En mening i svensk litteratur borde vara omöjlig att glömma. Karin Boye skrev den 1934, i den roman som bar det nakna titeln Kris:

Så enkelt, så bildlöst enkelt var det stora målet: icke min vilja, utan Din. Utplånande av egenviljan, för att den enda goda viljan måtte kunna verka, tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum.1

Meningen har i stort sett glömts. Den svenska självförståelsen vet inte var den ska göra av den. Boye — modernist, socialist, klarténsk intellektuell — formulerar en insikt som den sekulära frihetsberättelsen saknar språk för: att egenviljans utplånande kan vara en befrielse. Att tomheten kan vara förutsättningen.

Hon visste att hon rörde vid något verkligt. Längre fram i samma roman: “En befrielse. Ett under.”2 Ingen abstrakt teologisk princip. Ett levt tillstånd.

Vad som gör denna passage till mer än en litterär kuriosa är att den formulerar kärnan i den islamiska ubudiyyah-traditionen: läran att människans frihet börjar där hennes anspråk på autonomi upphör.

Hjärtats slaveri

Ibn Taymiyyah, den store 1300-talsjuristen och teologen, vände frihetsfrågan mot dess egen grund. Hans svar är kontraintuitivt. Om hjärtat — som han kallar kroppens kung — är fängslat av annat än Gud, “då är detta den sanna förnedringen, den rena fångenskapen och den förödmjukande slaveriet”.3 Friheten är hjärtats frihet; slaveriet är hjärtats slaveri. Och hjärtat kan vara förslavat av allt: karriären, relationen, den sociala ställningen, till och med den egna viljan till oberoende.

Det självtillräckliga jaget, det som inte erkänner något beroende, är redan beroende — av sina begär, sina fantasier om kontroll, sin ångest inför det det inte kan styra. Ubudiyyah, underkastelse inför Gud, lägger inte till ett ytterligare beroende. Den befriar från alla andra.

Det är exakt den rörelsen Boye beskriver. Hennes protagonist Malin Forst upplever hur det inre landskapet förändras när egenviljan ger vika:

Det oundvikligas ro. Det inre ödets ro.4

Två korta satser. Ingen dramatik, ingen ansträngning — bara den stillhet som uppstår när kampen upphör. Ibn Qayyim, Ibn Taymiyyahs mest framstående elev, kartlade denna rörelse i Madarij al-Salikin: den tjänare som överger sitt anspråk på självtillräcklighet och underkastar sig Gud finner att beroendet av Honom är själva frigörelsen. Grunden för denna underkastelse, skriver han, är fullkomlig kärlek till Gud och fullständig ödmjukhet inför Honom.5

Tomheten som rum

Den centrala bilden i Boyes formulering — tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum — har en direkt motsvarighet i den islamiska hjärttraditionen. Ibn Qayyim utvecklar tanken i al-Wabil al-Sayyib: ett hjärta som fyllts av kunskap om Guds majestät, kärlek till Honom och Hans åminnelse är ointagligt. Men det kan bara fyllas om det först töms.6

Boye visste vad tömningen kostade. Hela Kris kretsar kring den smärta som uppstår när Malin Forst släpper det hon byggt sitt liv kring — övertygelserna, kontrollen, bilden av sig själv som fri. Det som återstår är inte ingenting. Det är ett rum.

Koranen ger denna tanke dess skarpaste kontur:

De som har antagit tron och vars hjärtan finner ro i att prisa Allah — visst är det i Allahs pris som hjärtan finner ro!7

Hjärtats ro — tuma’ninah — uppstår inte genom att alla yttre omständigheter ordnas. Den uppstår när hjärtat orienterat sig rätt.

Boye kände detta. I Kris skriver hon: “Sådana är vi redskap, för små att urskilja den Eviges tankar. Och ändå redskap.”8 Medvetenheten om den egna litenhetens värdighet — att vara otillräcklig och ändå buren av ett syfte — är central i ubudiyyah. Koranen uttrycker människans skapelseändamål entydigt: “Jag har inte skapat djinnerna och människorna för annat än att dyrka Mig.”9

Men denna dyrkan, ibadah, är något annat än den inskränkta lydnad Boyes protagonist associerade med “kristendomstimmarna” på seminariet. Den är det tillstånd där hela människan — hennes intellekt, hennes längtan, hennes kapacitet — mobiliseras i rätt riktning.

Det som bröt och det som hindrade

Varför stannade hon inte?

Frågan avslöjar inte en brist hos Boye utan en brist i det ramverk hon hade tillgång till. Hennes erfarenhet av kapitulationen var autentisk — “en befrielse, ett under” — men ramen var den lutherska kristendomen på ett svenskt lärarseminarium under mellankrigstiden. En ram som sammanblandade underkastelse inför Gud med underkastelse inför en institutionell kultur, och som saknade verktyg att skilja det ena från det andra. “Det låter alltid på kristendomstimmarna som om lydnad vore den högsta och enda dygden”, skriver hon.10 Det hon vänder sig mot är inte underkastelsen i sig — den hade hon upplevt som befrielse — utan en lydnadskultur som inte skilde mellan ubudiyyah och passivitet, mellan att ge sitt hjärta till Gud och att tystna inför mänskliga auktoriteter.

Boyes liv präglades av djupa inre konflikter, inte minst i spänningen mellan hennes erfarenhet av andlig kapitulation och det ramverk som förmedlade den.11 Den lutherska teologi hon mött förmådde inte visa henne att underkastelse inför Gud inte innebär att människan krossas — utan att hon ordnas. Det som saknades var inte uppriktighet utan en teologisk struktur som kunde bära erfarenheten.

Den islamiska ubudiyyah-traditionen skiljer mellan hjärtats underkastelse inför Gud och hjärtats underkastelse inför det skapade — inklusive mänskliga institutioner, sociala normer och teologiska etablissemang. Ibn Qayyim formulerar det i al-Fawa’id: “Det hjärta som är upptaget av kärlek till annat än Gud kan aldrig fyllas av Guds kärlek — om det inte först befrias från sina falska bindningar.”12 De falska bindningarna är inte mänskliga relationer i sig. De är det som tar Guds plats i hjärtat: avguderi, anspråk, illusionen om självtillräcklighet.

Det som saknades i Boyes ramverk var inte stränghet utan helhet. Ibn Qayyim insisterar på att ubudiyyah utplånar egenviljan, inte personen. Det är nafs al-ammara, det lägre jagets tyranni, som underkastas — inte den människa Gud skapat.13 En fullständig teologi om underkastelse visar människan att hon kan vara svag och ändå inte förkastad, att hon kan falla och ändå resa sig — för relationen till Gud bärs av Hans nåd, inte av hennes perfektion.

Den svenska frihetsberättelsens begränsning

Den nordiska berättelsen — från Geijer till folkhemmet, från reformationen till statsindividualismen — handlar om att resa sig, att aldrig böja sig. Denna berättelse har förtjänster. Men den har en blind fläck: den saknar ett språk för vad som händer när den autonoma viljan, efter alla sina erövringar, möter sin egen tomhet.

Boye identifierade denna tomhet med en ärlighet som gör Kris till något långt mer än en roman om religiös kris. “Det riktiga ligger förmodligen gömt någonstans i en vrå”, skriver hon, “så bundet och bevakat av hela ens inre kraft, att allt annat har mist färg och liv och verklighet för en.”14 Det riktiga — det som bär — är det vi vaktar mest intensivt mot oss själva. I islamisk tradition kallas detta fitrah: den medfödda orienteringen mot Gud som varje människa bär men som begravs under lager av sociala förväntningar, begär och vanor.

Koranen ger bilden dess skarpaste kontur i beskrivningen av Ibrahim, fred vare med honom, som kom inför Gud “med ett sunt hjärta” — qalb salim.15 Ett sunt hjärta har varken renats från smärta eller erfarenhet. Det har gjort sig fritt från allt som tar Guds plats. Ibrahim fick frågan rakt: “Underkasta dig!” Hans svar var omedelbart: “Jag underkastar mig världarnas Herre.”16

Ingen villkorlighet. Ingen förhandling. Och ingen förlust. Koranen kallar detta den bästa av religioner: “Vem har bättre religion än den som med hela sitt jag underkastar sig Allah och ständigt gör det goda?”17

Längtan som vägvisare

Boye skriver i Kris: “Längtan är vårt väsens hjärta.”18

I det lutherska ramverk hon kämpade med var längtan misstänkt — särskilt den längtan som riktade sig mot det förbjudna. Men i den islamiska traditionen är längtan själva beviset för att fitrah är levande. Om hjärtat inte längtade, skulle det inte behöva vägledning. Att hjärtat söker är inte problemet; vart det söker avgör allt.

Ibn Qayyim skriver att den som söker evig lycksalighet bör hålla fast vid underkastelsens tröskel.19 En tröskel, inte en fängelsecell. Underkastelsen är en passage. Den som passerar genom den finner rymd — den rymd Boye beskriver som “tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum”.

Fredrika Bremer fångade gränslandet i ett brev: “Min sällhet är att göra din vilja.”20 Hon använder ordet sällhet. Glädje, inte plikt. Men den glädje Bremer beskriver förutsätter det steg Boye tog och sedan ångrade — att den egna viljan underordnas.

Honung ur bitterheten

Mot slutet av Kris dyker en märklig formulering upp: “Honung ur bitterheten och seger ur nederlaget.”21

En paradox som den moderna frihetsberättelsen saknar plats för. I en kultur som mäter framgång i autonomi och självförverkligande är nederlaget alltid bara ett nederlag — något att övervinna, aldrig att vinna igenom. Men Boye anar en annan logik. Att nederlaget — egoviljans nederlag, anspråkets sammanbrott — kan vara den port som öppnar mot något hon inte har ord för.

Koranen talar om de som underkastar sig Gud med hela sitt väsen.22 Det arabiska ordet är aslama — samma rot som islam. Att underkasta sig är den handling som ordnar alla andra.

Boye stod vid porten. Hon kände honungen i bitterheten. Och sedan gick hon, med goda skäl, en annan väg.

Men meningen hon lämnade efter sig — tomhet, för att fullheten måtte kunna finna ett rum — väntar fortfarande på att bli hörd.

Metodologisk anmärkning. Att läsa Boye genom en islamisk teologisk lins innebär inte att hennes erfarenhet reduceras till en islamisk kategori. Parallellen är fenomenologisk: hon beskrev ett tillstånd som den islamiska traditionen har kartlagt under fjorton århundraden. Ubudiyyah-traditionen erbjuder just det hennes erfarenhet saknade — en hållbar struktur för det tillstånd hon beskrev men inte kunde stanna i.

Ibn Qayyim skriver att när underkastelsens grundprincip är bevarad, skadar inte ens synden — för tjänaren avser inte att trotsa sin Herre, och tilliten till förlåtelse är en del av relationen.23 Det är en vuxen teologi. Den räknar med mänsklig svaghet utan att reducera människan till den. Boyes protagonist Malin upplevde kristendomstimmarnas lydnadskrav som ett förminskande. Ubudiyyah, som Ibn Qayyim framställer den, bygger på fullkomlig kärlek och fullständig ödmjukhet — inte rädsla och kryperi.24

Det finns en underkastelse som förminskar och en som frigör. Den ena bygger på makt, den andra på kärlek. Den ena kräver att människan utplånar sig; den andra kräver att hon utplånar sitt anspråk — den illusion att hon klarar sig utan Gud.

Footnotes

  1. Karin Boye, Kris (Stockholm: Bonniers, 1934). ↩

  2. Boye, Kris. ↩

  3. Ibn Taymiyyah, al-Ubudiyyah (Om underkastelsen inför Gud). Svensk översättning från arabiskan. ↩

  4. Boye, Kris. ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madarij al-Salikin (De vandrades stationer), avsnittet om ubudiyyah. ↩

  6. Ibn Qayyim, al-Wabil al-Sayyib. ↩

  7. Koranen, Åskan 13:28. ↩

  8. Boye, Kris. ↩

  9. Koranen, De som virvlar upp 51:56. ↩

  10. Boye, Kris. ↩

  11. Se David McDuff, “Introduction” i Crisis (Norwich: Norvik Press, 2020) samt Svenskt biografiskt lexikon, “Karin Boye”. ↩

  12. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawa’id (Samling av visdomsfrukter). ↩

  13. Ibn Qayyim, al-Fawa’id, avsnittet om Adams underkastelse och syndens förhållande till ubudiyyah. ↩

  14. Boye, Kris. ↩

  15. Koranen, De ordnade 37:84. ↩

  16. Koranen, Kon 2:131. ↩

  17. Koranen, Kvinnorna 4:125. ↩

  18. Boye, Kris. ↩

  19. Tillskrivs Ibn Taymiyyah, citerad av Ibn Qayyim i Madarij al-Salikin. ↩

  20. Fredrika Bremer, Brev, citerad i Klara Johanson & Ellen Kleman (red.), Fredrika Bremers brev (Stockholm: Norstedt, 1920). ↩

  21. Boye, Kris. ↩

  22. Koranen, Imrans ätt 3:20; Kvinnorna 4:125. ↩

  23. Ibn Qayyim, al-Fawa’id. ↩

  24. Ibn Qayyim, al-Wabil al-Sayyib. ↩