Ett öga ligger på botten av Mimers brunn. Det har legat där sedan tidernas gryning, pantsatt av den högste guden själv i utbyte mot en klunk av det vatten som bär all visdom och allt förstånd. Episoden tolkas nästan alltid som en historia om kunskapens pris. Odin betalade dyrt och fick vad han sökte.

Men frågan som sällan ställs är varför just ett öga, och framför allt vad han inte offrade.

Bytet vid brunnen

Snorre Sturlason (1179–1241), som nedtecknade myten i Prosaeddan, var noga med detaljerna. Brunnen ligger under Yggdrasils andra rot, i jättarnas värld. Den vaktas av Mimer, vars namn, Mímir, är besläktat med fornisländskans minni: minne, hågkomst.1 Brunnen rymmer visdom och förstånd. Odin får dricka ur den först efter att ha lämnat sitt öga som pant.

Vad slags köp är det? Viktor Rydberg (1828–1895), som ägnade decennier åt att ordna den nordiska mytologin, tydliggjorde dess tankegång:

Odin måste underkasta sig stora lidanden och offer för att dricka ur brunnen, och det är som en gåva eller ett lån han därefter mottar den livgivande och själsinspirerade drycken. Över brunnen och dess territorium utövar Mimer oinskränkt kontroll, en auktoritet som gudarna aldrig tycks ha ifrågasatt.2

Nyckelordet: lån. Kunskapen byter ägare genom ett reglerat byte. Odin ger bort ett sinnesorgan och får i gengäld en klarare insikt. Han ser sämre med ögonen men klarare med förståndet.

Här blottläggs den blinda fläcken. Odin förlorar syn. Han förlorar aldrig sig själv. Den mäktige guden stiger ned till brunnen och stiger upp som samma gud, med ett öga färre och en visdom mer. Mimer, den som minns, vaktar den ordning som gör kunskapen till ägande: minnet av vem man är, vad man vill, vad man äger.

Invändningen är given: Odin hängde på Yggdrasil nio nätter, genomborrad av ett spjut, offrad »åt sig själv« – borde inte det innebära en grundligare förvandling? Men det offret gäller runorna, inte visheten vid brunnen. Även efter hängningen förblir Odin den han var: härskare, kunskapssökare, den som vill veta mer.

Dårens natt

Den nordiska traditionen är inte blind för kunskapens risker. Hávamál, den eddadikt som talar med Odins egen röst, avtäcker en spricka. Strof 23 mejslar en varning som bryter med byteslogiken:

En dåraktig man ligger vaken hela natten och grubblar över allting; trött är han när morgonen kommer, och allt är en börda som förut.3

Versen beskriver inte kunskapsbrist utan oförmåga att släppa taget. Dåren grubblar, minns, samlar: ett medvetande som fylls men aldrig tömmer sig.

Samma dikt fördjupar iakttagelsen några strofer längre fram:

En man bör vara måttligt vis, men aldrig alltför vis; ty den visaste mannens hjärta är sällan glatt.4

Kunskapen fyller utan att befria. Den nordiska synen erkänner sin egen gräns: bortom ett visst mått föder vetande bara sorg.

En annan ekonomi

Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) ställer frågan annorlunda från början. I al-Fawāʾid skriver han:

Den som betraktar det som finns i honom själv av svagheter och brister, och det som finns hos sin Herre av fullkomlighet och majestät – han vet att hans liv inte kan rättas till och hans hjärta inte kan nå fram utom genom att söka sin tillflykt hos sin Herres dörr, och att han är den mest behövande av alla skapade varelser inför sin Herre.5

Där Odin offrar ett sinnesorgan men behåller sitt jag, kräver Ibn Qayyim att den sökande genomskådar jagets anspråk. Kunskap som leder till Skaparen – baṣīrah, den inre syn som Koranen talar om – börjar först när frågan ställs skarpt inåt, på ett sätt som brunnen vid Yggdrasil aldrig kräver. Inte »vad kan jag förvärva?« utan »hur fattig är jag inför min Herre?«

Koranen anvisar denna rörelse. Allah ﷻ säger: »Och i era egna själva – ser ni inte?«6 Att se in i sig själv är här ingen mystisk resa utan en uppmaning att se det uppenbara som människan ständigt flyr: sin svaghet, sitt beroende, sin dödlighet.

Ibn al-Jawzī (d. 1201), Bagdads lärdomsman, skriver i Ṣayd al-Khāṭir:

Den som begrundar sig själv en dag – med en sanningssökares begrundan – ställer sig till svars innan han ställs till svars, och väger sig själv innan han vägs.7

Kunskapen kräver muḥāsabah, självrannsakan: att väga sig själv, pröva sina motiv. Det gör Odin aldrig vid Mimers brunn. Aldrig frågar han om den som dricker förtjänar drycken, eller om själva törsten är en slöja.

Det glömda jaget

Koranen tecknar relationen mellan kunskap och själv med en ordning utan motsvarighet i den nordiska traditionen. I sura al-Ḥashr säger Allah ﷻ:

Och var inte som dem som glömde Allah ﷻ, så att Han lät dem glömma sig själva. Dessa är de ogudaktiga.8

Versens byggnad är dess argument. Den som glömmer Gud glömmer sig själv. Men detta är en annan glömska än Hávamáls dåres. Dåren vrider och vänder, hopar och bevarar. Koranens glömska är djupare: den som vänder sig bort från det som överskrider jaget förlorar tillgången till sitt eget inre. Inte sitt minne utan sin verklighet.

Harry Martinson grep den glömskan i Aniara: »Jag frågade mig själv men glömde svara. / Jag drömde mig ett liv men glömde vara.«9

Ordningen är inte tillfällig. Om det djupaste i människan är att hon är skapad – beroende, ändlig, given – kan hon bara känna sig själv genom att känna den hon skapades av. Ta bort den referenspunkten och självkännedomen förlorar sin måttstock.

I den nordiska traditionen är minnet kunskapens bevarare: Mimer vaktar brunnen; det man dricker tillförs det man redan är. I Koranens kunskapslära är en riktad glömska kunskapens förutsättning: att glömma sin förträfflighet, sin suveränitet, sin självtillräcklighet. Först den som upphör att fylla rummet med sig själv kan höra något annat.

Ibn Qayyim preciserar:

Den som känner sig själv genom svaghet känner sin Herre genom styrka. Den som känner sig själv genom oförmåga känner sin Herre genom makt. Den som känner sig själv genom ringhet känner sin Herre genom ära.10

Kunskapen rör sig här inte uppåt som i Odins klättring. Den rör sig nedåt: genom tilltagande insikt om den egna svagheten, tills jaget krymper. I det krympta jaget öppnar sig en kunskap som aldrig hade rymts i ett jag redan mättat av sig självt. Ibn Qayyim kallar detta ʿubūdiyyah: tjänarskap. Inte att jaget upphör utan att det finner sin rätta plats, som skapad varelse inför sin Skapare.

Al-Māwardī (974–1058), juristen och etikern, skrev i Adab al-Dunyā wa-l-Dīn:

Den ödmjuke bland kunskapssökarna besitter mest kunskap, liksom den lågläntaste platsen samlar mest vatten.11

Kunskapen samlas inte hos den som klättrar högst, Odin på Yggdrasils stam, utan i myren nedanför, där marken är mättad och stilla.

Den franska filosofen Simone Weil (1909–1943) kom dit genom en helt annan väg. Hon gav det ett namn: décréation, att det skapade töms på sina anspråk, inte för att förintas utan för att kunna ta emot.12 Men Weils tömning förblir en viljeakt; jaget beslutar att träda åt sidan. Hos Ibn Qayyim upptäcker jaget sin litenhet ställt inför uppenbarelsen; det är skillnaden mellan en generös reträtt och ett obönhörligt erkännande.

Dag Hammarskjöld trängde samman det i Vägmärken: »Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande.«13 Vid Mimers brunn dricker guden; i Hammarskjölds bild är människan kärlet och Gud den som dricker.

Strindberg vid kunskapens höjder

I den svenska tanketraditionen framträder en annan linje. August Strindberg skildrar i Inferno sitt eget val:

Ställd i valet mellan kärlek och vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret för min ärelystnad eller min kallelse.14

Nå kunskapens höjder. Strindberg stiger uppåt, erövrar, offrar mänskliga band på ambitionens bål. Men det offrade är aldrig Strindberg själv. Det oskyldiga offret, kärleken, de andra, är en kostnad i det köp som gör honom till den han vill vara.

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) rörde sig i samma spår:

En blott överlämnad, om ock riklig, kunskap är ej därför fruktbärande. Därtill fordras, att den på ett levande sätt skall vara tillägnad, genomlevd, prövad, fostrad av inre och yttre erfarenhet till en frukt för livet.15

Kunskapen ska vara »genomlevd«, men Geijer föreskriver tillägnan – Odins modell i civiliserad tappning, utan att kräva ödmjukhet inför det man lär sig.

Men inte alla svenska röster följde samma linje. Zacharias Topelius varnade i Stjärnornas kungabarn:

Det är högmod. En half människa är ett oting. Hvarken falk eller dufva, du är en gökunge, lagd i en annans bo, och vill flyga med örnvingar.16

Och August Blanche drog den yttersta slutsatsen: »Den som litar på sig sjelf, hädar Gud!«17

Två brunnar

Båda traditionerna ställer samma fråga: vad kostar kunskap? Svaren är väsensskilda.

Vid Mimers brunn betalar den sökande med syn. Han förlorar ett sätt att se världen och får ett annat, syn mot insikt, förvaltad av Mimer, den som bevarar minnen. Jaget förblir intakt.

I den islamiska traditionen betalar den sökande med anspråk, med själva övertygelsen om sin egen tillräcklighet. Det som offras är jagets föreställning om sig självt. Den som kände Allah ﷻ, skriver Ibn Qayyim, »såg sig inte annat än med bristens öga« – ʿayn al-nuqṣān.18 Formuleringen vänder Odins offer. Odin förlorar ett öga för att se bättre. Den som känner Allah ﷻ ser sig själv tydligare; det den ser är brist.

Koranen uttrycker denna skillnad i en enda vers: »Sök hjälp genom tålamod och bön. Och det är sannerligen en svår sak – utom för de ödmjuka.«19 Kunskapens verkliga svårighet ligger inte i priset man betalar. Den ligger i den ödmjukhet som krävs för att ta emot.

Footnotes

  1. Mímir är etymologiskt besläktat med det proto-germanska *mimraz och det latinska memor (minne). Se Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, s.v. »Mímir.« ↩

  2. Viktor Rydberg, Teutonic Mythology: Gods and Goddesses of the Northland, kap. om Mimers brunn. Översatt från engelska av artikelförfattaren. ↩

  3. Hávamál, strof 23. Övers. efter Henry Adams Bellows, The Poetic Edda (1923). Svensk tolkning av artikelförfattaren. ↩

  4. Hávamál, strof 55. Övers. efter Henry Adams Bellows, The Poetic Edda (1923). Svensk tolkning av artikelförfattaren. ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawāʾid (Nyttorna), kapitlet om självkännedom och behov av Allah ﷻ. Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  6. Koranen, al-Dhāriyāt 51:21. ↩

  7. Ibn al-Jawzī, Ṣayd al-Khāṭir (Tankens fångst). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  8. Koranen, al-Ḥashr 59:19. ↩

  9. Harry Martinson, Aniara: En revy om människan i tid och rum, Bonniers, 1956. ↩

  10. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madārij al-Sālikīn (De vandrandes stationer). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  11. al-Māwardī, Adab al-Dunyā wa-l-Dīn (Etik för religion och världsligt liv). Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  12. Simone Weil, La Pesanteur et la Grâce (1947). Weil ställde décréation – att göra det skapade genomskinligt för det som överskrider det – mot destruktion, som reducerar det skapade till intet. Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  13. Dag Hammarskjöld, Vägmärken, Albert Bonniers Förlag, 1963. ↩

  14. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  15. Erik Gustaf Geijer, Tal vid Svenska bibel-sällskapets allmänna sammankomst. ↩

  16. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn. ↩

  17. August Blanche, Sonen af söder och nord, Albert Bonniers Förlag, 1851. ↩

  18. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madārij al-Sālikīn. Svensk översättning av artikelförfattaren. ↩

  19. Koranen, al-Baqarah 2:45. ↩