Kyrkklockor ringer från torn i varje svensk stad, varje söndag, ibland dagligen — tungt, metalliskt, upprepat. De kan nå över 100 decibel.1 Ingen riksdagsmotion kräver deras tystnad.

Böneutropet har hörts offentligt vid en handfull tillfällen, från en enda moské, med polistillstånd och uppmätta ljudnivåer. Ändå har det föranlett riksdagsmotioner, rikstäckande nyhetsbevakning och en debatt som återkommer med tillförlitlig periodicitet.2

Skillnaden är inte akustisk. Böneutropet i Växjö mättes och befanns ligga inom tillåtna gränsvärden.3 Skillnaden är att det ena ljudet säger något.

Vad motionerna egentligen säger

Riksdagsmotionerna om böneutrop är ovanligt avslöjande dokument — inte för vad de kräver, utan för hur de motiverar det. Hans Eklind (KD) formulerar distinktionen med en öppenhet som förtjänar att citeras i sin helhet:

“Kyrkklockors klang i sig utgör en oartikulerad ljudsignal, medan böneutrop (adhan) innehåller artikulerade ord med ett religiöst budskap.”4

Alltså: två religiösa ljud i det offentliga rummet ska behandlas olika för att det ena bär ord och det andra inte gör det. Richard Jomshof (SD) driver samma linje — böneutropet är problematiskt inte som ljud utan som budskap, specifikt frasen Allahu akbar.5

Den svenska ordningslagen, som reglerar böneutrop genom krav på polistillstånd, är i sig innehållsneutral. Den hanterar ljudnivåer, inte teologiskt innehåll.6 Motionerna försöker införa något som den befintliga rättsordningen inte gör: en distinktion grundad på vad ljudet betyder. Lagstiftaren har byggt ett ramverk för decibel. Politikerna vill bygga ett ramverk för semantik.

Ljudets kropp, ordets själ

Adhan är mer än ljud för att det är mer än signal. Utropets text är en komprimerad trosbekännelse: Allahu akbar — Gud är störst. Ashadu an la ilaha illa Allah — jag vittnar att det inte finns någon gud utom Gud. Hayya ‘ala as-salah — kom till bön. Varje fras är en proposition, ett påstående om verklighetens natur. Det går inte att höra adhan utan att höra ett argument.

Koranen gör denna koppling mellan rop och tro explicit:

“Vår Herre! Vi har hört en utropare kalla till tron med budet: ‘Tro på er Herre!’ och vi har trott.”7

Lyssnandet är inte passivt — det är en händelse. Rösten bär ett innehåll, och innehållet kräver ett svar. Precis denna mekanism gör adhan teologiskt oersättlig och politiskt provocerande på samma gång: den tilltalar lyssnaren.

Ibn Taymiyyah utvecklar en hel språkfilosofi kring denna princip. I al-Qawa’id al-Nuraniyyah slår han fast:

“Det väsentliga i talet är dess mening, inte dess ljud.”8

Formuleringen är knapp. Konsekvenserna vidsträckta. Om det väsentliga i tal är mening snarare än ljud, då är adhan i första hand ett meningsuttryck — och först i andra hand en ljudhändelse. Ljudet är bärare, inte essens.

I al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin fördjupas distinktionen:

“Det hörbara ljudet från tjänaren är tjänarens ljud, men det förmedlade talet är Skaparens tal.”9

Muezzinens röst är mänsklig — den kan vara vacker eller hes, stark eller svag. Men innehållet den bär överstiger den mänskliga rösten. Adhan är en dubbel händelse: ett fysiskt ljud som rymmer ett metafysiskt budskap. Det är denna dubbelhet som gör adhan till precis den typ av religiöst uttryck som ett sekulärt samhälle har svårast att hantera — för det faller mellan kategorierna ljud och tal, och regelverket är byggt för det ena men saknar redskap för det andra.

Klockans tysta reformation

Kyrkklockor saknar inte historia. De har ringt för pest och krig, för döda och nyfödda. De kallades Guds basuner, och deras funktion var uttryckligen religiös: att sammankalla de troende till gudstjänst.10 Svenska kyrkan praktiserar fortfarande angelusringning och själaringning — klockan som ringer för den döende. Det religiösa lagret har inte helt försvunnit.

Men något avgörande har försvunnit. Reformationen skalade bort den katolska kyrkans verbala ceremonier kring klockorna — invigningsriterna, de specifika böner som tillskrev varje klocka ett namn och ett syfte. Kvar blev ett ljud som signalerar utan att artikulera. Klockan säger inte vad den kallar till. Den säger inte vem som kallar. Den säger ingenting alls. Och just därför har den blivit ohörbar — inte akustiskt, utan i den meningen att ingen upplever sig tilltalad.

Strindberg fångar förvandlingen i Inferno:

“Dagarna ljuder själaringning från kyrktornet, och liktågen följa tätt på varandra. Livet är dödande ledsamt och dystert.”11

Det Strindberg hör är inte ett teologiskt anspråk — det är en stämning: dysterhet, tyngd, monotoni. Klockan har blivit en del av landskapets emotionella textur, inte en röst som talar.

Kontrasten är skarp. En kyrkklocka smälter in i ljudlandskapet för att den inte kräver förståelse — bara igenkänning. Adhan kräver förståelse. Den som hör Allahu akbar och förstår orden kan inte behandla dem som bakgrund. De är ett påstående, och påståenden kräver ställningstaganden: instämmande, avvisande, eller den mer obekväma positionen att erkänna att man hört något man inte vet vad man ska göra med.

Den sekulära blinda fläcken

Det sekulära Sveriges tolerans för religiösa ljud följer ett outtalat mönster: ljud som inte kräver tolkning passerar, ljud som bär mening ifrågasätts. Ingen har fattat ett principiellt beslut om att religiösa ljud får förekomma i offentligheten bara de förblir obegripliga. Men effekten är densamma.

Erik Ringmar, som studerat böneutropsfrågan akademiskt, visar att den svenska debatten konsekvent undviker att erkänna denna asymmetri. Motståndet förkläds i neutrala kategorier: ordningsfrågor, bullernivåer, hänsyn till grannar.12 Men ordningsfrågan är redan löst — polistillstånd beviljas och ljudnivåer mäts. Kvar är något som det innehållsneutrala ramverket saknar verktyg att hantera: obehaget inför ett religiöst påstående i det offentliga rummet.

Karin Boye drev sambandet mellan tanke och språk till sin spets:

“Tankens kropp är ordet; ordets själ är tanken!”13

Kyrkklockans ljud är en kropp utan själ — ett tomt kärl som lyssnaren fyller med egna associationer: tradition, barndom, landskap, eller ingenting alls. Adhans ord är kropp och själ: ljudet bär en tanke, och tanken gör anspråk på lyssnaren. Det svenska offentliga rummet har plats för religiösa kroppar — byggnader, kläder, ljud — men drar gränsen vid religiösa själar: mening, anspråk, sanning.

Att höra det man inte vill förstå

Ibn Qayyim al-Jawziyyah beskriver lyssnandets kraft med en formulering som skär rakt genom den moderna distinktionen mellan privat tro och offentligt ljud:

“Lyssnandet är trons budbärare till hjärtat — dess kallare, dess lärare.”14

Att höra är inte ett neutralt mottagande av ljudvågor. Det är en händelse som öppnar en förbindelse mellan det sagda och den som hör. Koranen återkommer till detta:

“Och när ni ropar till bön gör de det till föremål för hån och skämt. Så gör de för att de är människor som inte använder sitt förstånd.”15

Den koraniska kritiken riktar sig inte mot dem som vägrar lyssna — utan mot dem som hör och ändå avfärdar utan eftertanke. Att göra böneutropet till föremål för hån är att registrera ljudet men vägra möta meningen.

Det svenska samhället har inte avsakraliserat det religiösa ljudet — det har bara glömt att kyrkklockan en gång också bar mening. Klockorna har genomgått en lång, tyst sekularisering: från Guds basuner till stadsatmosfär, från kallelse till kuliss. Adhan har inte genomgått den processen. Den har bevarat sin mening intakt i fjorton århundraden. Och det är precis denna intakthet — denna envisa vägran att bli bara ljud — som provocerar.

Al-Mawardi uttrycker principen utan omsvep:

“Adhan och iqama och församlingsbönen i moskén hör till islams yttre tecken, genom vilka Guds sändebud ﷺ skilde islams land från otrons land.”16

Adhan är inte bara en praktisk kallelse till bön. Den är en markör av närvaro — att ropa adhan i det offentliga rummet är att säga: vi finns här, och vi tillber. Det är detta existentiella anspråk, snarare än volymen, som möter motstånd.

En kallelse som inte kan bli bakgrundsljud

Koranen sammanfattar vad som ytterst står på spel:

“Det är sannerligen Jag, Allah — ingen gud finns utom Jag — dyrka därför Mig och förrätta bönen för att åminnas Mig.”17

Adhan existerar för att bära detta budskap ut i världen. Den kan inte tystna utan att meningen går förlorad; den kan inte reduceras till kulturellt ljud utan att förvandlas till sin egen motsats. Hela poängen är att den säger något. Hela obehaget är att den säger något.

Sverige har bestämt sig för att tolerera religiösa ljud. Det har inte bestämt sig för att tolerera religiösa ord. Distinktionen — mellan klocka och röst, mellan klang och mening, mellan ljud som smälter in och ljud som talar — är kanske den tydligaste bilden av var den svenska sekularismens gräns faktiskt går. Gränsen går inte vid det religiösa. Den går vid det begripliga.

Frågan som återstår riktar sig till den som hellre diskuterar decibel än teologi: om kyrkklockan en dag åter fylldes med ord — om den ropade ut sin trosbekännelse över taken — skulle den fortfarande vara bara en del av landskapet?

Footnotes

  1. Kyrkklockor kan nå 100–110 dB vid ringning. Se Erik Ringmar, “Muslim Calls to Prayer in the Swedish Welfare State”, Journal of Church and State, 2019. ↩

  2. Se motion 2024/25:231 (Jomshof, SD) och motion 2024/25:294 (Eklind, KD) i Sveriges riksdag. ↩

  3. “Ljudvolymen från böneutropen i Växjö moské inte för hög”, SVT Nyheter, rapportering om kommunens mätningar. ↩

  4. Hans Eklind (KD), motion 2024/25:294, “Förbud mot böneutrop från religiösa byggnader”, Sveriges riksdag. ↩

  5. Richard Jomshof (SD), motion 2024/25:231, “Förbud mot böneutrop”, Sveriges riksdag. ↩

  6. Böneutrop regleras genom ordningslagen (1993:1617) och kräver polistillstånd som offentlig tillställning. Se “Frågor och svar om böneutrop”, SVT Nyheter Småland. ↩

  7. Koranen, Āl ‘Imrān 3:193. ↩

  8. Ibn Taymiyyah, al-Qawa’id al-Nuraniyyah al-Fiqhiyyah. ↩

  9. Ibn Taymiyyah, al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin. ↩

  10. Svenska kyrkan betecknar kyrkklockor som redskap för att “sammankalla till gudstjänst” och praktiserar fortfarande angelusringning och själaringning. ↩

  11. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  12. Erik Ringmar, “Muslim Calls to Prayer in the Swedish Welfare State”, Journal of Church and State, 2019. ↩

  13. Karin Boye, Astarte. ↩

  14. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madarij al-Salikin. ↩

  15. Koranen, al-Ma’idah 5:58. ↩

  16. al-Mawardi, al-Ahkam al-Sultaniyyah. ↩

  17. Koranen, Ta Ha 20:14. ↩