Sockenkyrkan låg alltid mitt i byn. Inte av slump — utan som samhällets tyngdpunkt, den punkt kring vilken allt annat ordnades. Strindberg fångar det i en enda bild från Inferno: “Man far uppför en två kilometer lång backe, och ankommen till höjden ser man utöver en rund dal… I mitten av denna tratt ligger byn med sin kyrka.”1 Kyrkan definierar landskapet. Landskapet definierar gemenskapen. Gemenskapen definierar den enskilda människan.

Denna rumsliga ordning vilar på ett antagande som sällan formuleras explicit: att det heliga kräver en plats. En upphöjd punkt, ett avgränsat rum, en byggnad som skiljer det sakrala från det profana. Erik Gustaf Geijer formulerade konsekvensen redan på 1810-talet:

Kyrkan blef ensamt det heliga, verlden förblef det oheligsamhället.2

En riktning, inte en punkt

Islam bygger inte på en plats. Islam bygger på en riktning.

Skillnaden låter abstrakt. Den är allt annat. Varje punkt på jordens yta — varje parkeringsplats, varje skolkorridor, varje åkerfåra — är potentiellt en böneplats. Profeten Muhammad ﷺ sade: “Hela jorden har gjorts till en plats för bön och till ett reningsmedel — den som drabbas av bönetid kan be var han än befinner sig.”3 Det är ett arkitektoniskt program.

Den europeiska sakralarkitekturen vilar på motsatt logik: det heliga kräver en fast punkt. Katedralen, templet, det heliga berget — en bestämd plats genom vilken det gudomliga görs tillgängligt och utan vilken tillbedjan förlorar sin giltighet.4 Islams grundlogik kräver ingen sådan punkt som måste uppsökas. Den erbjuder en kompassriktning som kan iakttas överallt.

Koranen slår fast principen:

Till Allah hör både öst och väst. Ja, vart ni än vänder er finns där Allahs ansikte.5

Versen handlar inte om Guds allestädesnärvaro i allmän, mystisk mening. Den handlar om böneriktningens universalitet — om att den bedjandes orientering mot Allah ﷻ gör varje plats giltig. Det profana rummet upphävs inte genom att en kyrka byggs på det. Det upphävs genom att en människa vänder sitt ansikte åt rätt håll.

Qibla-bytet: en revolution förklädd till geografi

Under profetskapet i Medina bad de första muslimerna mot Jerusalem — samma riktning som den judiska traditionen. Sedan kom uppbrottet. Koranen berättar:

Vi ser hur ditt ansikte gång på gång vänts mot himlen, så Vi skall vända dig mot en böneriktning som du blir nöjd med. Vänd ditt ansikte mot den Helgade moskén; ja, var ni än befinner er skall ni vända era ansikten mot den.6

Mer än en ändring av kompassbäring. Bytet från Jerusalem till Mecka var en teologisk deklaration: den muslimska gemenskapen definieras av sin egen riktning, sin egen andliga geografi. Koranen säger det rakt ut: “Vi gjorde endast bytet av den böneriktning du iakttog för att utskilja den som följer Sändebudet från den som vänder på klacken.”7 Qibla-bytet var ett identitetstest. De som böjde sig för den nya riktningen tillhörde den nya gemenskapen. De som inte kunde — tillhörde den inte.

Men gemenskapen definieras av en riktning, inte av en plats. Den enskilde muslimen behöver aldrig besöka Mecka för att hans bön ska vara giltig. Han behöver bara vända sig åt rätt håll.

Den pragmatiske Ibn Taymiyyah

Hur exakt måste riktningen vara?

Ibn Taymiyyah, den skarpaste juridiska tänkaren i den hanbalistiska traditionen, redogör i al-Radd ʿala al-Mantiqiyyin för Följeslagarnas praxis. Damaskusmoskén, som Följeslagarna själva bad i, har en liten avvikelse från exakt riktning mot Kaba. Det var av vishet:

Det har aldrig rapporterats att Följeslagarna ålade folk att i bönen beräkna exakt efter Polstjärnan… Den som befinner sig i Syrien och liknande områden behöver bara vända väster om sin högra sida och öster om sin vänstra, och hans bön är giltig. Ty Allah har bara befallt att man vänder sig mot den Helgade moskéns sida.8

Nyckeln är det arabiska ordet shatr — “sida”, “allmän riktning”. Gud befaller att man vänder sig mot Kaba-hållet. Inte att man beräknar en exakt kompassbäring med trigonometriska tabeller.

Ibn Taymiyyah driver poängen vidare. Allt som behövs för att bestämma böneriktningen kan läras “genom de kända metoder som Följeslagarna och deras efterföljare brukade, utan att behöva något annat. Ändå har många människor infört nya metoder, och många av dem tror att man inte kan förstå den religiösa lagen utan dessa — och detta beror på deras okunnighet.”9 Kritiken riktar sig mot dem som gör qibla-bestämningen onödigt komplicerad — mot dem som behandlar riktningen som om den vore en punkt.

Islam avvisar den exakta platsfixeringen till förmån för den ungefärliga riktningen. Bönen kräver inte GPS-koordinater. Den kräver att den bedjande orienterar sig — i ordets bokstavliga mening — mot Mecka. Och om han inte kan avgöra riktningen alls, då använder han sitt eget omdöme, sin ijtihad, och även den bönen är giltig.10

Platsens teologi, riktningens teologi

Det svenska sockensystemet, som dominerade samhällsorganisationen från medeltiden in på 1800-talet, vilade på en grundsats: varje gemenskap behöver ett heligt centrum. Sockenkyrkan byggdes centralt i bebyggelsen så att alla kunde nå den.11 Det var dit man gick för dop, bröllop och begravning. Tionde betalades till kyrkan. Prästen var bygdens viktigaste ämbetsman. Socknen var den minsta geografiska enheten — och kyrkobyggnaden var dess medelpunkt.

Runeberg fångar den djupa samhörigheten mellan människa och sockenkyrka i en passage som rör sig mellan igenkänning och hemlöshet:

Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken från landsvägen emot kyrkgårdarne: “Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud, vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.”12

Den som inte hör till en sockenkyrka hör inte till någonstans. Platsen är identiteten.

Islam vänder på hela logiken. “Hela jorden är gjord till en moské” — principen raderar behovet av ett byggt sakralt centrum. Men den gör mer än så. Den förändrar relationen mellan människa och mark. Salman al-Farisi, en av Profetens ﷺ närmaste följeslagare — själv en man som vandrat från Persien genom kristendomen till islam — slog fast:

Jorden helgar ingen — det är människans handlingar som helgar henne.13

En fullständig omvändning av den europeiska platslogiken. I det svenska sockensystemet helgar platsen handlingarna: det är för att man befinner sig i kyrkan som dopet, vigseln eller begravningen får sakramental kraft. I det islamiska systemet helgar handlingarna platsen: det är för att en människa ber att marken under hennes fötter förvandlas till böneplats.

Den industrilokal där en arbetare fäller sina armbågar mot golvet i sujud är, i det ögonblicket, lika giltig som den äldsta moské. Det rum i en stockholmsförort där tre studenter vänder sina ansikten mot sydost bär, medan bönen varar, samma sakrala laddning som Profetens ﷺ moské i Medina.14 Det är fiqh.

Varför bygga moskéer alls?

Om varje rum kan bli en moské — varför kämpar muslimer för att bygga dem?

Det finns tre platser i hela den islamiska geografin som bär en sakral kvalitet i sig själva: Masjid al-Haram i Mecka, Profetens ﷺ moské i Medina och Masjid al-Aqsa i Jerusalem. Bön i Masjid al-Haram räknas som hundratusen böner.15 Dessa tre är undantagen som bekräftar regeln: islam har platser, men dess grundlogik är riktning.

Moskébygget tjänar gemenskapen — jamaʿa — inte platsen. Profeten ﷺ sade: “Den som bygger en moské för Allahs skull, bygger Allah ett hus åt i paradiset.”16 Men han varnade också: “Stunden kommer inte förrän människor tävlar om sina moskéer.”17 Moskén är ett redskap för kollektiv bön, inte en helgedom som monopoliserar det sakrala. Och det är precis denna distinktion som gör moskédebatten i Sverige så svårnavigerad — en religion vars grundprincip är att varje rum kan helgas genom bön passar illa i en detaljplans kategorier.

Det svenska landskapets teologiska neutralitet

Det moderna Sverige har ärvt sockenkyrkans rumslogik utan att behålla dess teologiska innehåll. Kyrkorna står kvar — som kulturminnen, som orienteringspunkter, som vackra byggnader. Men det heliga har evakuerat dem. Kvar finns det som Geijer beskrev: världen som det oheliga samhället.

I det vakuumet landar islam med ett anspråk som det sekulära Sverige saknar begreppsapparat för att hantera. Muslimska gymnasieelever som ber om en böneplats i skolan ställer inte bara ett praktiskt krav.18 De hävdar, implicit, att det rum de befinner sig i redan kan helgas — att det inte behöver byggas om, vigas in eller arkitektoniskt omformas. Det behöver bara orienteras.

Fredrika Bremer reste i Palestina, Turkiet och Grekland och skrev:

Jorden blev bönen hem. Bönen blev människans goda ängel.19

En vacker formulering — men Bremers projekt var ett annat. Hon sökte bönens universella kraft bortom konfessionsgränser, en romantisk längtan efter det som förenar alla troende. Den islamiska principen vilar inte på en sådan längtan. Den vilar på uppenbarelse: Profeten ﷺ fick hela jorden gjord till böneplats som en specifik gåva till hans ummah, en shari’a-bestämmelse, inte en mystisk insikt. Den bedjande söker inte en helig plats genom inre erfarenhet. Han skapar en, tillfälligt, genom lydnad — var han än befinner sig.

Profeten ﷺ förtydligade gränsen med samma nyktra pragmatism: “Den som drabbas av bönetid på en plats ska be där, annars ska han gå vidare.” Han förbjöd att göra profeternas platser till permanenta helgedomar.20 Det sakrala fäster sig inte vid marken. Det reser sig med den bedjande och följer honom vidare.

Kompassnålen

Stockholms qibla pekar 157 grader — sydsydost.21 Riktningen skär snett genom stadsplanen, ignorerar gatunätet, struntar i tunnelbanans sträckningar. Den löper genom kontorslandskap och parkeringshus, genom villakök och sjukhuskorridorer, genom varenda kvadratmeter av ett samhälle som byggt sin rumsordning kring andra principer.

Medeltida muslimska vetenskapsmän som al-Biruni utvecklade trigonometriska metoder för att beräkna qibla från varje punkt på jorden.22 Men Ibn Taymiyyah, som vi sett, insisterade på att Följeslagarnas enkla metoder räckte. Spänningen mellan exakthet och riktning löper genom hela traditionen — och den löses alltid åt samma håll: riktningen räcker.

Karin Boye skrev: “Det finns en tid, då Riltuna kyrka låg mitt i byn.”23 En försvunnen tid. Kyrkan som en gång definierade dalen — Strindbergs tratt med byn och kyrkan i mitten — har förlorat sin magnetiska kraft. Den islamiska kompassnålen pekar fortfarande. Från varje punkt. Genom varje rum.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  2. Erik Gustaf Geijer, Om slafveriet (1845). ↩

  3. Sahih al-Bukhari, nr. 335; Sahih Muslim, nr. 521. Hadithen i sin helhet: “Jorden har gjorts till en plats för bön och till ett reningsmedel åt mig — hela jorden är en moské utom begravningsplatser och badrum.” Refererad i Ibn Taymiyyah, al-Qawaʿid al-Nuraniyya al-Fiqhiyya. ↩

  4. Jfr den europeiska sakralarkitekturens grundlogik: katedralen som fast medelpunkt utan vilken det omgivande samhällets religiösa liv förlorar sin struktur. Se t.ex. Durandus av Mende, Rationale Divinorum Officiorum (ca. 1286), om kyrkobyggnadens symboliska nödvändighet. ↩

  5. Koranen, al-Baqara 2:115. ↩

  6. Koranen, al-Baqara 2:144. ↩

  7. Koranen, al-Baqara 2:143. ↩

  8. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿala al-Mantiqiyyin, avsnitt om qibla-bestämning. ↩

  9. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿala al-Mantiqiyyin, avsnitt om Följeslagarnas metoder. ↩

  10. Principen att ijtihad räcker för qibla-bestämning är etablerad i hanbalistisk och shafiʿitisk fiqh. ↩

  11. Stockholms läns museum, “Kyrkan mitt i byn — den medeltida sockenkyrkan.” ↩

  12. Johan Ludvig Runeberg, dikt ur samlade verk. ↩

  13. Salman al-Farisi, citerad i Ibn al-Jawzi, Sifat al-Safwa; jfr Malik, al-Muwaṭṭaʾ. ↩

  14. Bön i Profetens ﷺ moské i Medina räknas som tusen böner jämfört med bön på annan plats (Sahih al-Bukhari, nr. 1190). Poängen kvarstår: den enskilda bönen på vilken plats som helst är fullt giltig. ↩

  15. Sahih Muslim, nr. 1394; Ibn Maja, nr. 1406. ↩

  16. Sahih al-Bukhari, nr. 450; Sahih Muslim, nr. 533. Citerad i Ibn Taymiyyah, al-Qawaʿid al-Nuraniyya al-Fiqhiyya. ↩

  17. Sunan al-Nasaʾi, nr. 689; Ibn Maja, nr. 739. Citerad i Ibn Rajab al-Hanbali, Jamiʿ al-ʿUlum wa al-Hikam. ↩

  18. Alingsås Tidning, “Muslimska elever kämpar för böneplats på Alströmergymnasiet” (2024). ↩

  19. Fredrika Bremer, Brev, samlade utgåvan. ↩

  20. Ibn Taymiyyah, al-Istighatha, avsnitt om profeternas böneplatser. ↩

  21. Qibla-beräkning utifrån Stockholms latitud (59.33°N) och longitud (18.07°O) i relation till Kaba (21.42°N, 39.83°O). ↩

  22. Al-Biruni, Kitab Tahdid Nihayat al-Amakin (Om bestämningen av platsers koordinater), ca. 1025. ↩

  23. Karin Boye, Astarte (1931). ↩