Karin Boye skrev sin sista roman i skuggan av ett Europa som höll på att sluta sig. Det var 1940. I Kallocain hade staten koloniserat det sista fria territoriet: den enskilda kroppen. Medborgarna i Världsstaten tillhörde inte sig själva. Deras biologiska materia var statens egendom, tillgänglig för inspektion, optimering och kemisk avläsning. Romanens berättare, kemisten Leo Kall, uppfinner ett sanningsserum som injiceras direkt i blodet och tvingar fram de innersta tankarna. Kallocain är inte bara en drog. Det är en princip: att kroppen är en behållare man kan öppna och tömma.

“Staten är allt, den enskilde intet”, konstaterar Boye torrt genom sin berättare.1 Varningen mot fascism och stalinism är uppenbar. Men under den politiska ytan arbetar ett antropologiskt antagande. I Världsstaten är kroppen instrumentell: den tjänar ett syfte utanför sig själv, och det som inte tjänar syftet saknar existensberättigande.

Åttio år efter Boye har det antagandet inte försvunnit. Det har bytt värd.

Chipet under huden

I Sverige har över fem tusen personer implanterat mikrochip under huden.2 Chipen öppnar dörrar, ersätter passerkort, lagrar kontaktuppgifter. Ingreppet tar några sekunder, utförs ofta på teknikkonferenser, och presenteras som ett naturligt steg i människans relation till teknologi. Runt detta fenomen har en bredare rörelse vuxit fram: biohacking, konsten att behandla den egna biologin som hårdvara som kan uppgraderas.

Premissen är densamma som i Boyes dystopi: kroppen är råmaterial. Sömn mäts, kost optimeras, nootropika doseras efter protokoll. Kroppen blir ett system att finjustera, och den fråga som aldrig ställs är om systemet har villkor som föregår finjusteringen.

Men sker det inte frivilligt? Invändningen förtjänar att tas på allvar. I Kallocain injiceras serumet under tvång; i Stockholm implanteras chipet med ett leende. Distinktionen är verklig. Den döljer dock en djupare likhet. Både Världsstatens medborgare och den moderna biohackaren behandlar kroppen som resurs, något som existerar för att tjäna ett ändamål, vare sig ändamålet dikteras av staten eller av individens egen vilja till prestation. Att tvånget bytts mot samtycke förändrar mekanismen, inte metafysiken.

Leo Kall blottlägger den metafysiken med obarmhärtig konsekvens. Han är ingen ondskefull vetenskapsman. Han är en man som gör vad systemet uppmuntrar: förbättrar, effektiviserar, rationaliserar. Att hans uppfinning sliter sönder människors inre liv framstår inte som ett brott utan som en bieffekt. Där, i glappet mellan avsikt och konsekvens, ligger Boyes varning. Inte mot en ideologi. Mot ett sätt att se.

Riddjuret och hjärtat

Inom den islamiska intellektuella traditionen finns ett annat sätt att se.

Ibn al-Jawzi, den lärde i tolfte århundradets Bagdad, beskrev kroppen som ett riddjur, matiyya, som människan anförtrotts att färdas med. “Kroppen är som ett riddjur”, skriver han, “och riddjuret måste fodras och tas om hand.”3 Bilden är avsiktligt enkel, men dess implikationer är radikala. Ett riddjur är varken ägaren eller ägarens egendom i vanlig mening. Det är anförtrott. Man kan rida det, men inte rida ihjäl det. Man kan vårda det, men inte förvandla det till något annat än det är. Relationen förutsätter gränser som varken ryttaren eller riddjuret själv har satt.

Biohackaren frågar hur kan jag förbättra min kropp? Ibn al-Jawzi frågar vilka villkor gäller för detta lån? Skillnaden i utgångspunkt får konsekvenser. Optimeringens logik saknar en inbyggd broms: det finns alltid en till parameter att justera, en till gräns att flytta. Riddjursmetaforen förutsätter en ordning som människan inte har skapat och inte kan förhandla bort.

Ibn Qayyim al-Jawziyya fördjupade analysen av förhållandet mellan kropp och själ. “Hjärtat”, skriver han, “är kungen över lemmarna, och lemmarna är dess soldater; om kungen är rättfärdig, är hans soldater rättfärdiga, och om kungen är fördärvad, är hans soldater fördärvade.”4 Kroppen tjänar hjärtat, inte tvärtom. Och hjärtat, qalb, har en kapacitet som kroppen aldrig kan mäta: det kan stå i relation till sin Skapare genom tro, lydnad och kunskap som uppenbarats.

Biohackingens kropp är ett slutet system av data, kemikalier och mekanismer. Den islamiska traditionens kropp är genomsläpplig, riktad mot något bortom sig själv. Den är inte mindre materiell för det. Ibn Qayyim al-Jawziyya drog parallellen explicit:

Liksom kroppen inte kan vara frisk utan näring som bevarar dess kraft och utrensning av skadliga ämnen, så kan inte heller hjärtat fullborda sitt liv utan näring av tro och goda handlingar.5

Kroppen är alltså varken föraktad eller irrelevant. Den är djupt verklig, men dess verklighet fullbordas först i relation till det den är skapad för.

Det anförtrodda

Koranen namnger denna relation med ett ord som saknar exakt motsvarighet i svenskan: amana.

Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen förtroendet, men de vägrade att åta sig det och bävade för det, men människan åtog sig det.6

Det som erbjöds var inte ett ägande utan ett ansvar. Himlarna och bergen, hela den materiella verkligheten, vägrade bära det. Människan tog det på sig. I den klassiska exegesens ljus innebär amana att människan anförtrotts sig själv: sin kropp, sitt intellekt, sin tid, sina relationer. Inte som egendom att disponera fritt, utan som lån med villkor.7

Profeten Muhammad ﷺ uttryckte det med en formel som omöjliggör den moderna ägandelogikens tillämpning på kroppen: “Fullgör det anförtrodda mot den som anförtrott dig det, och svek inte den som sviker dig.”8 Principen är ovillkorlig.

Här blottlägger Boyes roman och biohackingen sitt gemensamma tomrum. Båda opererar med en kropp utan amana, en kropp som antingen tillhör staten eller individen, men som i ingetdera fallet bär ett ansvar gentemot den som skapat den. I Kallocain leder det till en kollektiv utplåning av det inre livet. I biohackingkulturen leder det till en spänning: ju mer kontroll individen får över sin biologi, desto mindre förmår hon besvara frågan vad kroppen är till för.

Optimering kräver ett mål. Data kan visa hur kroppen fungerar men aldrig varför den finns. Den islamiska traditionens svar är att kroppens ändamål ligger i dess riktning: den är skapad för att bäras mot kunskap om Gud, för bön, för tjänande av andra. Kroppen som reser sig ur bädden för nattlig bön är ingen optimerad maskin. Den är en varelse som svarar på ett tilltal: “Deras kroppar reser sig från sina bäddar för att tillbe sin Herre med fruktan och längtan.”9

Det osynliga organet

I Profetens ﷺ berömda hadith om hjärtat sammanfattas hela den islamiska kroppsteologin:

I kroppen finns sannerligen en köttbit: om den är frisk, är hela kroppen frisk, och om den är sjuk, är hela kroppen sjuk. Det är hjärtat.10

Hadithen ger kroppen ett centrum som inte kan lokaliseras med biohackarens verktyg. Qalb i denna traditions mening är inte det fysiska organet. Det är platsen för moralisk perception, för samvetets klarhet eller fördunkling, för den kunskap som inte kan kvantifieras. Ibn Taymiyyah beskrev dess tillstånd som villkoret för allt annat: “Hjärtats liv är inte blott sinnesförnimmelse och viljemässig rörelse, inte heller blott kunskap och förmåga, utan livet är en egenskap som är villkoret för kunskap, vilja och förmåga till fritt handlande.”11

Hjärtfrekvens, hjärtfrekvensvariabilitet, blodflöde: allt kan mätas. Men den tradition som håller qalb som människans centrum talar om ett organ som ingen sensor kan avläsa och ingen algoritm kan optimera. Ibn Qayyim al-Jawziyya varnar: “Ödmjukheten har sin plats i hjärtat och dess frukt visar sig på kroppen.”12 Riktningen är omvänd mot biohackingens. Inte utifrån in, utan inifrån ut. Hjärtats tillstånd bestämmer kroppens mening, aldrig tvärtom.

I amana-begreppets ljus blir denna riktning begriplig. Om kroppen vore egendom att optimera fritt, om den saknade en given riktning och ett givet ändamål, då vore biohackingen bara pragmatik. Men om kroppen bär ett anförtrott ansvar, om den har villkor inskrivna i sin skapelse, då förändrar varje ingrepp sin karaktär. Frågan är inte längre fungerar det? utan har jag rätt?

Bortom dystopi och utopi

Leo Kall hade ett ögonblick av klarhet. Mot romanens slut, när hans uppfinning redan sönderslitit familjer och dömt oskyldiga, skriver han: “Rädsla var det inte. Jag hade varit rädd nästan hela mitt liv, jag hade varit feg — men just då var jag inte rädd.”13 Ett ögonblick av insikt utan begrepp. Han förstår att något har gått förlorat, men han saknar språket för att namnge det.

Det språket finns. Det har funnits i fjorton sekler, finslipat av tänkare som tog kroppen på djupaste allvar just genom att vägra reducera den. Kroppen som riddjur, hjärtat som kunskapsplats, existensen som anförtrott lån: det är ett ramverk för att leva i en materiell verklighet utan att förlora sig i den.

Strindberg lät i Röda rummet sin berättare utbrista att “arbetets fördelning leder till släktets framgång och individens död”.14 Han såg problemets konturer. Boye tecknade dess konsekvenser. Ibn Rajab al-Hanbali fångade dess djupaste lager: “Min kropp är med mig, men min ande är hos er — kroppen lever i främlingskap, anden i sin hemort.”15

Det är den meningen som skiljer den optimerade kroppen från den anförtrodda. Den ena jagar perfektion i vad den redan har. Den andra vet att den befinner sig på resa, och att resans villkor inte är hennes egna att bestämma.

Footnotes

  1. Karin Boye, Kallocain (Albert Bonniers Förlag, 1940). ↩

  2. “Thousands of Swedes are inserting microchips under their skin”, World Economic Forum, maj 2018. Se även Minna Nyman, “Fler hackar kroppen — för ett bekvämare liv”, forskning.se, februari 2019. ↩

  3. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir (Jakten på tanken). ↩

  4. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Ighathat al-Lahfan min Masayid al-Shaytan (Räddningen för den bedrövade ur Satans fällor). ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Da’ wa-l-Dawa’ (Sjukdomen och boten). ↩

  6. Koranen, al-Ahzab 33:72. ↩

  7. Ibn Taymiyyah, al-Siyasa al-Shar’iyya. ↩

  8. Hadith återgiven i Abu Dawuds och al-Tirmidhis samlingar; citerad i Ibn al-Jawzi, Sifat al-Safwa. ↩

  9. Koranen, as-Sajdah 32:16. ↩

  10. Al-Nawawi, al-Arba’in al-Nawawiyya, hadith nr 6; ursprungligen i Sahih al-Bukhari och Sahih Muslim. ↩

  11. Ibn Taymiyyah, Amrad al-Qulub wa-Shifa’uha (Hjärtats sjukdomar och deras bot). ↩

  12. Ibn Qayyim al-Jawziyya, Madarij al-Salikin (De vandrandes stationer). ↩

  13. Karin Boye, Kallocain. ↩

  14. August Strindberg, Röda rummet (1879). ↩

  15. Ibn Rajab al-Hanbali, Jami’ al-‘Ulum wa-l-Hikam (Samlingen av kunskaper och visdomsord). ↩