Surt kommer från söder med flammande svärd. Himlen rämnar. Jordens steniga höjder slås samman. I Völuspás vision försvinner den kända världen i eld — men aldrig i tomhet. Viktor Rydberg skriver:

Den germanska mytologin har inte betraktat världens pånyttfödelse som en ny skapelse. Det liv som i tidens morgon utvecklades ur kaos förstörs inte av Surts lågor, utan räddar sig, renat, för den kommande världsåldern.1

Livet räddar sig. Reningen sker automatiskt, utan villkor, utan moralisk kvalifikation. Den som överlever Ragnarök gör det för att världen själv vill vidare. Vidar och Vale lever kvar — varken havet eller Surts eld skadade dem.2 Den nordiska elden frågar ingenting. Den förvandlar.

Men bland forskare råder ingen enighet om huruvida regenerationsmotivet — världen pånyttfödd ur askan — verkligen tillhör den förkristna traditionen eller utgör en kristen interpolation. Völuspás avslutande strofer, med osådda fält som bär frukt och all ondskas botande, ekar av Uppenbarelseboken snarare än Eddan.3 Rydbergs läsning kan vara ett eko av kristen förväntan projicerad bakåt i tiden.

Ändå kvarstår något genuint hedniskt: eldens opersonlighet. Surts flammor väljer ingen. De prövar ingen. De sveper över världen som en naturkraft och lämnar kvar det som eld inte förmår förtära. En kosmisk återställning utan domare.

Swedenborg: elden som aldrig brinner

Emanuel Swedenborg, uppvuxen i ett lutherskt Sverige genomsyrat av helvetets retorik, kom att förneka helveteselden helt. Dess existens erkände han. Dess substans förkastade han.

I Swedenborgs korrespondenslära svarar varje fysisk företeelse mot en andlig verklighet. Eld korresponderar med kärlek — strukturellt, inte som poetisk bild. Den fysiska elden är den andliga kärlekens yttre tecken. Och helvetets eld? Den är självkärlekens inre glöd, som de fördömda upplever som värme, rentav som behag.4 De som valt sig själva framför allt annat befinner sig i ett tillstånd som liknar eld men saknar eldens förvandlande kraft. Swedenborgs helvete bränner inte. Det bekräftar.

Om den materiella världen är andlighetens alfabet, då är eld ett språk. Helvetet talar, men de fördömda kan inte läsa vad det säger. De förväxlar sin egen hetta med välbefinnande.

August Strindberg snubblade in i Swedenborgs universum under sina krisår i Paris, och reaktionen var omedelbar: “Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!”5 Inget filosofiskt intresse drev honom. Det var igenkänning. I Inferno formulerar han sin egen version av den swedenborgianska insikten:

Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna uppväcka begäret och tillstädja de fördömda att ernå vad de eftertrakta. Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara värdelöst.6

Strindberg såg vad Swedenborg menade: helvetet är ett tillstånd man redan befinner sig i. Begäret efter framgång, bekräftelse, makt — det är elden. Den bränner inte kroppen. Den urholkar meningen. Det obarmhärtiga är tomheten som väntar på andra sidan av varje uppfylld önskan.

Men det finns en gräns för denna inåtvändning. Swedenborgs eld saknar objektiv verklighet; den existerar bara som psykologisk korrespondens, som inre spegling. Hans system lämnar en fråga obesvarad: vad händer om elden inte bara speglar den du är, utan visar vem du är? Om elden vet?

Den koraniska elden: igenkännandets logik

Koranen gör något med eldbilden som varken den nordiska traditionen eller Swedenborg närmar sig. Den ger elden en epistemologisk funktion. I Surah ar-Ra’d framställer Allah ﷻ en liknelse:

Han har sänt ned vatten från himlen så att flodbäddarna svämmar över i proportion till sin storlek, och forsarna för med sig tjockt skum. Och från det som de smälter i elden, för att erhålla smycken eller redskap, uppstår liknande skum. Så framställer Allah sanning och falskhet. Vad skummet beträffar så försvinner det avsides, men det som gagnar människorna stannar kvar på jorden.7

Elden separerar. Den förstör inte urskillningslöst och den speglar inte passivt — den utför en handling av distinktion. Skummet, som ser massivt ut på ytan, visar sig vara ingenting. Metallen, osynlig under skummet, framträder. Elden skapar inte denna skillnad. Skillnaden fanns där hela tiden. Elden gör den synlig.

Inget av detta har en motsvarighet i de nordiska eller swedenborgianska systemen. Surts flammor omvandlar utan att fråga. Swedenborgs korrespondenser speglar utan att skilja. Den koraniska elden genomför en prövning: den avslöjar vad som alltid gällt.

Ibn Rajab al-Hanbali driver tanken till dess yttersta konsekvens i al-Takhwif min al-Nar:

Elden känner igen den troende från den otroende bättre än en förälder känner sitt barn, och griper dem i proportion till deras synder.8

Formuleringen kräver att man stannar vid den. Elden känner igen. Den har en kapacitet för urskillning som överträffar den mest intima mänskliga relationen — förälderns igenkännande av sitt eget barn. En eld med kunskap. En eld som ser.

Relationen till elden bestäms långt före mötet med den. Elden uppenbarar vad livet redan avgjort. Därför kan Koranen säga om dem som avvisar tron: “Varje gång de försöker komma ut ur den, till följd av sitt elände, sätts de tillbaka i den.”9 Konsekvens av ett tillstånd som elden synliggör men aldrig orsakar.

En avgörande teologisk dimension komplicerar varje enkel kategorisering. I sunnitisk tradition är Jahannam inte enbart straffande — för den syndige troende rymmer den också rening. Den som bär trons kärna, hur svag den än är, frigörs slutligen ur elden, renad.10 Samma eld straffar den ene och renar den andre. Distinktionen ligger i den som brinner.

Ibn Qayyim al-Jawziyya formulerar sambandet i dess mest koncentrerade form: trons visshet bränner synderna som eld bränner ved.11 Elden verkar alltså redan nu, i det inre livet. Den troende som lever i verklig yaqin, i förvissning om Allahs enhet, befinner sig redan i en eld som förtär det falska. Men denna eld kräver att du bär något som tål den.

I Rawdat al-Muhibbin knyter Ibn Qayyim eldbilden till kärleken själv: “Kärleken sätter själen i rörelse och driver den till häftig längtan, och själen skapades med en rörlighet som av naturen liknar eldens.”12 Här överlappar den islamiska traditionen för ett ögonblick med Swedenborgs korrespondens mellan eld och kärlek, men med en avgörande skillnad. För Swedenborg är kopplingen strukturell och opersonlig: eld betyder kärlek i andevärldens grammatik. För Ibn Qayyim är den existentiell och riktad: själens eld drivs mot ett objekt, och det avgörande är vad den riktas mot. Riktas den mot Allah ﷻ renar den. Riktas den mot det egna jaget förtär den.

Tre eldar, en fråga

Den nordiska elden är likgiltig inför individen — världen förnyas som en årstid vänder. Kosmisk återställning utan etik. Den swedenborgianska elden är subjektiv till sitt väsen, existerar bara som inre korrespondens. Psykologisk sanning utan transcendens.

Den koraniska elden förenar det de andra var för sig saknar. Den är objektiv — den existerar oberoende av den prövades upplevelse. Och den är personlig — den svarar på den prövades tillstånd med en precision som överträffar varje mänsklig bedömning. Samma eld, olika verkan, beroende på vad den möter.

Ibn Taymiyya sade, enligt vad Ibn Qayyim förmedlar: “I denna värld finns ett paradis — den som inte träder in i det kommer inte att träda in i Nästa livs paradis.” Och han sade: “Vad kan mina fiender göra mig? Mitt paradis och min trädgård är i mitt bröst.”13 Om det finns ett jordiskt paradis i bröstet, finns det också en jordisk eld. Sorgerna, bekymren, ångesten — Ibn Qayyim kallar dem ett omedelbart straff, en jordisk eld, ett närvarande helvete.14

Strindberg kunde ha skrivit den meningen. Swedenborg kunde ha förklarat dess korrespondens. Men den islamiska positionen slutar aldrig vid diagnosen. Elden är en verklighet att förhålla sig till. Det enda som avgör hur den verkar på dig är vad du bär med dig in i den.

Koranen ger den troende en bild som kalibrerar snarare än tröstar: “Om ni sedan inte gör det — och ni kommer aldrig att göra det — frukta då Elden vars bränsle är människor och stenar. Den har förberetts för de otrogna.”15 Bränslet är människor. Elden närs av det mänskliga i den mån det mänskliga vänt sig bort från sin källa. Den som vänder sig mot källan passerar samma eld — som metall genom smältugnen, inte som skum som faller bort.

Den mest obekväma frågan en eskatologi kan ställa: inte finns det en eld, utan — vad är du gjord av?

Footnotes

  1. Viktor Rydberg, Teutonic Mythology: Gods and Goddesses of the Northland, vol. 2. Rydbergs tolkning av det eddiska regenerationsmotivet i Vafthrudnismal. ↩

  2. Snorri Sturluson, Prose Edda, avsnittet om Ragnarök och förnyelsen: “Vidar och Vale lever. Varken havet eller Surts eld har skadat dem, och de bor på Idavallen, där Asgård en gång stod.” ↩

  3. Frågan om kristen interpolation i Völuspás avslutande strofer diskuteras bland annat i Daniel McCoys forskning om förkristna nordiska eskatologiska föreställningar. Regenerationsmotivet uppvisar påfallande likheter med kristna föreställningar om en ny himmel och en ny jord (Upp. 21:1). ↩

  4. Emanuel Swedenborg, Heaven and Hell (De Caelo et ejus Mirabilibus, et de Inferno), §§566–570. ↩

  5. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  6. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  7. Koranen, ar-Ra’d 13:17. ↩

  8. Ibn Rajab al-Hanbali, al-Takhwif min al-Nar (Varning för Elden). ↩

  9. Koranen, al-Hajj 22:22. ↩

  10. Denna position — att syndiga troende slutligen frigörs ur Jahannam — är väletablerad i sunnitisk teologi och stöds bland annat av hadither i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim om shafa’a (förbön) och om de som bär ett sennapskorns vikt av tro i hjärtat. ↩

  11. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madarij al-Salikin (De vandrandes stationer). ↩

  12. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Rawdat al-Muhibbin (De älskandes trädgård). ↩

  13. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wabil al-Sayyib min al-Kalim al-Tayyib (Goda ord om åminnelse). ↩

  14. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Wabil al-Sayyib. ↩

  15. Koranen, al-Baqarah 2:24. ↩