Varje höst lämnar silvertärnan Arktis. Den väger knappt hundra gram. Dess hjärna är liten som en ärta. Den bär ingen karta, inget GPS, inget färdprov — och den flyger ändå till Antarktis och tillbaka, 70 000 kilometer om året, den längsta dokumenterade resan i djurriket.1 Under flygningen sover den troligen med halva hjärnan i taget: ett öga öppet, ett slutet, den vakna hjärnhalvan navigerar medan den andra vilar.2 Sedan vänder den om och gör alltihop igen.

Det finns ingen försäkring som täcker den resan.

Försäkringens samhälle

1986 publicerade den tyske sociologen Ulrich Beck Risikogesellschaft, en bok som gav namn åt det tillstånd moderniteten redan befann sig i men saknade ord för: risksamhället.3 Becks tes var inte bara att världen blivit farligare. Den var att moderniteten organiserat sig kring faran, att risken blivit samhällets grundläggande sorteringsprincip. Vi räknar inte längre med det goda livets möjligheter; vi beräknar det dåliga livets sannolikheter. Försäkringsbolaget är modernitetens katedral.

Sverige tog den tanken längre än de flesta. Det svenska socialförsäkringssystemet, världens mest utbyggda, vilar på premissen att varje risk kan identifieras, kvantifieras och distribueras. Sjukdom, arbetslöshet, ålderdom, barns födelse, barns tandvård — allt kan försäkras, allt ska försäkras. Erik Gustaf Geijer, 1845: “Utan säkerhet ingen idoghet.”4 Trygghet först, sedan arbete, sedan framsteg.

Ellen Key såg vart det ledde. I Barnets århundrade skriver hon: “Den moderna människan blir allt mer sin egen försyn. Mot elden skapar hon redan brandkår och brandförsäkring; mot hafvet lifräddningsredskap; mot koppor och kolera finner hon andra skyddsmedel.”5 Keys ton är beundrande, men bilden hon tecknar avslöjar mer än den lovprisar: människan som sin egen försyn — sin egen Gud. Den som försäkrar sig mot allt har ingen att förlita sig på utom sig själv.

Strindberg drev satiren till sin spets i Röda rummet. Hans försäkringsman insisterar: “Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär! Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen!”6 Försäkringen ska vara högre än handel, trygghetens sakrament. Men Strindberg visste att sakrament utan tro bara är papper.

Fågeln som inte stannar

Silvertärnan vet ingenting om försäkringar. Den vet förmodligen ingenting om sig själv. Men den gör något som det moderna samhället har avlärt sig: den ger sig iväg utan garantier.

Resan är inte blind. Silvertärnan navigerar med hjälp av jordens magnetfält, solens position och stjärnmönster, en biologisk arsenal som ingen människa besitter men som forskare vid Lunds universitet dokumenterat i detalj.7 Fågeln saknar inte medel. Den saknar försäkring. Den har redskap men inga garantier. Vi har förväxlat medel med trygghet, förberedelse med kontroll.

Strindberg kretsade kring detta i Svarta fanor:

Naturen äger hemligheter! Flyttfåglarnes tåg är också en gåta. Man ser dem innan de ge sig av, man ser dem när de kommit, men man ser dem icke flytta.8

Vi ser avfärden. Vi ser ankomsten. Men aldrig själva handlingen: det ögonblick då fågeln befinner sig mitt över öppet hav, ensam, med tusentals kilometer kvar. Det osynliga momentet i varje tillitshandling.

Tawakkul: tillitens anatomi

Koranen har ett ord för det silvertärnan gör utan att veta det. Det heter tawakkul. Det översätts vanligen som “tillit till Gud” eller “förlitan”, men ingen av översättningarna fångar ordets nerv. Arabiskans wakala betyder att överlämna sitt ärende till ett ombud, att lägga sin sak i någon annans hand. Tawakkul är inte en känsla. Det är en handling: att gå ut genom dörren utan att veta vad som väntar, men med vetskapen om vem som väntar.

Ibn Qayyim, den fjortonde århundradets mest systematiske tänkare kring den inre människan, definierar det med en formulering som inte lämnar utrymme för sentimentalitet: “Hemligheten med tawakkul, dess verkliga natur, är hjärtats förlitan på Gud allena.”9 På Gud allena — wahdahu.

Men Ibn Qayyim var ingen drömmare. I Madarij al-Salikin ägnar han sidor åt att dissekera den förväxling som ständigt hotar det andliga livet: sammanblandningen av tawakkul med lättja. Hans formulering är bitande:

Ofta förväxlas det berömvärda och fullkomliga med det klandervärda och bristfälliga. Överlämnande förväxlas med förslösande. Tjänaren slösar bort sin andel i tron att det är tawakkul. Men det är slöseri, inte överlämnande. Tecknet på äkta tawakkul är att den som förlitar sig anstränger sig till det yttersta i de medel som är föreskrivna — och finner vila från allt annat just genom denna ansträngning.10

Den som verkligen förlitar sig arbetar hårdare, inte mindre, med de medel som står till buds — men slutar oroa sig för allt som ligger utanför. Silvertärnan använder varje navigationsredskap Gud gett den. Den flyger med allt den har. Men den har aldrig oroat sig för om den kommer fram.

Ibn al-Jawzi understryker samma poäng med annan tonart: “Tawakkul upphävs inte av att man vidtar tillåtna medel. Den som berövar sig själv det nödvändiga i tawakkuls namn har brutit mot profetens väg.”11

Det moderna samhället erbjuder två positioner: kontroll eller ångest. Antingen har du försäkrat dig mot risken, eller så är du utlämnad åt den. Ingen tredje plats. Tawakkul är den tredje platsen: fullständig ansträngning parad med fullständig vila. Det moderna samhället saknar en kategori för den.

Fåglarna i Koranen

Profeten Muhammad ﷺ visste att bilden behövde vara konkret:

Om ni förlitade er på Gud med sann förlitan, skulle Han försörja er som Han försörjer fåglarna: de flyger ut hungriga på morgonen och återvänder mätta på kvällen.12

Fåglarna i denna hadith är inte passiva. De flyger ut. De söker föda. De anstränger sig. Men de flyger utan budget, utan lager, utan sparkapital. De flyger med tillräcklig ansträngning och fullständig tillit — och Profeten ﷺ ber oss notera att de alltid återvänder mätta.

Koranen bär samma bild men lyfter den högre:

Har de inte fäst avseende vid fåglarna ovan dem, hur de sträcker ut vingarna och fäller in dem? Ingen annan än den Nåderike håller dem uppe. Han ser sannerligen allt.13

Fåglarna flyger redan. De faller inte. Frågan är inte om något håller dem uppe utan om betraktaren har ögon att uppfatta det. Och den sista bisatsen — “Han ser sannerligen allt” — vänder perspektivet: det handlar inte bara om att vi ser fåglarna, utan om att fåglarna ses, att hela deras resa bevittnas av en som inte missar en enda vingrörelse.

Ibn Qayyim knyter samman fågelbilden med trons inre balans: rädsla och hopp som två vingar — när de är i jämvikt bär de flygningen framåt, och om den ena brister störtar fågeln.14 Silvertärnan flyger för att den är skapad att flyga. Tawakkul är varken kalkylerande hopp eller förlamande ångest: det är den balanserade rörelse som uppstår när hjärtat slutat väga risker och börjat förlita sig.

En hälsosam osäkerhet

Strindberg, som aldrig landat i någon enda övertygelse utan att genast börja tvivla på den, skrev i Götiska rummen om “en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken, på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.”15 Det låter som ett modernt credo — osäkerhet som dygd, vaksamhet som livshållning. Men han kallade den “hälsosam”, och just det adjektivet avslöjar honom. Han visste att total trygghet är en annan form av död. Att den som försäkrat sig mot allt har mist skälet att röra sig.

Beck kom till samma slutsats utan Strindbergs stilistiska nåd: ju fler risker vi lyckas hantera, desto fler nya risker skapar vi, och desto mer undermineras den tillit som systemet var tänkt att producera.16 Försäkringen som skulle befria oss från rädsla gör oss beroende av försäkringen. Beroendet är en form av träldom.

Ibn Taymiyyah såg mekanismen med teologisk klarhet: “Den som hänger sitt hjärta vid skapade ting — att de skall hjälpa honom, försörja honom, vägleda honom — hans hjärta underkastas dem, och det uppstår i honom en träldom under dem i motsvarande grad.”17 Orden skrevs om en människa som förlitar sig på härskare, vänner och rikedomar. Men de träffar försäkringssamhället med oväntad precision: den som förlitar sig på systemet för sin trygghet har gjort systemet till sin herre.

Fågeln har medel men ingen herre utom den som formade den. Den förbereder sig — dess kropp lagrar fett, dess fjäderdräkt byts ut, dess biologiska klocka ställer in mot de rätta breddgraderna — men den har aldrig slutit ett avtal med tillvaron. Dess resa är preparerad men inte garanterad. Och den flyger ändå.

Fågel Jag

Dan Andersson lade bilden i romanfigurens mun, vandraren David Ramm som ropar: “Låt oss antaga att jag har en själ… när jag dör flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den konstiga Fågel Jag?”18 Frågan riktas mot samma öppna rymd som silvertärnan flyger genom — och det finns inget försäkringsbolag som tar emot den.

Fredrika Bremer gav ett svar:

Efter lifvets vinterdagar / Upp till denna vårnejd klar / Enligt evigt gifna lagar / Himmelska flyttfågeln fär.19

Enligt evigt gifna lagar. Bremer talade om själen, inte om silvertärnan — men hon fångade den princip som gör fågelns resa möjlig. Det finns en ordning som bär. Den är inte synlig för ögat, inte formulerad i ett avtal, kan inte sägas upp. Koranen kallar det qadar; den moderna människan kallar det ingenting, för hon har slutat leta efter ett ord.

Kvar står fågeln. Hundra gram, en hjärna som en ärta, ett öga öppet och ett slutet — på väg genom en rymd den blivit anförtrodd att genomkorsa. Hjalmar Söderberg skrev att “den som vill stanna här och där på vägen och njuta en smula af lifvet innan han har nått målet, han når det aldrig.”20

Silvertärnan stannar inte. Den har aldrig frågat om färden var värd besväret. Det är kanske vad tawakkul ytterst betyder: att resa utan den frågan. Inte utan karta — kartan är inristad i nervsystemet av den som skapade den — utan utan tvivel om att kartan stämmer.

Footnotes

  1. C. Egevang m.fl., “Tracking of Arctic terns Sterna paradisaea reveals longest animal migration”, Proceedings of the National Academy of Sciences 107/5 (2010), s. 2078–2081. Studien dokumenterar en genomsnittlig årlig flygsträcka på ca 70 900 km för elva fåglar utrustade med geolokatorer. ↩

  2. Unihemisfärisk sömn — där en hjärnhalva sover medan den andra förblir vaken — är dokumenterad hos flera fågelarter under flygning, bland annat i N. C. Rattenborg m.fl., “Evidence that birds sleep in mid-flight”, Nature Communications 7 (2016). Beteendet har inte mätts direkt hos silvertärna, men forskare antar att arten använder samma teknik under sin extrema migration. ↩

  3. Ulrich Beck, Risikogesellschaft: Auf dem Weg in eine andere Moderne (Suhrkamp, 1986). ↩

  4. Erik Gustaf Geijer, Förändringar inom de arbetande klasserna i England (1845). ↩

  5. Ellen Key, Barnets århundrade (1900). ↩

  6. August Strindberg, Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet (1879). ↩

  7. S. Åkesson m.fl., “Hypotheses and tracking results about the longest migration: The case of the arctic tern”, Ecology and Evolution 9/17 (2019), Centre for Animal Movement Research (CAnMove), Lunds universitet. ↩

  8. August Strindberg, Svarta fanor: Sedeskildringar från sekelskiftet (1907). ↩

  9. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id (ca. 1340-talet). Arabiskt original: سر التوكل وحقيقته هو اعتماد القلب على الله وحده. ↩

  10. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madarij al-Salikin (ca. 1340-talet), avsnittet om tawakkul. Min översättning från arabiska. ↩

  11. Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis (1100-talet). Arabiskt original: التوكل لا ينقض باتخاذ الأسباب المباحة فمن حرم نفسه من الضروريات بدعوى التوكل فقد خالف السنة. ↩

  12. Hadith återgiven av al-Tirmidhi (nr 2344) och Ahmad. Klassificerad som hasan av al-Tirmidhi, sahih av al-Albani. ↩

  13. Koranen, al-Mulk 67:19. ↩

  14. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madarij al-Salikin. Arabiskt original: الخوف والرجاء كجناحي الطائر إذا استويا استوى الطير وتم طيرانه. ↩

  15. August Strindberg, Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet (1904). ↩

  16. Beck, Risikogesellschaft, kapitel 1–2 om reflexiv modernisering. ↩

  17. Ibn Taymiyyah, al-Ubudiyya (1300-talet). Arabiskt original: من علق قلبه بالمخلوقين أن ينصروه أو يرزقوه خضع قلبه لهم وصار فيه من العبودية لهم بقدر ذلك. ↩

  18. Dan Andersson, David Ramms arv (1919). ↩

  19. Fredrika Bremer, dikten “Våren” (troligen 1840-talet). ↩

  20. Hjalmar Söderberg, Martin Bircks ungdom (1901). ↩