Hjalmar Söderberg såg det tydligt: »Den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.«1 Men hans språk gav honom inte redskapet att följa insikten till botten. Vad skiljer kärleken från drömmen om den? Söderberg visste att gränsen fanns. Han hade bara ett ord, kärlek, som skall täcka allt: förälderns nattliga vaka, den erotiska besattheten, den tysta troheten som överlever årtionden, den gudomliga hängivenheten. Modersmålet tvingar oss att famla i mörker.

Sjuhundra år före Söderberg öppnade den damascenske juristen och teologen Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) sin bok Rawḍat al-Muḥibbīn, De älskandes trädgård, och förtecknade närmare sextio arabiska namn för det vi kallar kärlek.2 Inte synonymer. Diagnoser.

Läkaren, inte kartografen

Grekiskan hade fyra ord: eros, philia, storge, agape. Den kristne apologeten C. S. Lewis (1898–1963) byggde en hel bok kring dem.3 Fler ord än svenskan har, men fortfarande en grov karta. Ibn Qayyims projekt är av ett annat slag: där Lewis ordnar kärleken i fack, undersöker Ibn Qayyim den som läkare. Han frågar inte »vilken sort?« utan »vart leder den?«

Han motiverar namnrikedomen med en liknelse: tre företeelser föder många ord, det som är farligt som lejonet, det som är nödvändigt som svärdet, det som berör alla som vinet.4 Kärleken förenar alla tre.

Förloppet börjar med al-maḥabbah, det breda ordet, och passerar genom al-ʿalāqah (anknytning), al-hawā (begär), al-ṣabwah (ungdomlig hänryckning), al-shaghaf (brännande förälskelse), al-ʿishq (besatt passion), al-walah (förlust av förnuft), innan den slutar i al-tatayyum: total underkastelse, en term som bokstavligen betyder att förslavas.5

Hjärtats kokning

Maḥabbah är det vanligaste arabiska ordet för kärlek. Ibn Qayyim ger det fyra konkurrerande härledningar, och var och en avtäcker ett lager:

Ordet kan komma från ṣafāʾ, renhet, klarhet. Araberna talar om tändernas ḥabāb, deras vita glans: kärlek som rening. Eller från ḥubāb, det skum som stiger på vattenytan under häftigt regn – då betyder maḥabbah hjärtats kokning, den upprörda svallvågen när det längtar efter den älskade. Eller från luzūm, det som sitter fast, som kamelen som lagt sig och vägrar resa sig: den älskande vars hjärta fäst sig vid den älskade och inte rör sig därifrån. Eller från qalaq, oro, darrning, som örhängets pendelrörelse i örat – det oupphörliga sökandet.6

Och maḥabbah är bara första steget.

Murbräckans botanik

Högre i ordningen: al-ʿishq, det ord som närmast svarar mot vårt »passion«. Ibn Qayyim spårar ordet till ʿashaqah, en klängväxt som slingrar sig kring träd, suger deras sav och till slut dödar dem.7 Etymologin är diagnosen. Den som drabbats av ʿishq upplever inte stark kärlek utan härbärgerar en parasit.

Den schweiziske kulturfilosofen Denis de Rougemont (1906–1985) landade i samma insikt sex sekler senare. I L’Amour et l’Occident (1939) blottlägger han att den europeiska passionen, från trubadurerna till Tristan, inte älskar den älskade utan begäret självt. Den kräver hinder för att överleva.8 Han hade inte ordet ʿishq; det krävdes en hel bok. Men skillnaden ligger inte bara i omfång. De Rougemonts diagnos är en slutsats, nådd efter hundratals sidor. Ibn Qayyims diagnos bor i själva ordet: den som säger ʿishq uttalar varningen innan erfarenheten börjat.

Ibn Qayyim konstaterar: »Början av ʿishq är plåga, dess mitt är sjukdom, dess slut är död.«9 Det förtjänar varken beröm eller klander som sådant; allt beror på dess föremål.10 Men den kärlek som tillkommer Allah ﷻ bär ett annat namn: maḥabbah och ʿubūdiyyah, den fullkomliga kärleken förenad med fullkomlig underkastelse. Pannan mot mattan, fem gånger om dagen, år efter år. De tidiga generationerna (salaf) använde inte ordet ʿishq om Skaparen;11 de ansåg det för smalt, för sjukligt, alltför bundet till brist. Den maḥabbah de föredrog rymmer det som ʿishq saknar: stadga, lydnad, vördnad.

Söderbergs Arvid, diagnostiserad

Ta Arvid Stjärnblom i Den allvarsamma leken. Han älskar Lydia och har älskat henne sedan ungdomen. Men hans kärlek tar honom ingenvart; han gifter sig med en annan, lever ett halvt liv. Söderberg skriver:

Det gick aldrig ett dygn och sällan en timme af dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke.12

Söderberg preciserar: »Det värsta var, att han inte riktigt tordes lita på sina egna känslor.«13

Svenskan kallar detta kärlek. Ibn Qayyims system ställer en skarpare diagnos. Arvid befinner sig i en ʿishq som aldrig övergått i mawaddah. Hans passion saknar den mogna tillgivenhetens stadga, den luzūm som inte vacklar, och han pendlar mellan besatthet och handlingsförlamning. Ibn Qayyim: »ʿIshq slår inte rot utom i ett tomt hjärta.«14 Arvids hjärta fylls inte av Lydia; det har tömts på allt annat, och i det vakuumet frodas passionens klängväxt.

Det som brinner och det som bär

Där Arvid förlamades av ʿishq mötte Strindberg samma kraft från andra hållet, våldsamt och utan styre. I Inferno: »Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat av kärlek.«15

Ibn al-Jawzī (d. 1201), den bagdadiske predikanten som skrev Dhamm al-Hawā nära ett sekel före Ibn Qayyim, hade ett exakt ord för detta: hawā, rått begär utan riktning, kraft utan form. Han skriver:

Begäret är en dold fälla som leder sin ägare i fördärvet. Begäret är ett mörker som skymmer hjärtat från vishetens ljus.16

Strindbergs äktenskapskrig, den kärlek som binder utan att bära, är hawā utan ḥubb, eld utan ljus.

Men mitt i Infernos kaos:

Att älska ett barn är för en man att bliva kvinna, det är att avlägga det manliga, att erfara himlainnevånarnes könlösa kärlek, såsom Swedenborg kallar det.17

Utan tillgång till orden snuddar Strindberg vid det som Ibn Qayyims system benämner med precision: kärlekens förmåga att förvandla sin bärare, en rörelse mot raḥmah, den barmhärtighet Koranen sammanför med kärleken:

Och av Hans tecken är att Han har skapat hustrur åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek (mawaddah) och barmhärtighet (raḥmah) uppstå mellan er. I detta ligger förvisso tecken för människor som tänker.18

Koranens äktenskapliga ideal är passionens motsats: stadig tillgivenhet förenad med medkänsla. I Barnets århundrade skriver Ellen Key:

Det är denna rikedom af samhörighetselement hvilken bevarar kärlekens trohet i inre, ej blott i yttre mening; det är denna själfullhetens vårluft, som håller den sinnliga tjusningen frisk, medan hvarje förhållande mycket snart förbrukat lyckan och lämnat ledan kvar, när endast en sinnlig förälskelse varit kärlekens innehåll.19

Key rör vid just den gräns som arabiskan drar mellan shaghaf och mawaddah: ʿishq utan ḥubb leder mot walah. Söderberg noterade att det var »Ellen Keys stora lidelse att vilja tvinga världen att älska med den kärlek, som bränner henne själf«.20 Men Key stötte mot modersmålets gräns: det som hos Ibn Qayyim ryms i ett enda begrepp, mawaddah, kräver av Key en hel mening.

Den som säger ʿishq varnar redan. Den som säger mawaddah lovar redan. Den som säger tatayyum vet att gränsen är överskriden.

Kärlekens tomma hjärta

Ibn Qayyims ordning är teologisk: den mänskliga kärlekens hela spektrum pekar mot ett centrum, kärleken till Allah ﷻ. Inte genom att varje form av kärlek leder dit – de flesta leder bort – utan genom att varje diagnos i hans katalog förutsätter det hälsotillstånd den avviker ifrån. ʿIshq är parasitär för att den fäster vid det som inte kan bära den; hawā är blind för att den saknar rätt föremål. Att katalogisera sjukdomarna är att teckna, i negativ, den hälsa som bara ett föremål kan ge. Han skriver:

Det finns inget ljuvare, inget ädlare, inget sötare för hjärtat och själen än kärleken till Allah ﷻ och hängivenheten till Honom allena.21

Annorstädes:

Det är omöjligt att kärlek till den Högste och ʿishq för bilderna någonsin sammanstrålar i ett hjärta – de är motpoler som aldrig möts.22

Ibn al-Jawzī anför Platon med ett ord som fortfarande bränner: »ʿIshq är en tom själs rörelse utan tanke.«23

Det hjärta som är fullt, fullt av dhikr, av närvaro inför Allah ﷻ, det som dröjer kvar på mattan när bönen slutat och världen långsamt återvänder, det hjärtat ger ingen jord åt passionens klängväxt. Men det tomma hjärtat, det som saknar centrum, det som den moderna sekulariteten berömmer sig av att ha befriat från alla dogmer, det hjärtat är värnlöst mot den kärlek som förtär utan att nära, som binder utan att bära.

Ibn Qayyim kartlade sextio grundämnen. Vi äger ett enda och undrar varför banden brister.

Footnotes

  1. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas (1905). ↩

  2. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn wa-Nuzhat al-Mushtāqīn (De älskandes trädgård och de längtandes njutning), kap. 1. ↩

  3. C. S. Lewis, The Four Loves (1960). ↩

  4. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 1. ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 1. ↩

  6. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 2. ↩

  7. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 2. ↩

  8. Denis de Rougemont, L’Amour et l’Occident (1939). ↩

  9. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 10. ↩

  10. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn, kap. 10. ↩

  11. Senare sufiska poeter – bland dem Ibn al-Fāriḍ (d. 1235) och Jalāl al-Dīn al-Rūmī (d. 1273) – använde ʿishq frikostigt om kärleken till Gud. Ibn Taymiyyah och Ibn Qayyim avvisade bruket: ʿishq förutsätter brist och beroende hos den älskande, egenskaper som inte kan tillskrivas den troendes relation till Allah ﷻ utan att förvränga den. Det korrekta ordet förblev maḥabbah. ↩

  12. Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken (1912). ↩

  13. Söderberg, Den allvarsamma leken. ↩

  14. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Dāʾ wa-l-Dawāʾ (Sjukdomen och boten). ↩

  15. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  16. Ibn al-Jawzī, Dhamm al-Hawā (Klandrandet av begäret). ↩

  17. Strindberg, Inferno. ↩

  18. Koranen, al-Rūm 30:21. ↩

  19. Ellen Key, Barnets århundrade (1900). ↩

  20. Hjalmar Söderberg, Vers och varia. ↩

  21. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Rawḍat al-Muḥibbīn. ↩

  22. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Dāʾ wa-l-Dawāʾ. ↩

  23. Platon, citerad av Ibn al-Jawzī i Dhamm al-Hawā. ↩