Sommaren 1905 gav Hjalmar Söderberg sin doktor Glas en mening som sedan dess har klibbat fast vid den svenska midsommarnatten:

Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och yr, hvarför ligger du nu som en ångest öfver mitt bröst?1

En man som åldras, en natt som förlorat sin magi — så har raden oftast lästs. Söderberg skriver om en natt som vägrar ta slut, och vad den gör med en människa som inte kan vila.

Hans problem är varken mörker eller nostalgi. Ljuset bleker ut gränsen mellan dag och natt, och med den försvinner det slut som gör vila möjlig.

Ljusets tyranni

Oscar Levertin, Söderbergs samtida, kände samma obehag inför sommarnatten:

Min korta sommars långa nätter med timmar glödande som eld, med ensamhet så bäsk som etter och längtan aldrig tillfredsställd.2

Levertin formulerar det som längtan — en smärta riktad mot något. Glas’ ångest saknar objekt. Han skriver: “Jag skrifver för att röra min hand, min tanke rör sig af sig själf; skrifver för att döda en sömnlös timme.”3 Rörelse utan riktning. Handling utan syfte. En människa som driver.

Allt är upplyst, men ingenting markerar var dagen slutar och natten börjar. Modern sömnforskning bekräftar det Söderberg upplevde intuitivt: det ihållande ljuset stör kroppens melatoninproduktion och upplöser den dygnsrytm som skiljer vakenhet från vila.4 Den medicinska förklaringen fångar bara kroppen. Glas’ ångest sitter i själen.

Strindberg kände samma beklämning. I Inferno skriver han om sömnlösheten som ett möte med det osynliga:

Solen skiner, vardagslivet går sin gilla gång, arbetarnas buller stämmer sinnena till glädje. […] Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes.5

Strindbergs natt bär på religiös fruktan — hans plågoande har ett ansikte. Glas saknar den trösten. Hans natt är tom på allt utom sig själv.

En Koran som klyver natten

I den tomheten hörs en röst som Söderberg aldrig lyssnade till, men som talar rakt in i hans problem.

“Han är klyvaren av gryningen och har gjort natten för vila och solen och månen för tideräkning.”6 Natten har en uppgift: sakan, vila, stillhet. Och i suran Ya Sin framträder bilden med en kroppslighet som slår hårt: “Ett tecken för dem är natten; Vi drar undan dagen ur den och då sveps de i mörker.”7

Det arabiska verbet naslakh — att dra bort, flå av — bär hela sin våldsamma konkretion intakt. Dagen avlägsnas ur natten som ett skinn. Kvar blir mörker. Och i det mörkret: vila, gräns, slut.

“Och till Hans tecken hör er sömn om natten och att ni under dagen söker Hans goda.”8

Glas lider av frånvaron av det mörker som gör vila möjlig. Midsommarnattens ljus eliminerar den gräns som Koranen beskriver som ett gudomligt tecken — nattens avskiljande funktion — och lämnar honom i en tid utan kontur, ett nu som aldrig övergår i något annat.

Tidens fånge

Den andalusiske teologen Ibn Hazm fångade redan på 1000-talet tidens innersta logik: “När det kommande anländer blir det som nyss var nu till det förflutna, och de förenas.”9 Tiden kollapsar ständigt in i sig själv. Det som verkade vara tre storheter — förflutet, nu, framtid — visar sig vara en enda punkt i rörelse.

“Lifvet är kort, men timmarna äro långa,” antecknar Glas.10 För den sömnlöse är det en exakt beskrivning: livet rinner undan medan varje enskild timme tänjer sig till oändlighet. I en enda dagboksrad destillerar Söderberg upplevelsen av att tiden samtidigt flyger och står stilla.

Och mot slutet, det nakna erkännandet: “Mig gick lifvet förbi.”11

Glas sitter inte stilla medan livet passerar. Han tänker, observerar, skriver, planerar till och med ett mord. Men han lever inte i sin tid. Han lever bredvid den — alltid analyserande, alltid på avstånd. Hans dagbok är ett monument över en människa som dokumenterar sitt eget frånfälle från det närvarande ögonblicket.

Ibn Hazms tidskollaps beskriver problemet. Ibn al-Qayyim, trehundra år före Söderberg, gav det ett namn.

Att vara sin tids barn

Ibn al-Qayyim utvecklade i sitt storverk Madarij al-Salikin en fullständig tidsfilosofi ur ett äldre arv. Imamen al-Shafi’i lär ha sagt att det mest värdefulla han lärde sig av sufijerna var att “tiden är ett svärd: antingen skär du den, eller skär den dig.”12 Ibn al-Qayyim för tanken vidare bortom aforism.

Waqt — ögonblicket, den levda tiden — utgör ett av de centrala begreppen i islamisk andlig psykologi. Det betecknar det närvarande ögonblickets krav, den plikt och det tillstånd som hör till just denna stund. Den som söker Gud är ibn waqtihi: sin tids barn. Vandrarens strävan överskrider aldrig det nuvarandes uppgift; han ägnar sig åt den plikt som hans stund fordrar.13

Och sedan vändningen. Den som sysselsätter sig med det förflutna och det kommande förlorar det nuvarande. Varje gång ett nytt nu anländer upptas han av de bägge ändarna — det som var och det som ska bli — tills alla hans stunder går förlorade.14

Glas lever i minnet av en ungdom som aldrig blev vad den lovade och i förväntningen på en framtid han inte tror på. Hans dagbok pendlar ständigt mellan dem. Varje konkret nu glider honom ur händerna medan han registrerar det. “Lif, jag förstår dig inte,” skriver han.15 Bekännelsen är upprörande just för att den kommer från en intelligent, bildad man. Förståelsen borde vara inom räckhåll. Men waqt kräver något annat än förstånd.

Ibn al-Qayyim varnar att övervakningens ljus — nur al-muraqaba, det inre ljus som uppstår ur medveten närvaro inför Gud — slocknar genom förspilld tid.16 Det yttre ljuset som vägrar försvinna utanför Glas’ fönster, och det inre ljuset som redan har slocknat: de pekar åt samma håll men från motsatta riktningar. Det yttre ger synlighet utan mening. Det inre ger mening utan flykt.

Ångestens anatomi

Kierkegaard definierade ångesten som “frihetens svindel” — den yr som griper den som stirrar ned i sina egna möjligheter.17 Det stämmer för Glas. Men Kierkegaards analys stannar vid svindeln; hans berömda trosprång pekar ut ur förlamningen utan att säga vad den som landar ska göra med sin tid. Ibn al-Qayyim går längre. Han ger ögonblicket självt en struktur.

Den sanningssökandes waqt är ramen för allt tillblivande, den tidsliga behållare i vilken det mänskliga livet tar form.18 Att vara ibn waqtihi är ett ontologiskt tillstånd: att vara helt och fullt innesluten i den tid som Gud tilldelat, med den uppgift den bär. Människans tid är i verkligheten hennes liv — det material av vilket hennes eviga tillvaro formas.19

Glas’ ångest är sekulär. Den saknar referenspunkt utanför jaget. Han kan inte vara sin tids barn för att hans tid inte bär någon uppgift — den bara pågår, omarkerad, utan bön som bryter dygnet, utan fajr som ger gryningen mening, utan isha som ger natten djup. Midsommarnattens gränslösa ljus blir en yttre bild av hans inre tillstånd: en tid utan struktur, och därmed utan liv.

Poängen är inte fromhet. Den kosmiska ordning som Koranen beskriver — “i skapelsen av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag finns sannerligen tecken för dem som har förstånd”20 — utgör själva ramen för mänsklig meningsfull tid. Utan den ramen: tomhet klädd i ljus.

Natten som nåd

Ibn al-Jawzi, den store Baghdadpredikanten, fastslog att “förspilld tid är den största förlusten.”21 Orden låter som en uppmaning till produktivitet, men i sitt sammanhang menar han något annat: att vara i varje ögonblick, att låta det bära den uppgift det tilldelats, vare sig uppgiften är bön, arbete, vila eller tystnad.

Vila kräver natt. Den koraniska arkitekturen insisterar: natten är dagens villkor. Utan mörker, ingen gryning. Utan sömn, ingen vakenhet.

Söderberg förstod detta med konstnärens intuition. “Från mörker till mörker,” skriver Glas.22 En naken observation av livets båge. Men Glas stannar vid observationen. Han saknar det som Ibn al-Qayyim kallar den resas egentliga innehåll: varje stations unika krav, varje ögonblicks specifika uppgift. Mellan de två mörkren — födelsens och dödens — ligger waqt efter waqt, vart och ett laddat med mening för den som kan ta emot det.

“Stillastående och förblifvande är oss icke gifvet,” noterar Glas.23 Sant. Men en sak är att kastas framåt av tidens ström utan fotfäste, en annan att vandra — salik — genom stationerna med medveten närvaro. Båda rör sig. Bara den ene lever.

Den blå nattens fråga

Midsommarnatten lyser fortfarande. Glas’ fråga hänger kvar i luften med samma envishet som ljuset: hvarför ligger du nu som en ångest öfver mitt bröst?

Koranen svarar med en bild. Natten dras undan ur dagen. Mörkret sveper in. Och i det mörkret — inte trots det — finner människan den vila hon skapades för.

Var din tids barn, återger Ibn al-Qayyim.24 Inte igår. Inte imorgon. Nu — med detta ögonblicks specifika ljus eller mörker, dess specifika plikt.

Men för den som förlorat nattens gräns, som lever i ett oavbrutet, oartikulerat nu utan struktur och utan slut, återstår det Glas gör: skriva. Inte för att förstå. För att överleva en natt som inte vill ta slut.

Footnotes

  1. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas (1905), dagboken 23 juni. ↩

  2. Oscar Levertin, Legender och visor (1891). ↩

  3. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 12 augusti. ↩

  4. Om ljusets inverkan på melatoninproduktion och dygnsrytm, se t.ex. iForm, “Psykolog: ‘Sommardepression ger en känsla av förlust’” (2024). ↩

  5. August Strindberg, Inferno (1897), kap. XII. ↩

  6. Koranen, al-An’am 6:96. ↩

  7. Koranen, Ya Sin 36:37. ↩

  8. Koranen, al-Rum 30:23. ↩

  9. Ibn Hazm, al-Taqrib li-Hadd al-Mantiq. ↩

  10. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 14 augusti. ↩

  11. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 7 september. ↩

  12. Al-Shafi’is ord om sufijerna återges av Ibn al-Qayyim i Madarij al-Salikin, avsnittet om waqt. ↩

  13. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om waqt (tidens station). ↩

  14. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om waqt. ↩

  15. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 17 juni. ↩

  16. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om muraqaba (medveten närvaro). ↩

  17. Søren Kierkegaard, Begrebet Angest (1844). ↩

  18. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om waqt. ↩

  19. Ibn al-Qayyim, al-Da’ wa al-Dawa’. ↩

  20. Koranen, Al Imran 3:190. ↩

  21. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir. ↩

  22. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 2 oktober. ↩

  23. Söderberg, Doktor Glas, dagboken 12 augusti. ↩

  24. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om waqt. ↩