En stockholmare sitter vid köksbordet — om det ens finns ett köksbord; kanske är det skrivbordet som för en stund görs om till matplats. Matkassen har levererats till dörren, portionerad för en person, algoritmiskt anpassad efter preferenser. Måltiden tar tolv minuter. Ingen ser honom äta. Ingen vet vad han åt.

Fyrtiotvå procent av Sveriges hushåll består, enligt SCB:s siffror från 2024, av en enda person.1 Trehundratusen svenskar lever i vad Folkhälsomyndigheten samma år kallar social isolering.2 I det fjortonde århundradet skulle en nordafrikansk historiker ha betraktat denna scen och sett något annat än en livsstil. Han skulle ha sett en diagnos.

Vad en människa äter gör henne till den hon är

Ibn Khaldun var ingen dietrådgivare. Hans Muqaddimah — det monumentala förord till en universalhistoria som han författade i Nordafrika år 1377 — är ett försök att förklara varför civilisationer uppstår, blomstrar och går under. Hans svar var oväntat: titta på vad folk äter.

Det som människan äter påverkar hennes natur djupt; från detta följer hennes karaktär.3

Argumentet var sociologiskt, inte moraliskt. Nomaderna på den arabiska halvön åt enkelt och sparsamt, av nödvändighet snarare än dygd. Denna enkelhet formade deras sociala band lika mycket som deras kroppar. När överlevnaden kräver samarbete, när måltiden delas för att den måste delas, uppstår det Ibn Khaldun kallade asabiyyah: den gruppkänsla, den lojalitet mot det gemensamma, som gör kollektiv handling möjlig.4

Nomaderna erövrar staden. Staden erbjuder bekvämlighet. Bekvämligheten förfinar smaken. Den förfinade smaken individualiserar aptiten. Och den individualiserade aptiten löser upp de band som en gång höll gruppen samman.

Folket fortsätter att omfatta allt nyare former av lyx och stadskulturens lugn, stillhet och mjukhet. De fjärmas från ökenlivet.5

Dynastier, skrev han, liknar frukter: för hårda att äta i början, av god kvalitet när de mognar, men smakliga först när de närmar sig det ruttnande.6 Det som gör en civilisation framgångsrik — välstånd, trygghet, förfining — är samma sak som förgör den. Framgång är inte motgångens motsats. Framgång är motgångens förutsättning.

Borden som en gång bars fram

I Hemsöborna skildrar Strindberg bröllopsfesten på Hemsö med en scen som vibrerar av kollektiv energi:

Flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var färdigt, klappade brudgummen i händerna: — Var så goda och ta en smorrgås!7

Pluralformerna säger allt: såtar, vålmar, staplar, travar. Maten mäts i mängder som förutsätter gemenskap, aldrig i enskilda portioner. Ingen får sin egen tallrik förrän alla samlats. Pastorn saknas, och “utan pastorn ville ingen börja”. Man väntar. Man väntar på varandra.

Den scenen spelades upp tusentals gånger i det Sverige som skulle komma att kalla sig folkhem. Per Albin Hanssons berömda tal från 1928 använde hemmet som politisk metafor: “Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”8 Det var en vision om jämlikhet, men visionen behövde en materiell bas, och den basen var till stor del just det gemensamma ätandet. Husmanskost — ärtsoppa på torsdag, köttbullar på söndag, pannkakor till middag — var den plats där folkhemmets solidaritet praktiserades snarare än debatterades.

Den fornnordiska traditionen bär samma minne. I Njáls saga mäts vänskap i inbjudningar till bords: Gunnar och Njáll bjöd varandra till gästabud varje skörd och utbytte rika gåvor, år efter år.9 Den som inte bjöd hade brutit bandet.

Vad som hände sedan

Den gemensamma husmanskostens era var också en tid av konformism. Den som inte passade in vid bordet — samerna, romerna, de som talade ett annat språk — stod utanför gemenskapen. Det gemensamma ätandet förutsatte en gemenskap som redan var definierad, och definitionen uteslöt.

Och matkassar innebär inte nödvändigtvis ensamätande; familjer lagar dem tillsammans. Men en förskjutning har skett: från mat som något man gör tillsammans till mat som något man löser för sig själv.10

Platon såg samma mönster i sitt Athen. I Staten beskriver han hur Homeros serverar sina hjältar enbart rostade köttstycken — ingen fisk trots att de bor vid kusten, inga kokta rätter, inga söta såser. Enkel mat för starka människor. Men Athen förfinas:

Där frosseri och omåttlighet råder fyller staden snabbt med läkare och advokater.11

Platon och Ibn Khaldun, med nästan tvåtusen års mellanrum, ser att enkel mat hänger samman med samhällets styrka och förfinad mat med dess upplösning. Men ingendera erbjuder mer än en beskrivning. Platon föreslår en auktoritär lösning: kontrollera maten, kontrollera karaktären. Ibn Khaldun beskriver ett kretslopp: civilisationer föds, mognar och dör, lika oundvikligt som frukter mognar och ruttnar.

Den tredje rösten

Det finns en tredje tradition som ser samma problem men vägrar att stanna vid beskrivningen.

“Adams barn”, säger Koranen, “ät och drick men gå inte till överdrift. Han älskar verkligen inte dem som går till överdrift.”12 Versen riktar sig till en människa, aldrig till en stat. Och den nöjer sig inte med att förbjuda; den förklarar varför: “Den som Min vrede drabbar har fallit” — versen i sura Ta Ha som binder samman överdrift med ett slags inre kollaps.13

Men det är i profetens ﷺ praktik som teorin blir levd erfarenhet. Hadithen om magens tredjedelar har citerats så ofta att den riskerar att bli en fras: en tredjedel för mat, en tredjedel för dryck, en tredjedel för andning.14 Ställ den bredvid Ibn Khalduns mekanism: där sociologen beskriver ett kretslopp erbjuder hadithen en individuell praxis som bryter det. Varje människa kan, vid varje måltid, välja återhållsamhet. Ingen behöver vänta på att civilisationens cykel vänder.

Och sedan det andra steget. Profeten ﷺ fick en gång höra sina följeslagare klaga: “Vi äter men vi blir inte mätta.” Hans svar var inte att föreslå mer mat. Han frågade: “Äter ni var för sig?” Och sedan: “Samlas kring er mat och nämn Allahs namn, så välsignas den åt er.”15

Maten räckte. Det var bordssällskapet som saknades.

En persons mat räcker för två, och tvås mat räcker för fyra.16

Ett löfte bortom aritmetik: baraka, den välsignelse som uppstår i delandet. Maten ökar i mening, om än aldrig i vikt. Den algoritmiskt beräknade matkassen saknar just denna dimension: den är korrekt portionerad, men den gör mat till bränsle.

Platon ville kontrollera maten uppifrån. Ibn Khaldun beskrev matvanornas förändring som oundviklig. Den islamiska traditionen verkar åt andra hållet, nerifrån: måtta vid varje måltid, gemenskap kring varje bord, medvetenhet om Gud vid varje tugga. En daglig praktik som bygger om den solidaritet som luxen eroderar.

Köksbordet som tystnat

Äldre svenskar som äter ensamma köper mer färdigmat, äter färre ordentliga måltider och rapporterar sämre hälsa, fysiskt såväl som psykiskt. Det visar forskning från Uppsala universitet.17 Amanda Björnwalls avhandling från 2025 dokumenterar sambandet hos 70–75-åringar: det handlar inte bara om att äta ensam, utan om att vara ensam vid bordet som social händelse.18

År 2024 satte IKEA upp vad de kallade “Sveriges största långbord” — en installation som syftade till att motverka ensamheten. Var tredje svensk, rapporterade de, kände sig ensam.19 Ett möbelföretag försöker lösa ett existentiellt problem genom att bygga ett bord. Det är generöst och det är patetiskt, och det är patetiskt just för att det är nödvändigt. Vi har nått en punkt där någon måste bygga bordet som en gång var givet.

Strindbergs bröllopsscen åter: “Man stod i hopar kring borden som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen hand rörde sig och tystnaden tryckte.”20 De väntar. De väntar på varandra. Ingen börjar förrän alla är redo. Det är asabiyyah. Den solidaritet som uppstår när man delar bröd.

Det tystaste som hänt det svenska samhället under de senaste femtio åren är kanske inte de stora politiska omvälvningarna. Det är något mycket mindre, mycket närmare: att köksbordet tystnade. Att måltiden övergick från gemensam handling till individuell uppgift. Att man slutade vänta på varandra.

Profetens ﷺ fråga hänger kvar: Äter ni var för sig?

Footnotes

  1. SCB, Hushållens sammansättning, 2024. Ensamhushåll utgör 42,1 % av svenska hushåll. ↩

  2. Regeringskansliet, Ofrivillig ensamhet — ett folkhälsoproblem, 2024. ↩

  3. Ibn Khaldun, Muqaddimah, kap. 1, avsnitt om beduinernas och stadsbornas karaktärsskillnader. ↩

  4. Ibn Khaldun, Muqaddimah, kap. 2, om asabiyyah och dess förutsättningar. ↩

  5. Ibn Khaldun, Muqaddimah, kap. 4, om övergången från nomadliv till stadsliv. ↩

  6. Ibn Khaldun, Muqaddimah, kap. 3, liknelsen om dynastier och frukter. ↩

  7. August Strindberg, Hemsöborna (1887), kap. 5, bröllopsscenen. ↩

  8. Per Albin Hansson, folkhemstalet i riksdagen, 18 januari 1928. ↩

  9. Njáls saga, kap. 2. Jfr A.U. Bååths svenska översättning (1879). ↩

  10. Statista, Meal Kit Delivery — Sweden, marknadsprognos 2024–2029. ↩

  11. Platon, Staten, bok III, 404c–405c, i Benjamin Jowetts översättning. Svensk tolkning. ↩

  12. Koranen, al-A’raf 7:31. ↩

  13. Koranen, Ta Ha 20:81. ↩

  14. Jami’ al-Tirmidhi 2380. Hadithen bedöms som hasan sahih (god och autentisk) av al-Tirmidhi. Berättad av Miqdam ibn Ma’dikarib. ↩

  15. Sunan Abi Dawud 3764. Bedömd som hasan (god) av al-Albani. ↩

  16. Sahih Muslim 2059a. Berättad av Jabir ibn Abdallah. ↩

  17. Amanda Björnwall m.fl., “The impact of eating alone on food intake and everyday eating routines”, BMC Public Health 24 (2024). ↩

  18. Amanda Björnwall, Eating alone or eating in loneliness, avhandling, Uppsala universitet (2025). ↩

  19. IKEA, pressmeddelande: “IKEA dukar upp till Sveriges största långbord — för ökad gemenskap”, 2024. Via TT Nyhetsbyrån. ↩

  20. August Strindberg, Hemsöborna, kap. 5. ↩