Kyrkklockor ringer från torn i varje svensk stad, varje söndag, ibland dagligen. Tungt, metalliskt, över 100 decibel.1 Ingen riksdagsmotion kräver deras tystnad.

Böneutropet har hörts offentligt vid en handfull tillfällen, från en enda moské, med polistillstånd och uppmätta ljudnivåer. Det utlöste riksdagsmotioner, rikstäckande nyhetsbevakning och en debatt som aldrig uteblir.2

Skillnaden är inte akustisk. Böneutropet i Växjö mättes och befanns ligga inom tillåtna gränsvärden.3 Skillnaden är att det ena ljudet säger något.

Vad motionerna avslöjar

Riksdagsmotionerna om böneutrop är talande dokument, framför allt genom hur de motiverar kravet. Hans Eklind (KD) formulerar åtskillnaden med en öppenhet som förtjänar att återges:

Kyrkklockors klang i sig utgör en oartikulerad ljudsignal, medan böneutrop (adhān) innehåller artikulerade ord med ett religiöst budskap.4

Två religiösa ljud i det offentliga rummet ska alltså behandlas olika för att det ena bär ord medan det andra inte gör det. Richard Jomshof (SD) är lika tydlig: böneutropet är problematiskt som budskap snarare än som ljud, specifikt frasen Allāhu akbar.5

Ordningslagen, som reglerar böneutrop genom krav på polistillstånd, är blind för innehåll; den hanterar ljudnivåer, inte teologi.6 Motionerna försöker införa något den befintliga rättsordningen saknar: en gräns dragen efter vad ljudet betyder. Lagstiftaren byggde ett regelverk för decibel; politikerna vill bygga ett för mening.

Skillnaden mellan passiva och aktiva religiösa symboler har stöd i europeisk rätt. Europadomstolens stora kammare fastslog samma grundsats i Lautsi mot Italien: att ett krucifix i ett klassrum var en »väsentligen passiv symbol« – religiös form utan aktivt tilltal.7 Domstolen skyddar krucifixet genom att tömma det: det tåls för att det inte längre talar. Adhān kan inte få samma skydd, för att tömma det på samma sätt skulle förstöra det inifrån.

Ljudets kropp, ordets själ

Adhān är mer än ljud för att det är mer än signal: utropet är en hopträngd trosbekännelse. Allāhu akbar – Gud är störst. Ashhadu an lā ilāha illā Allāh ﷻ – jag vittnar att det inte finns någon gud [värdig dyrkan] utom Gud. Ḥayya ʿalā al-ṣalāh – kom till bön. Varje fras är ett påstående om verklighetens natur. Det går inte att höra adhān utan att höra ett anspråk.

Koranen befäster bandet mellan rop och tro:

Vår Herre! Vi har hört en utropare kalla till tron med budet: ’Tro på er Herre!’ och vi har trott.8

Lyssnandet förbinder det sagda med den som hör. Reflexen kommer före tanken. Det gör adhān teologiskt oersättligt och politiskt provocerande: det tilltalar lyssnaren.

Ibn Taymiyyah (1263–1328) bygger en språkfilosofi på denna grundsats. I al-Qawāʿid al-Nūrāniyyah slår han fast:

Det väsentliga i talet är dess mening, inte dess ljud.9

Adhān är främst ett meningsuttryck – ljudet dess bärare, inte dess väsen. I al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn förtydligas åtskillnaden:

Det hörbara ljudet från tjänaren är tjänarens ljud, men det förmedlade talet är Skaparens tal.10

Böneutroparens röst är mänsklig, vacker eller hes, stark eller svag. Men adhān är en dubbel händelse: ett fysiskt ljud som rymmer ett budskap bortom det fysiska. Det är på en gång ljud och tal, och regelverket är byggt för det ena men saknar redskap för det andra.

Klockans tysta reformation

Kyrkklockor har sin historia; de har ringt för pest och krig, för döda och nyfödda. De kallades Guds basuner.11 Svenska kyrkan praktiserar fortfarande angelusringning och själaringning – klockan som ringer för den döende. Det religiösa skiktet skymtar ännu.

Men något har försvunnit: reformationen sopade bort den katolska kyrkans verbala ceremonier kring klockorna. Invigningsriterna avskaffades, de böner som gav varje klocka ett namn och ett uppdrag. Kvar blev ett ljud som signalerar utan att artikulera. Klockan säger varken vad den kallar till eller vem som kallar – hörbar för örat, obemärkt av medvetandet. Man hör den utan att lyssna, över maten, över samtalet. Den ringer, men den kallar inte.

Strindberg fångar förvandlingen i Inferno:

Dagarna ljuder själaringning från kyrktornet, och liktågen följa tätt på varandra. Livet är dödande ledsamt och dystert.12

Det Strindberg hör är inte ett anspråk utan en stämning: dysterhet, tyngd, monotoni. Kontrasten är inte en gradskillnad utan en artskillnad. En kyrkklocka smälter in i ljudlandskapet, för den kräver inte förståelse, bara igenkänning. Adhān kräver förståelse – den som hör Allāhu akbar och begriper orden kan inte behandla dem som bakgrund. Påståenden kräver ställningstaganden: instämmande, avvisande eller det mer obekväma alternativet att erkänna att man hört något man inte vet vad man ska göra med.

Den outtalade normen

Det sekulära Sveriges tolerans för religiösa ljud följer ett outtalat mönster: ljud utan tolkningskrav passerar, ljud som bär mening ifrågasätts. Ingen har fattat ett beslut om att religiösa ljud får förekomma i det offentliga så länge de förblir obegripliga. Men det är vad som händer.

Mönstret är inte tillfälligt. Den europeiska sekularismens neutralitet står i skuld till ett protestantiskt arv: inåtvänd, ordlös religiositet som norm.13 Det arvet är inte abstrakt – det är just den reformation som fråntog kyrkklockorna deras invigningsriter och verbala ceremonier. Samma rörelse som tystade klockorna formade det offentliga rum som nu finner adhān störande. Normen att religiöst ljud bör vara ordlöst är en protestantisk kvarleva, förklädd till neutralitet. Bönen som bes tyst, tron som ryms i hjärtat. Religion som stannar innanför dörren.

Erik Ringmar visar hur den svenska debatten undviker att erkänna denna asymmetri.14 Motståndet kläs i neutrala ord: ordningsfrågor, bullernivåer, grannhänsyn. Men ordningsfrågan är redan löst; polistillstånd beviljas och ljudnivåer mäts. Kvar är det som regelverket saknar verktyg att ens namnge: obehaget inför ett religiöst påstående i det offentliga rummet.

Karin Boye drev sambandet mellan tanke och språk till sin spets:

Tankens kropp är ordet; ordets själ är tanken!15

Kyrkklockans ljud är en kropp utan själ – ett tomt kärl som lyssnaren fyller med egna associationer: tradition, barndom, landskap, eller ingenting alls. Adhāns ord är kropp och själ: ljudet bär en tanke, och tanken gör anspråk på lyssnaren. Det svenska offentliga rummet rymmer religiösa kroppar – byggnader, kläder, ljud – men drar gränsen vid religiösa själar: mening, anspråk, sanning.

Att höra det man inte vill förstå

Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) skildrar lyssnandets kraft:

Lyssnandet är trons budbärare till hjärtat – dess kallare, dess lärare.16

Koranen återkommer till detta:

Och när ni ropar till bön gör de det till föremål för hån och skämt. Så gör de för att de är människor som inte använder sitt förstånd.17

Den koraniska kritiken skonar dem som inte hör. Den träffar dem som hör och ändå avfärdar utan eftertanke. Ibn Kathīr anför en poetisk rad: »Hur mången har inte klandrat ett sunt ord, när felet låg i hans eget bristande förstånd.«18

Det svenska samhället har inte avsakraliserat det religiösa ljudet; det har bara glömt att kyrkklockan en gång också bar mening. Klockorna har genomgått en lång sekularisering: från Guds basuner till stadsatmosfär, från kallelse till kuliss. Adhān har inte genomgått den förvandlingen – det har burit samma mening i fjorton århundraden.

Al-Māwardī (974–1058) säger det rakt:

Adhān och iqāmah19 och församlingsbönen i moskén hör till islams yttre tecken, genom vilka Guds sändebud ﷺ skilde islams land från otrons land.20

Adhān är mer än en praktisk kallelse till bön – att ropa adhān i det offentliga rummet är att säga: vi finns här, och vi tillber. Där, inte i volymen, ligger motståndet.

En kallelse som inte kan bli bakgrundsljud

Koranen säger vad som ytterst står på spel:

Det är sannerligen Jag, Allah ﷻ – ingen gud finns utom Jag – dyrka därför Mig och förrätta bönen för att åminnas Mig.21

Adhān ska bära detta budskap ut i världen. Den kan inte tystna utan att meningen går förlorad; den kan inte tämjas till kulturellt ljud utan att förvandlas till sin egen motsats.

Sverige har beslutat att tåla religiösa ljud. Det har inte beslutat att tåla religiösa ord. Gränsen – mellan klocka och röst, mellan klang och mening, mellan ljud som smälter in och ljud som talar – röjer var den svenska sekularismen faktiskt drar sin linje. Gränsen går inte vid det religiösa. Den går vid det begripliga.

Frågan som återstår tillhör den som hellre diskuterar decibel än teologi: om kyrkklockan en dag åter fylldes med ord – om den utropade sin trosbekännelse över taken – skulle den fortfarande vara bara en del av landskapet?

Footnotes

  1. Kyrkklockor kan nå 100–110 dB vid ringning. Se Erik Ringmar, »Muslim Calls to Prayer in the Swedish Welfare State«, Journal of Church and State, 2019. ↩

  2. Se motion 2024/25:231 (Jomshof, SD) och motion 2024/25:294 (Eklind, KD) i Sveriges riksdag. ↩

  3. »Ljudvolymen från böneutropen i Växjö moské inte för hög«, SVT Nyheter, rapportering om kommunens mätningar. ↩

  4. Hans Eklind (KD), motion 2024/25:294, »Förbud mot böneutrop från religiösa byggnader«, Sveriges riksdag. ↩

  5. Richard Jomshof (SD), motion 2024/25:231, »Förbud mot böneutrop«, Sveriges riksdag. ↩

  6. Böneutrop regleras genom ordningslagen (1993:1617) och kräver polistillstånd som offentlig tillställning. Se »Frågor och svar om böneutrop«, SVT Nyheter Småland. ↩

  7. Lautsi mot Italien, Europadomstolen (stora kammaren), 18 mars 2011, ansökan nr 30814/06, § 72. ↩

  8. Koranen, Āl ʿImrān 3:193. ↩

  9. Ibn Taymiyyah, al-Qawāʿid al-Nūrāniyyah al-Fiqhiyyah. ↩

  10. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn. ↩

  11. Svenska kyrkan betecknar kyrkklockor som redskap för att »sammankalla till gudstjänst« och praktiserar fortfarande angelusringning och själaringning. ↩

  12. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  13. Talal Asad, Formations of the Secular: Christianity, Islam, Modernity, Stanford University Press, 2003. ↩

  14. Erik Ringmar, »Muslim Calls to Prayer in the Swedish Welfare State«, Journal of Church and State, 2019. ↩

  15. Karin Boye, Astarte (1931). ↩

  16. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madārij al-Sālikīn (De vandrandes stationer). ↩

  17. Koranen, al-Māʾidah 5:58. ↩

  18. Poetisk rad anförd av Ibn Kathīr i Tafsīr al-Qurʾān al-ʿAẓīm. Översättning av författaren. ↩

  19. Iqāmah är det andra, kortare böneutropet som reciteras inne i moskén omedelbart före den gemensamma bönen. Till skillnad från adhān, som kallar de frånvarande, riktar sig iqāmah till dem som redan infunnit sig. ↩

  20. al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah. ↩

  21. Koranen, Ṭā Hā 20:14. ↩