En människa, kopplad till en maskin, tänker en tanke — och tanken blir handling utan att passera genom kroppens tröghet. Fingrar som inte behöver röra sig. Stämband som inte behöver vibrera. Hjärnan, äntligen befriad från sitt biologiska fängelse, talar direkt till världen.

Elon Musks Neuralink har gjort scenen konkret. Sedan 2024 bär försökspersoner chip i hjärnan som låter dem styra datorer med tankekraft. Företagets långsiktiga vision sträcker sig längre: att fusionera människa och maskin, ladda upp medvetanden, göra döden till ett val.

Visionen bygger på ett antagande som sällan uttalas: att medvetandet är identiskt med hjärnan, att jaget är neuroner, och att kroppens begränsning är jagets begränsning. Bryt kedjorna mellan hjärna och kropp, och du befriar människan.

Men det finns en äldre diagnos av samma kvävningskänsla — en som vänder hela resonemanget på huvudet.

Själen som inte tål att vara inspärrad

I 1100-talets Bagdad satt den islamiske lärde Ibn al-Jawzi och skrev ner sina tankar i det som skulle bli Sayd al-Khatir, en av den arabiska litteraturens mest ovanliga böcker — en ström av reflexioner nedtecknade i det ögonblick de uppstod, innan eftertanken hann polera dem. Mitt i detta flöde formulerar han något anmärkningsvärt:

“Själarna drabbas inte av förgängelse, och kropparna är intet.”1

Påståendet är inte metafor. Det är ontologi. Kroppen är intet — inte i betydelsen värdelös, utan i betydelsen tillfällig, genomskinlig, en parentes i själens existens.

Ibn al-Jawzi iakttog också begärets mekanik:

“Själen stannar aldrig vid en gräns, utan eftersträvar njutningar utan ände — och allt den uppnår svalnar snart, varpå den söker något annat.”2

Transhumanismen saknar den insikten helt. Problemet är inte att kroppen begränsar hjärnan. Problemet är att kroppen begränsar själen. Den hedonistiska trappan, det ständiga sökandet efter nästa stimulans, är inte en bugg i systemet som kan patchas med ett hjärnchip. Det är själens grundläggande villkor i materian.

Fängelset som blir bekvämare

Det är Ibn Qayyim al-Jawziyyah, verksam i Damaskus två sekler senare, som utvecklar tanken till dess fulla skärpa. I al-Fawaid beskriver han ett kosmiskt dragkraftsfält mellan kropp och själ:

“När kroppen mättas, njuter och sover, och man ägnar sig åt dess bekvämlighet och vila, sjunker kroppen till den plats den skapades av och drar med sig själen, som hamnar i ett fängelse.”3

Bilden är fysikalisk i sin logik: kroppen har gravitation. Ju mer den tillfredsställs, desto tyngre blir den — och desto djupare sjunker själen.

“Ju lättare kroppen blir, desto mer förfinas själen och söker sin himmelska hemvist; och ju tyngre kroppen blir genom begär och bekvämlighet, desto tyngre blir själen och sjunker från sin värld och blir jordisk och låg.”4

Läs det med Neuralink i åtanke. Vad lovar transhumanismen? Att göra kroppen mer bekväm, mer uppkopplad, mer kapabel. Att eliminera friktion. Att göra den biologiska existensen så sömlös att gränsen mellan tanke och handling upphör.

Enligt Ibn Qayyims logik är detta kroppens gravitation förstärkt till en kraft som själen inte längre kan undkomma. Chippet i hjärnan gör inte fängelset mindre — det gör fängelset bekvämare. Och en bekväm fånge glömmer att han är fången.

Transhumanismens projekt vilar på antagandet att medvetandets lidande beror på kroppens begränsningar: för långsam, för svag, för dödlig. Den islamiska antropologin identifierar en helt annan kausalkedja. Lidandet uppstår för att själen — al-ruh, den andliga verkligheten som blåstes in i människan av Gud — fångas i materian och glömmer sitt ursprung. Kroppen är inte för svag. Den är för tung. Och tyngden är inte fysisk utan ontologisk: begärets och förströelsens tyngd som drar själen nedåt.

Om problemet är kroppens svaghet, då är teknisk förstärkning svaret. Men om problemet är kroppens dragningskraft på själen, då förvärrar varje teknisk förstärkning situationen — den gör kroppen ännu mer central i människans självförståelse, ännu svårare att se förbi. Neuralink lovar att koppla hjärnan direkt till internet, till artificiell intelligens, till oändlig information. Ibn Qayyim skulle känt igen mönstret omedelbart: en själ som ges fler och fler skäl att aldrig lyfta blicken.

I Madarij al-Salikin fördjupar han bilden. Han jämför förhållandet mellan denna värld och nästa med förhållandet mellan moderlivet och det liv som följer efter födseln — eller “ännu ringare” än så. Och han citerar de visa: “Låt din iver att lämna denna värld vara som din iver att lämna det trånga fängelset för att möta dina älskade.”5 Döden, i denna tradition, är inte ett nederlag. Den är en födelse.

En avlägsen fläkt av igenkänning

Den som läser den svenska litteraturen med dessa ögon upptäcker ekon överallt — glimtar av samma insikt, ofullständigt formulerade men omistligt levande.

Zacharias Topelius skrev om “denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal” och som “flaxar som fågeln mot fönsterrutan”.6 Fredrika Bremer kallade döden “en efterlängtad befrielse från ett eller annat ondt” och beskrev hur “den dödliga kroppen besvärar själena”.7

Dan Andersson lät sin David Ramm formulera frågan med barnets nakenhet: “Låt oss antaga att jag har en själ… när jag dör flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den konstiga Fågel Jag?”8

Topelius visste att själen flaxade, men inte varför fönstret var stängt. Den islamiska traditionen erbjuder det ramverk dessa röster famlade efter: själen är inte en poetisk metafor utan en ontologisk verklighet, inblåst av Gud själv. Koranen är explicit:

“Sedan fulländade Han henne och blåste in i henne av Sin ande och gav er hörsel och syn och inre sinnen. Så lite ni visar tacksamhet!”9

Själen har ett ursprung och en destination. Den kommer från Gud, och den återvänder till Gud. Kroppen är resvägen, inte hemmet. Kvävningen är inte en psykologisk störning att medicinera bort. Den är en kosmisk hemlängtan att lyssna till.

Kroppens rätt, själens längtan

Här krävs en nyansering som den islamiska traditionen själv insisterar på. Kroppen är ett fängelse — och kroppen är en amana, en gåva anförtrodd av Gud. Profeten Muhammad ﷺ sade: “Din kropp har rätt över dig.”10 Islam förbjuder självskadande asketism lika bestämt som hämningslös njutning.

Spänningen är avsiktlig. Kroppen är en prövning och ett instrument. Bönen kräver kroppen — knäna, pannan, händerna. Fastan disciplinerar den utan att förneka den. Pilgrimsfärden är en fysisk akt med andlig innebörd. Den islamiska vägen handlar inte om att fly kroppen utan om att vägra låta den bli herre. Ibn Qayyims poäng: bekvämligheten ska inte förväxlas med frihet.

Det är en avgörande skillnad mot Platons vision i Faidon, där filosofen “ständigt söker befria själen” och döden är den slutgiltiga separationen.11 I islam återuppstår kroppen. Själen och kroppen återförenas på Domens dag. Befrielsen riktar sig mot kroppens tyranni — mot det tillstånd där begäret styr och själen följer.

Och det är precis detta tyranni som transhumanismen upphöjer till program.

Missnöjets maskin

Pär Segerdahl vid Uppsala universitet har formulerat en sekulär kritik som sammanfaller med den islamiska: “Transhumanismen ÄR det mänskliga missnöjet.” Dess drivkraft är “hetsen, stressen, ångesten, avundsjukan, otåligheten”. Flykten till framtiden är, skriver Segerdahl, “mönstret för eländet, inte vägen ut”.12

Ibn al-Jawzi diagnostiserade samma mekanism niohundra år tidigare: själen “stannar aldrig vid en gräns”. En hjärna kopplad direkt till internet stillar inte den hungern — den accelererar den. Mer data, mer stimulans, mer kontroll, och ändå: den grundläggande tomheten kvarstår. Den var aldrig teknisk till sin natur.

Koranen namnger tillståndet med en vers som skär genom seklernas brus:

“Varje själ skall smaka döden. Och ni skall sannerligen få era belöningar i fullt mått på Uppståndelsens dag. Den som avlägsnas från Elden och förs in i paradiset har förvisso segrat. Det jordiska livet är inte annat än en bedräglig njutning.”13

Meta’ al-ghurur — en bedräglig njutning. Inte en njutning som är verklig men otillräcklig. En njutning som bedrar. Transhumanismens löfte om att ladda upp medvetandet, göra kroppen odödlig, förena hjärnan med maskinen — det är meta’ al-ghurur driven till sin logiska slutpunkt: bedrägeriet förstärkt med en biljon dollar i riskkapital.

Döden som dörr

Här behöver en distinktion göras. Neuralinks faktiska kliniska arbete — att hjälpa förlamade patienter kommunicera, att återställa förlorade funktioner — tillhör en annan kategori. Islamisk etik har alltid stött medicinsk behandling; att återställa det Gud gett är inte samma sak som att försöka överträffa det. Kritiken riktar sig mot profeten som lovar den friske evigt liv, inte mot läkaren som hjälper den sjuke.14

Och det är evigt liv som är transhumanismens yttersta löfte. Mind uploading. Digital odödlighet. Döden som ett tekniskt problem att lösa.

Den islamiska traditionen ser döden radikalt annorlunda. Koranen: “Varje själ skall smaka döden. Därefter är det till Oss ni skall återföras.”15 Döden är inte ett misslyckande. Den är en återkomst. Ibn Qayyims bild av fängelset når sin upplösning här: döden är den stund då cellens väggar faller och själen äntligen kan återvända till det den alltid längtat efter.

De mest fromma är ofta de minst rädda för döden. Inte av likgiltighet inför livet, utan av längtan efter dess källa. Den heliga fruktan, taqwa, riktas mot det som kommer efter — mot frågan om man levt värdigt den själ man anförtrotts.

Fågel Jag

Dan Anderssons fråga hänger kvar: “Vart skall han då ta vägen, den konstiga Fågel Jag?”

Transhumanismen svarar: in i maskinen. In i molnet. In i en server i Nevada där ditt medvetande kan leva vidare som data.

Islam svarar: hem. Tillbaka till den som blåste in dig. Genom dödens port, inte förbi den.

Ibn Khaldun observerade att en man som växte upp i fängelse inte kunde förstå något djur större än en råtta, ty hans erfarenhet var hans gräns.16 Det är transhumanismens blindhet i en bild: ett civilisationsprojekt som försöker bygga ett bättre fängelse, för att det aldrig sett något utanför murarna.

Men själen minns. Den flaxar, som Topelius skrev, mot fönsterrutan. Den väntar, med ett tålamod som ingen teknik kan simulera, på att få flyga.

Footnotes

  1. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir. ↩

  2. Ibn al-Jawzi, Sayd al-Khatir. ↩

  3. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawaid. ↩

  4. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawaid. ↩

  5. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madarij al-Salikin. ↩

  6. Zacharias Topelius, Stjärnornas kungabarn. ↩

  7. Fredrika Bremer, Fredrika Bremers Brev. ↩

  8. Dan Andersson, David Ramms arv. ↩

  9. Koranen, al-Sajda 32:9. ↩

  10. Sahih al-Bukhari, Kitab al-Sawm, nr 1975. ↩

  11. Platon, Faidon. ↩

  12. Pär Segerdahl, “Transhumanismen renodlar det mänskliga eländet”, Etikbloggen, Centrum för forskningsetik och bioetik, Uppsala universitet, 2019. ↩

  13. Koranen, Al Imran 3:185. ↩

  14. Jfr STAT News, “Neuralink’s big vision collides with reality of brain implants”, januari 2026. ↩

  15. Koranen, al-Ankabut 29:57. ↩

  16. Ibn Khaldun, Muqaddimah. ↩