

Sufyan al-Thawri, rättslärd från andra århundradet, formulerade kontrasten:

Om det bland er fanns någon som rapporterade era ord till sultanen, skulle ni då tala? Med er finns Den som rapporterar era ord till Gud.12

Sultanen reducerar talet till bevismedel. Guds närvaro förändrar talets karaktär: den som vet att Gud hör talar inte för att dölja eller avslöja utan för att meningsfullt vittna. Sanningen upphör att vara ett vapen och återvänder till vad den var innan kallocainet uppfanns — en handling mellan själar.

Naturvetarens mellanstation

Carl von Linné, naturvetenskapens fader, skrev i hemlighet ett manuskript han aldrig publicerade: Nemesis Divina, en samling anekdoter om gudomlig vedergällning. Linnés övertygelse var enkel: Gud ser allt, och moralen är en naturlag lika oundviklig som gravitationen.

Gud ser alt och hörer alt.13

Linnés Gud är varken Kallocainets stat eller Koranens al-Rahman. En kall, kausalt verkande rättvisa — “moralens ekologi”, som Sten Lindroth beskrev den.14 “Alla gå hem och slå sig för sitt hröst, märkandes, att Herren ser wåra intriguer,” skriver Linné med sin omisskännliga blandning av fromhet och empirism.15 Rättvisans mekanik garanterar att den som syndar straffas, inte genom mirakel utan genom orsak och verkan.

Linné befinner sig halvvägs mellan Boye och den islamiska traditionen. Han delar premissen — Gud ser allt — men hans slutsats är vedergällning, inte befrielse. Ihsan-traditionen rör sig bortom Linnés moraliska bokföring. Guds allvetande är inte primärt ett straffhot utan förutsättningen för en relation: möjligheten att stå naken inför Skaparen utan att behöva skämmas. Inte för att skammen saknas, utan för att den som ser också är den som förlåter.

Frihet genom genomskinlighet

Kallocain slutar i dunkel. Leo Kall skriver sina memoarer i en fångenskap som är mer existentiell än fysisk — fångad inte av staten, utan av insikten att han förstört det han mest av allt behövde. Linda försvinner ur berättelsen. Rissen avrättas. Sanningen har frigjorts och förintat allt den berörde.

Boye erbjuder ingen lösning. Hon diagnosticerar med obeveklig klarhet: tvingad transparens förstör. Men hon lämnar frågan öppen — finns det en transparens som inte förstör? Boye skriver en roman; den islamiska traditionen gör ett sanningsanspråk. De opererar i skilda register. Ändå ställer de samma fråga, och deras svar belyser varandra.

Den islamiska traditionen svarar: ja, en sådan transparens finns. Men bara om den som ser allt också är den som älskar allt. Bara om blicken tillhör den som skapat ögat och vet vad det behöver se. Ibn Taymiyyah sammanfattar: “Gudsmedvetenhet är den hemlighet som söks i alla tjänarens tillstånd.”16

Hemlighet — sirr. Ordet är talande. Allvetandet som borde avskaffa varje hemlighet rymmer självt en: att just medvetenheten om Guds blick är det mest intima av tillstånd, det som inte kan visas upp eller avtvungas eller injiceras med ett serum. Foucaults panoptikon eliminerar det privata. Ihsan förvandlar det privata till ett möte.

“Hur kan man göra halt vid en statsgräns,” frågar Boye genom Leo Kall, “om man har känt att ens pulsar är drivna av hjärtan i världsalltet?”17 Kall menar Världsstaten, det totalitära kollektivet. Men meningen bär en djupare resonans som Boye själv kanske anade: det finns en gemenskap bortom staten, en genomskinlighet bortom serumet, en sanning som bara kan ges — aldrig tas.

Footnotes

  1. Karin Boye, Kallocain (1940), kap. 17. ↩

  2. Karin Boye, Kallocain, kap. 24. ↩

  3. Michel Foucault, Surveiller et punir (1975). Panoptikon-metaforen används här som analytiskt verktyg, inte som historiskt påstående om Boyes eller den islamiska traditionens kontext. ↩

  4. Karin Boye, Kallocain, kap. 8. ↩

  5. Karin Boye, Kallocain, kap. 25. ↩

  6. Koranen, al-Ahzab 33:54. ↩

  7. Jibril-hadithen, Sahih Muslim, Kitab al-Iman, nr 8. ↩

  8. Koranen, al-Naml 27:74. ↩

  9. Ibn Qayyim, Madarij al-Salikin. ↩

  10. Ibn al-Jawzi, al-Adhkiya. ↩

  11. Koranen, al-Baqara 2:256. ↩

  12. Sufyan al-Thawri, citerad i Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. ↩

  13. Carl von Linné, Nemesis Divina (postumt utg.). ↩

  14. Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria, bd. 2. ↩

  15. Carl von Linné, Nemesis Divina. Originalstavning bevarad. ↩

  16. Ibn Taymiyyah, Kitab al-Iman. ↩

  17. Karin Boye, Kallocain, kap. 22. ↩