Zacharias Topelius avslutade sin sista roman med en mening som ingen verkar minnas: “Planeterna äro ostadiga som ett människolif.”1 Det var inte poesi. Det var kosmologi. Formulerad för barn.

Meningen vänder på det vi tar för givet. Vanligen tjänar kosmos som bild för det bestående: stjärnorna eviga, himlakropparna fasta i sina banor, universum den stabila fond mot vilken människolivets flyktighet avtecknar sig. Här är det tvärtom. Planeterna delar vår bräcklighet. De är ostadiga, oroliga, oberäkneliga, lika opålitliga som ett människoliv.

Flyktens logik

Elon Musk har vid upprepade tillfällen förklarat varför mänskligheten måste bli en multiplanetär civilisation. Argumentet är existentiellt: jorden kommer att förintas.2 Solen expanderar. Asteroider hotar. Civilisationer på en enda planet går under. Mars är inte en dröm; Mars är en nödutgång.

Argumentet har en religiös klangbotten som sällan uppmärksammas. Musk talar om “medvetandets ljus” som en helig eld mänskligheten har i uppdrag att bära vidare genom galaxen.3 Mars blir ett förklarat land, Musk en Mosegestalt, multiplanetär expansion ett kosmiskt manifest destiny. Jorden är fallen, frälsningen ligger bortom, och bara de djärva räddas.

Men att jorden är hotad kan leda till radikalt olika slutsatser. En av dem formulerade Topelius i en barnbok hundra år innan den första raketen nådde omloppsbana.

Den pedagogiska obeständigheten

I Topelius’ kosmologi är planeternas instabilitet inget problem som kräver en teknisk lösning. Den är ett budskap att tyda. Astrologen Sigfrid Forsius, romanens centralgestalt, läser stjärnhimlen som en solvisare: “Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång”, men tillägger omedelbart att “Människan spår och Gud rår.”4 Himlavalvet visar, men bestämmer inte. Det pekar bortom sig självt.

Topelius var ingen naiv romantiker. Han kände väl den vetenskapliga revolutionens anspråk och skrev uttryckligen mot den. Hans sena verk genomsyras av en luthersk övertygelse att tro överträffar förnuft, att materialismens segertåg genom Europas universitet vittnade om världens åldrande snarare än dess framsteg.5 Det gör honom omodern. Det gör honom inte irrelevant.

Vad betyder det att planeterna är lika bräckliga som vi? För Topelius: att inget skapat är permanent, att hela kosmos delar den villkorlighet som definierar människolivet, och att den enda rimliga hållningen inför denna insikt är ödmjukhet.

Herre, haf vakt om de barn, som födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.6

Bönen gäller inte bara barnen i romanen. Den gäller allt som föds in i en osäker värld — inklusive planeterna själva.

Sömn och vakenhet

Koranen talar utan elegisk ton:

Ni skall veta att det jordiska livet mest består av lek och förströelse och prål och ert ömsesidiga skrytande och tävlande om tillgångar och barn. Det är som ett efterlängtat regn efter vilket grönskan gläder jordbrukarna. Men sedan vissnar den och du kan se den gulna och sedan bli torra strån.7

Grönskan gläder — och vissnar. Inte som ett misslyckande, utan som tingens natur. Att bygga sin tillvaro på det som vissnar är, i Koranens terminologi, al-ghurur, självbedrägeri.

Ibn al-Qayyim fördjupar: “Denna värld i förhållande till den nästkommande är som sömnen i förhållande till vakenheten.”8 Om jordelivet är sömn och det som kommer efter är vakenhet, då är frågan inte hur vi flyr till en annan planet utan hur vi vaknar. Ibn al-Jawzi skärper bilden: “Denna värld är en dröm och den nästkommande ett uppvaknande, och det som ligger emellan är döden.”9

Topelius sörjer det förgängliga. Koranen avslöjar det, med klarhet snarare än sorg. Den som förstår att detta liv är en dröm slutar jaga drömbilder — inte genom att ge upp handlandet, utan genom att rikta det mot det som består.

Said ibn Jubayr gör en avgörande distinktion: “Det bedrägliga njutandet är det som distraherar dig från att söka det kommande livet. Det som inte distraherar dig är inte bedrägligt njutande.”10 Världen är inte ond. Den är ett prov, och provet handlar om vad vi vänder oss mot när vi inser dess obeständighet. Musk vänder sig mot Mars. Koranen föreslår en annan riktning.

Hybris och proportioner

Profeten ﷺ definierade högmod med en precision som inte lämnar utrymme för bortförklaringar: “Högmod är att förneka sanningen och förakta människor.”11 Det är inte en känsla utan en handling: att vägra böja sig för det sanna och att se ned på andra. Ibn al-Qayyim kommenterar att högmod föds ur självbedrägeri — den som berusar sig av sin egen storhet förlorar förmågan att se sina verkliga proportioner.12 Musk talar om medvetandets ljus med en intensitet som liknar religiöst patos. I den islamiska analysen är just denna berusning symtom: känslan av att vara undantagen från världens villkor förväxlad med styrka.

Koranen riktar sig till den som vandrar på jorden i högmod: “Du kan varken klyva jorden eller uppnå bergens höjd.”13 Versen handlar om proportioner. Den som tror sig kunna bemästra skapelsen misstar sig om sin egen skala.

Barnens kosmologi

Det finns en märklig konvergens mellan Topelius’ barnpedagogik och Koranens bildspråk. Båda vänder sig till den som ännu inte lärt sig att ta världen för given. Topelius skrev att undervisningen skulle föra barnet stegvis, “från det närmaste till det fjärmare, från hemmet till djuren, från djuren till växterna och så vidare ut i den stora världen, till dess det unga sinnet kan höja sig till en uppfattning om världsbyggnaden, Guds allsmäktiga kraft, natur och ande.”14 Vägen går inåt genom att gå utåt. Barnet lär sig om stjärnorna för att lära sig om Gud.

Koranen gör samma rörelse. Himlarna och jorden, solen och månen, stjärnorna och deras banor — allt presenteras som ayat, tecken: “Er Herre är Allah som skapade himlarna och jorden under sex dagar och sedan höjde Sig över tronen. Han skapade solen, månen och stjärnorna undergivna Hans befallning.”15 Stjärnorna är tecken att läsa. Inte resurser att exploatera.

Det de delar är inte fakta om himlakroppar, utan förmågan att se igenom dem — att uppfatta vad planeternas obeständighet betyder.

Drömmen om att vakna

Tolstoj lät furst Andrej, döende på slagfältet vid Austerlitz, uppleva hur “ett uppvaknande från livet kom tillsammans med hans uppvaknande ur sömnen. Och jämfört med livets varaktighet föreföll det honom inte långsammare än ett uppvaknande ur sömnen jämfört med en dröms varaktighet.”16 Den döende ser plötsligt klart: detta var en dröm. Att vakna är inte förlust utan ankomst.

Musk vill aldrig vakna. Han vill flytta drömmen till en annan planet och fortsätta drömma där. Det är den djupaste formen av ghurur: att förväxla drömmen med verkligheten och investera allt i att göra den bekvämare.

Topelius visste att planeterna är ostadiga. Han visste det innan spektralanalys och exoplaneter. Han visste det för att hans kosmologi byggde på läsning snarare än mätning, på förmågan att se det skapade som tecken. Den förmågan delar han med en tradition som sträcker sig långt bortom den finlandssvenska lutherdomen, in i Koranens bildvärld och Ibn al-Qayyims själsliga geografi.

Planeterna är ostadiga som ett människoliv. Vad försöker den obeständigheten säga oss?

Footnotes

  1. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn (1889). Ursprungligen publicerad som Planeternas skyddslingar i Nya Dagligt Allehanda 1886–1888. ↩

  2. Elon Musk, intervju i Space.com, 2024. Se även Musks presentationer vid International Astronautical Congress 2016 och 2017. ↩

  3. Ross Andersen, “Elon Musk puts his case for a multi-planet civilisation”, Aeon, 2014. ↩

  4. Topelius, Stjärnornas kungabarn, första delen. Sigfrid Forsius är baserad på den historiske astronomen Sigfrid Aronus Forsius (d. 1624). ↩

  5. Se Sebastian Köhler och Anna Movall, inledning till Planeternas skyddslingar, Zacharias Topelius Skrifter (SLS, 2020). ↩

  6. Topelius, Stjärnornas kungabarn, första delen. ↩

  7. Koranen, al-Hadid 57:20. ↩

  8. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, del 1. ↩

  9. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. ↩

  10. Said ibn Jubayr, citerad i Ibn Rajab, Lata’if al-Ma’arif. ↩

  11. Sahih Muslim, Kitab al-Iman, hadith 91. Profeten ﷺ sade: “Ingen skall inträda i paradiset som har ett uns av högmod i sitt hjärta.” En man frågade: “Tänk om en man tycker om att ha fina kläder och fina skor?” Han svarade: “Allah är vacker och älskar skönhet. Högmod är att förneka sanningen och förakta människor.” ↩

  12. Ibn al-Qayyim, al-Fawa’id. ↩

  13. Koranen, al-Isra 17:37. ↩

  14. Topelius, “Förord till lärare och äldre läsare”, Naturens Bok (1856). ↩

  15. Koranen, al-A’raf 7:54. ↩

  16. Leo Tolstoj, Krig och fred, tredje boken. ↩