Sommaren 2023 brann böcker på svenska gator. Ambassader stormades, handelsrelationer frystes, Sveriges väg in i Nato komplicerades.1 Den svenska debatten pendlade mellan två poler: yttrandefrihetens principiella försvar och förståelsen för muslimers vrede. Men båda sidorna delade en outtalad premiss — att det som brann var en bok.

Det är den premissen som behöver prövas.

Ordet före skriften

Själva ordet Quran bär svaret. Det kommer från arabiskans qara’a — att recitera, att läsa högt, att frambära med rösten. Koranen namngav sig själv efter ljudet, inte efter sidan. Inte en etymologisk kuriositet — en ontologisk markör.

När ängeln Jibril kom till Profeten Muhammad ﷺ i grottan Hira var budet inte “skriv” utan iqra’ — recitera. Det som följde var tjugotre år av muntlig uppenbarelse, buren av en röst till ett öra, memorerad innan den nedtecknades. Den skrivna texten — det som på arabiska kallas mushaf, kodexen — kom senare, som en behållare för något som redan existerade fullt ut utan den.

Här öppnar sig en klyfta. Den västerländska traditionen, formad av Gutenbergs press och protestantismens sola scriptura, tänker sig helig text som i grunden skrift. Bibeln är en bok; den studeras, tolkas, trycks. Koranen tillhör en annan ordning. Den hör hemma i luften mellan munnen och örat, i det ögonblick då rösten bär fram de gudomliga orden. Koranen själv slår fast denna prioritet:

“När Koranen reciteras skall ni lyssna till den och vara tysta så att ni kan få nåd.”2

Påbudet gäller lyssnandet, inte läsandet. Tystnaden som krävs är inte bibliotekets utan konsertsalens — den tystnad som uppstår inför något som händer nu.

Rösten som tillhör Skaparen

Vad händer i det ögonblicket? Den islamiska teologins svar är radikalt i ordets egentliga mening: det går till roten. Koranen är inte en rapport om Guds vilja, inte en sammanfattning av gudomliga principer. Den är Allahs tal — levande, direkt, oskapad.

Ibn Taymiyyah formulerade den position som blivit normativ inom sunnitisk teologi: Koranen är Allahs tal, oskapat, bestående av bokstäver, komposition och betydelse — och allt detta ingår i att det är Allahs tal.3 Koranen, nedskriven i mushafen och reciterad med rösten, är i båda fallen verkligen Allahs tal. Men de två formerna är inte likvärdiga i sin verkan. Recitationen bär med sig en omedelbarhet, en levande närvaro, som den skrivna sidan inte kan återge på samma sätt.

Ibn Taymiyyah skriver, med hänvisning till Profeten ﷺ:

“Det som den skyddssökande hör är Allahs tal — och den skyddssökande hör det genom recitörens röst. Rösten tillhör recitören, men talet tillhör Skaparen. Som Profeten ﷺ sade: ‘Pryden Koranen med era röster.’”4

I recitationsögonblicket sker något som den västerländska religiösa erfarenheten saknar direkt motsvarighet till. Den mänskliga rösten blir ett instrument för gudomligt tal — i den mening att det som når örat faktiskt är Allahs ord, burna av en mänsklig klangkropp. Recitören lånar sin röst; Allah ﷻ talar genom den.

Hjärtats sinne

Varför just rösten? Ibn al-Qayyim ger i Madarij al-Salikin ett svar som föregår modern perceptionsforskning med sju sekler:

“Hjärtats koppling till hörseln och dess band till den är starkare än dess koppling till synen. Därför påverkas människan starkare av det hon hör av lustfyllda ting än av det hon ser av sköna ting. Detsamma gäller det obehagliga — att höra det berör djupare än att se det.”5

Hörseln är det sinne genom vilket kunskap och vägledning når hjärtat; hjärtats fullkomning vilar på hörselns sundhet. Därför uppmanar Koranen gång på gång till lyssnande. Därför bad Profeten ﷺ sina följeslagare att recitera för honom så att han själv kunde lyssna. Därför utvecklade den islamiska civilisationen en hel vetenskap — tajwid — kring recitationens fonetik, melodi och andning.

Koranen beskriver sin egen verkan i akustiska termer. När en grupp djinner hör Koranen reciteras för första gången, är deras reaktion omedelbar:

“Vi har sannerligen hört en underbar Koran — den vägleder till det rätta, och vi har trott på den.”6

De läste ingenting. De hörde. Och det räckte.

I samma verk beskriver Ibn al-Qayyim vad som sker när en människa lyssnar — inte hör, utan lyssnar — med hela sitt väsen:

“När själen har renats och är redo, och hjärtat tagit emot betydelsens ande, och människan med hela sitt väsen vänder sig mot det som hörs — kastar sitt öra med full närvaro — och därtill bistås av recitörens vackra röst: då är hjärtat nära att lämna denna värld och träda in i en annan.”7

Dessa ord beskriver inte en estetisk upplevelse. De beskriver hjärtats uppvaknande — det ögonblick då Allahs egna ord tränger genom glömskan och hårdnackheten och gör hjärtat levande, draget nära sin Skapare. Generationer av muslimer bär denna erfarenhet med sig. Den gör Koranen till något mer än en bok.

Att tysta en röst

Koranbränningarna framträder nu i ett annat ljus. Det som förstördes på Stockholms gator var inte en bok i den mening som västerländsk kultur förstår böcker — en samling idéer bundna i papper, kritiserbar, utbytbar, ständigt tillgänglig i nya exemplar. Det som angreps var en mushaf: en fysisk manifestation av levande gudomligt tal.

Häri ligger provokationens kärna. Man kan bränna ett exemplar av Kapitalet utan att Marx tystnar — hans idéer lever vidare som abstraktioner, oberoende av varje enskild kopia. Men inom den islamiska förståelsen är varje mushaf en plats där Allahs tal vilar. Att bränna den är att rikta förakt mot en närvaro.

Koranen har själv ett ord för denna hållning. Istihza’ — hån, förlöjligande av det heliga. Ibn Taymiyyah ställer det bortom varje tvetydighet: att håna Allahs tecken och att visa ringaktning mot Hans sändebud är otro av nödvändighet.8 Formuleringen är absolut, men grunden den vilar på är nyanserad: det är inte kritik som avvisas, utan den specifika gesten av förakt mot det som upplevs som Guds direkta närvaro i världen.

Domen och insikten

I februari 2025 fastslog Stockholms tingsrätt att koranbränningarna utgjorde hets mot folkgrupp. Svea hovrätt stadfäste domen i november samma år, med formuleringen att de budskap handlingarna förmedlade “uttrycker missaktning, inte bara mot islam som religion, utan även mot folkgruppen muslimer.”9 Handlingen överskred “saklig debatt och kritik” — den riktade sig mot människor, inte mot argument.10

Den islamiska traditionen erbjuder dock en djupare analys. Koranbränningen överskrider saklig debatt inte bara för att den kränker en grupp — utan för att den angriper det som gruppen erfar som Guds levande tal. Kränkningen är teologisk, inte sociologisk. Den drabbar inte bara muslimer som kollektiv; den riktar sig mot det som binder dem samman.

Koranens ontologiska status var inte alltid självklar. Den mu’tazilitiska skolan hävdade att Koranen var skapad — en position som under kalifen al-Ma’mun på 800-talet upphöjdes till statlig doktrin och försvarades med inkvisitorisk kraft. Förföljelsen av dem som vägrade ansluta sig — bland dem imam Ahmad ibn Hanbal — slutade med att den oskapade Koranens teologi befästes som sunnitisk konsensus.11 Att denna fråga avgjordes genom en av islams mest dramatiska lärokonflikter understryker hur djupt den skär. Koranens natur är inte en fotnot i islamisk teologi. Den är dess hjärta.

Det osynliga ordets makt

Svensk idéhistoria vittnar, om man lyssnar noga, om en besläktad intuition.

Erik Gustaf Geijer varnade i sitt tal vid jubelfesten 1817 för vad som händer när föraktet för det heliga normaliseras:

“Föraktet för det heliga är döden i samhället och upplöser alla band. Ty samhället är självt en förening på god tro; och ingen tro finnes utan tron på det högsta.”12

Geijer talade om kristendomen. Men hans insikt rör sig djupare än konfessionstillhörighet. Ett samhälle som föraktar det heliga — oavsett vilken tradition som bär det — upplöser de band som håller det samman. Inte för att heligheten kräver det, utan för att föraktet förgiftar den tillit som allt samhällsliv vilar på.

Viktor Rydberg fångar något besläktat i Singoalla:

“Med halvt viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla världens härar.”13

Det osynliga ordets makt. Vad är Koranen i den islamiska erfarenheten om inte just detta — det osynliga ordet som härskar över det synliga, den röst som ingen kan se men ingen kan undgå?

Regnet och hjärtat

Ibn al-Qayyim återvänder i al-Wabil al-Sayyib till en bild som i sin enkelhet sammanfattar hela den islamiska recitationstraditionen:

“Trons kallelse hade verkligen hörts, om den träffat lyhörda öron, och Koranens förmaningar hade verkligen botat, om de mött tomma hjärtan. Och Koranen är lik regnet som ger liv åt jorden, växterna och djuren — så ger Koranen liv åt hjärtana.”14

Koranen reciteras — i moskéer, i hem, i bilar på motorvägen, i telefoner som spelar Surat al-Kahf på fredagsmorgnar. Den faller som regn. Och som regn ger den liv bara åt den jord som öppnar sig.

Det var denna verklighet — inte en bok, inte en symbol, utan ett ständigt fallande regn av gudomligt tal — som brann på Stockholms gator. De som tände elden trodde sig bränna papper. De som såg på visste att det var något annat.

Frågan är inte varför reaktionen blev så stark. Frågan är om ett samhälle som inte skiljer en bok från en röst förstår vad det bränner.

Footnotes

  1. Svenska institutet, Omvärldens reaktioner på koranbränningar i Sverige sommaren 2023 (2023). ↩

  2. Koranen, al-A’raf 7:204. ↩

  3. Ibn Taymiyyah, al-Wasiyyah al-Kubra. ↩

  4. Ibn Taymiyyah, al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin. ↩

  5. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om sama’ (lyssnande). ↩

  6. Koranen, al-Jinn 72:1–2. ↩

  7. Ibn al-Qayyim, Madarij al-Salikin, avsnittet om sama’. ↩

  8. Ibn Taymiyyah, al-Istighathah. ↩

  9. Stockholms tingsrätt, dom i mål om hets mot folkgrupp, februari 2025; Svea hovrätt, dom november 2025. ↩

  10. Göteborgs universitet, “Koranbränningarna prövar yttrandefrihetens gränser” (2023). ↩

  11. Konflikten, känd som mihna, varade ca 833–848. Se Josef van Ess, Theologie und Gesellschaft im 2. und 3. Jahrhundert Hidschra, bd 3. ↩

  12. Erik Gustaf Geijer, Tal vid jubelfesten i Uppsala (1817). ↩

  13. Viktor Rydberg, Singoalla (1857). ↩

  14. Ibn al-Qayyim, al-Wabil al-Sayyib min al-Kalim al-Tayyib. ↩