År 1898 formulerade Oscar Levertin en mening som fortfarande sammanfattar den svenska positionen rörande religion bättre än någon opinionsundersökning:

Verkligheten kan kanske undvara religion, men säkert ej religiositet.1

Levertin visste vad han talade om. Som litteraturhistoriker, och som jude i det protestantiska Sverige, hade han outsiderns blick. Han studerade Lucretius — den antike materialisten som försökte befria människan från gudsfruktan — och fann att Lucretius själv var genomsyrad av det han ville avskaffa. “Det är denna religiositet utan religion, denna svärmiska världskult, som Lucretii metafysiska styrka ligger”, konstaterade Levertin.2 Den som med störst lidelse förnekar gudarna avslöjar just därigenom att gudsbehovet överlever sin egen förnekelse.

Observationen löper som en underjordisk ström genom den svenska idéhistorien. Ellen Key ville att skolan skulle “dana religiositet utan att bibringa tron på en absolut religion”.3 Runeberg destillerade tanken till en enda rad: “Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin egen dogm.”4 Nathan Söderblom placerade den i kosmiskt perspektiv: “I oändlighetskänslan och idealdriften rinner religionens källsprång fram på vår jord — ur tillvarons gudomliga innandöme.”5

Samma övertygelse, tre gånger om: känslan föregår dogmen. Den räcker. Eller borde räcka.

Landskapet efter Gud

Hundratjugo år senare har Levertins distinktion blivit den svenska normaliteten. David Thurfjell intervjuade 2015 ett hundratal svenskar och fann att omkring 80 procent avvisade organiserad religion, medan en majoritet beskrev sig som öppna för “andlighet” och “tro”.6 Pew Research bekräftade bilden: 36 procent av svenska vuxna tror på “någon form av gudomlig makt eller andlig kraft”.7 Svensken avvisar kyrkan men behåller känslan.

Vad är det då som överlever? Den svenska traditionen ger ett förvånansvärt enhetligt svar: en oändlighetslängtan, en aning om att verkligheten har ett djup som det vardagliga inte uttömmer. Söderblom kallade det “oändlighetskänsla” och skilde den från uppenbarelsereligion. Key kallade det den religiösa känslan som har sitt ursprung “i människonaturens egna djup”.8

Men Levertin frågar aldrig varifrån känslan kommer. Att den finns är uppenbart. Att den är stark är bevisat. Varför skulle en slumpmässig, materiell varelse ha en inbyggd längtan efter det oändliga? Den islamiska traditionen börjar just här: med frågan.

Fitrah: törsten som bevisar källan

En koranisk vers slår an tonen:

Ägna hela ditt jag åt religionen som en sann ḥanīf! Den är Allahs naturliga väg som Han ingjutit i människorna. Ingen förändring skall ske i Allahs skapelse.9

Fitrah — här översatt “naturlig väg” — betecknar den medfödda konstitution med vilken varje människa kommer till världen: en orientering mot sin Skapare som föregår all uppfostran och kultur. Ett antropologiskt anspråk, djupare än ett teologiskt postulat. Profeten Muhammad ﷺ formulerade det i en berömd hadith: “Varje barn föds med fitrah; det är föräldrarna som gör det till jude, kristen eller zoroastrier.”10

Naturtillståndet är alltså en aktiv gudskännedom — ingen tomhet, ingen neutralitet. Det är kulturen, uppfostran, vanorna, i koranisk terminologi allt det som “täcker över” (kufr), som avleder människan från hennes ursprungliga orientering.

Ibn Taymiyyah klargör grunden: “Fitrah är det som hjärtat skapades för — kärleken till Gud.”11 Och i al-Iman drar han ut konsekvensen: “Kunskap om sanningen medför kärlek till den, och kunskap om falskheten medför avsky för den, på grund av det som finns i fitrah av kärlek till sanningen.”12 Den som hör en sanning känner att den är sann, eftersom fitrah svarar på sanningen som strängen svarar på tonen.

Den självklara invändningen: begär bevisar ingenting om sitt objekt. Men fitrah-argumentet handlar om något annat än isolerade begär. Det handlar om en universell, kulturöverskridande impuls som motstår varje försök att utrota den. Den islamiska traditionens poäng är att en sådan konstitutionell törst pekar på en källa, just för att den inte uppstod av slump utan ingjöts av design.

Den spänning ingen ställde

Här framträder hela skärpan i Levertins position. Han har sett att religiositet är ofrånkomlig, att den överlever varje försök att avskaffa den. Den islamiska traditionen säger: naturligtvis. Fitrah förutsäger exakt detta. Men Levertin drar slutsatsen att religiositet utan religion räcker — att känslan själv är sin egen dogm, som Runeberg uttryckte det.

Ibn al-Qayyim ser samma fenomen och drar den motsatta slutsatsen. I al-Fawaid beskriver han hur uppenbarelse och medfödd insikt samverkar: “Uppenbarelsens ljus förenades med fitrahs ljus — ljus på ljus — så att hjärtat nära nog talar sanning även utan att ha hört ett ord.”13 Nära nog är det avgörande uttrycket. Fitrah allena kommer nära. Den kommer inte hela vägen.

I al-Wabil al-Sayyib formulerar han vad som händer utan den andra ljuskällan: “I hjärtat finns en tomhet och en brist som absolut ingenting kan fylla utom åminnelsen av Gud.”14

Om religiositeten är ofrånkomlig, om den överlever varje religion och varje anti-religion — vad säger det om den verklighet den pekar mot? Om törsten är medfödd och outplånlig, vad säger det om vattnet?

Den svenska positionen svarar: inget. Törsten är sitt eget mål. Söderbloms “oändlighetskänsla” behöver ingen oändlighet. Ellen Keys “religiösa känsla” behöver ingen Gud.

Men Söderblom själv, som kände spänningen bättre än någon, kunde inte stanna vid känslan. “Vissheten om lefvande Gud vinna vi genom att äga delaktighet i Guds lif…”15 Hans egen livserfarenhet drev honom dit den islamiska traditionen redan var: oändlighetskänslan pekar bortom sig själv. Den kräver ett verkligt svar. Uppenbarelse, skriver Söderblom, “säger att människan är mottagande, att Gud meddelar sig själf”.16 I den meningen landar han närmare Ibn al-Qayyim än han landar hos Levertin — och hans egen tre-stegsmodell (oändlighetskänsla, idealdrift, uppenbarelsereligion) visar att han visste det.

Det steg som inte tas

I Inferno sammanfattar Strindberg hela den svenska andliga ödeskurvan i en mening:

Religionen skall sålunda återkomma, men under andra former […] Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!17

Bara ett steg. Strindberg förstod instinktivt vad Levertin analyserade och Söderblom teologiserade: den religiösa impulsen kan inte utplånas, bara omdirigeras. Ateism vänder blicken, men blicken vänder tillbaka. Frågan är alltid densamma: vad gör man med den impuls som inte vill dö?

Koranen ger ett svar:

Visst är det i Allahs åminnelse som hjärtan finner ro.18

Taṭma’inn — att finna ro, att komma till vila — beskriver ett psykologiskt tillstånd, inte en teologisk ståndpunkt. Hjärtat stannar. Det slutar söka.

Dan Andersson — kolaren, diktaren, den mest genuint religiöse av de svenska modernisterna — uttryckte det med en enkel brådska: “Häda inte! När ni fått nog av Gud då är ni förlorad.”19 En mening som varken Levertin eller Key kunde ha skrivit. Den förutsätter att förlusten är verklig — att det som avvisas inte är en känsla utan en relation. Att stanna vid religiositeten utan att följa den hem är, med Ibn al-Jawzis formulering, “hopp utan handling — som en hägring utan vatten”.20

Ljus på ljus

Den subtilaste formuleringen av det hela finns hos Ibn al-Qayyim i al-Fawaid:

Hjärtats rena lampor, i sin ursprungliga fitrah, lyser redan innan uppenbarelsen: deras olja ger nära nog sken av sig själv.21

“Nära nog.” Oljan lyser men behöver veken. Fitrah strålar men behöver riktning. Levertins religiositet utan religion är oljan utan veken: riktig, verklig, lysande — men utan den punkt av kontakt som förvandlar potential till ljus.

En koranisk vers bär hela argumentet:

Vi skall visa dem Våra tecken bortom horisonterna och hos dem själva tills det står klart för dem att detta är sanningen.22

Tecknen finns på två ställen: bortom horisonterna och hos dem själva. Den yttre världen och den inre. Vetenskap och fitrah. Religiositeten som bor i människans djup är ett av tecknen. Men ett tecken som bara pekar på sig självt har slutat vara ett tecken. Det har blivit en dekoration.

Söderblom förstod det. Strindberg anade det. Levertin observerade det men stannade vid observationen. Och den svenska kulturen har sedan dess levt i den position som hans formulering skapade: medveten om törsten, misstänksam mot vattnet.

Men medvetenheten vittnar. Törsten argumenterar. Religiositeten som överlever religionens död bär i sig det starkaste argumentet för att det den söker finns — för ingen törst uppstår utan en källa, inget hjärta utan den det skapades för.

Vi har skapat människan och vet vad hennes själ viskar till henne. Ja, Vi är närmare henne än halspulsådern.23

Footnotes

  1. Oscar Levertin, Diktare och drömmare (1898). ↩

  2. Oscar Levertin, Diktare och drömmare, essän om Lucretius. ↩

  3. Ellen Key, Lifslinjer, Andra delen. ↩

  4. Johan Ludvig Runeberg, citerad i samlingen av hans essäer och brev. ↩

  5. Nathan Söderblom, Uppenbarelse (1903). ↩

  6. David Thurfjell, Det gudlösa folket: de mest sekulariserade på jorden (Norstedts, 2015). ↩

  7. Pew Research Center, “Being Christian in Western Europe” (2018). 36 procent av svenska vuxna uppger att de tror på en gud, en högre makt eller en andlig kraft. ↩

  8. Ellen Key, Lifslinjer, Tredje delen. Key parafraserar Rousseau. ↩

  9. Koranen, al-Rum 30:30. ↩

  10. Sahih al-Bukhari, Kitab al-Qadar, nr. 6599; Sahih Muslim, Kitab al-Qadar, nr. 2658. ↩

  11. Ibn Taymiyyah, Amrad al-Qulub wa-Shifa’uha (Hjärtats sjukdomar och deras bot). ↩

  12. Ibn Taymiyyah, al-Iman (Tron). Parafras efter arabisk originaltext. ↩

  13. Ibn al-Qayyim, al-Fawaid (Visdomens frukter). Parafras efter arabisk originaltext. ↩

  14. Ibn al-Qayyim, al-Wabil al-Sayyib (Det välgörande regnet), kapitlet om dhikrs ställning. Parafras efter arabisk originaltext. ↩

  15. Nathan Söderblom, Uppenbarelse (1903). ↩

  16. Nathan Söderblom, Uppenbarelse. ↩

  17. August Strindberg, Inferno (1897). ↩

  18. Koranen, al-Ra’d 13:28. ↩

  19. Dan Andersson, David Ramms arv (1919). ↩

  20. Ibn al-Jawzi, al-Adhkiya (De skarpsinniga). Parafras efter arabisk originaltext. ↩

  21. Ibn al-Qayyim, al-Fawaid. Parafras efter arabisk originaltext. ↩

  22. Koranen, Fussilat 41:53. ↩

  23. Koranen, Qaf 50:16. ↩