Sommaren 1896, i ett hotellrum i österrikiska Klam, skriver August Strindberg ner en mening som hans samtida läser som feber och hans eftervärld som symptom: “Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!”1

Litteraturhistorien har behandlat meningen som en fotnot till ett sammanbrott. Strindberg var sjuk, paranoid, förföljd av ockulta makter han halvt uppfunnit. Olof Lagercrantz menade att Inferno till stor del var medveten dramatisering, att Strindberg iscensatte sin kris för att få litterär råvara.2 Det är möjligt — Strindberg var kapabel till det mesta.

Men antag att han hade rätt. Inte om Swedenborg, inte om ockultismen, utan om steget. Om att avståndet mellan ateism och akut gudssökande inte är det avstånd vi föreställer oss. Att det liknar skillnaden mellan att hålla andan och att andas: det ena kräver ständig ansträngning, det andra sker av sig självt.

Krisen som avslöjande

Strindbergs ateism var aldrig lugn. Den hade inte vilans karaktär; den liknade ett grepp om något som hela tiden hotade att glida ur händerna:

Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett livstecken ifrån sig. Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda!3

Tvungna. Otacksamheten är inte befrielse utan börda. Strindberg beskriver en ateism som inte känns som hemkomst utan som tvång: att tvingas förneka något man vet. Hans formulering avslöjar det Koranen beskriver:

Och när nöden drabbar er till havs försvinner alla som ni tillber, utom Han. Men när Han sedan fört er oskadda i land vänder ni er bort. Ja, människan är djupt otacksam. (al-Isra 17:67)

Mönstret är dubbelt: människan anropar Gud i kris och glömmer i trygghet. Men den koraniska bilden går djupare än psykologi. Anropet är ett återvändande till utgångsläget. Det är glömskan som kräver förklaring, inte bönen.

Fitrah: det som undertrycks men aldrig försvinner

Den islamiska traditionen har ett begrepp för det Strindberg snubblade över. Ibn Taymiyyah citerar profetens ﷺ ord: “Varje barn föds i enlighet med fitrah; sedan gör föräldrarna det till jude, kristen eller zoroastrier.”4 Och han kopplar detta direkt till Koranens vers:

Vänd ditt ansikte mot den sanna religionen, hängiven. Allahs fitrah, med vilken Han skapade människorna. Ingen förändring i Allahs skapelse. (al-Rum 30:30)

Fitrah är en epistemologisk term, en beskrivning av hur kunskap fungerar före all inlärning. I al-Radd ‘ala al-mantiqiyyin skriver Ibn Taymiyyah att de som genom felaktiga metoder “vill förmå människor att överge det de skapats med av säker kunskap och rationella bevis”5 inte bara förstör tro utan underminerar förnuftets egna grunder. Att använda icke-naturliga metoder är “att plåga själar utan nytta.”6

Fitrah är inte en from förhoppning om att alla innerst inne tror. Det är påståendet att gudskännedom tillhör samma kunskapskategori som de mest grundläggande insikterna: att det finns en yttre verklighet, att orsak föregår verkan, att motsägelser inte kan vara sanna samtidigt. Att förneka Gud är, i denna analys, att ta ett steg bortom koherensen. Ibn Taymiyyah kallar ateismens yttersta konsekvens safsatah, den radikala skepticism som upplöser all kunskap, inklusive förnekelsen själv.7

Ett högt anspråk. Men det förklarar något: om gudskännedom hör till kunskapens fundament borde varje kris som slår undan tryggheten, den sociala fasaden, allt det underhåll som håller förnekelsen på plats, blotta det som hela tiden funnits under ytan. En sjö som dämts upp skapas inte av dammens kollaps. Den släpps fri.

Det är precis vad som sker i Strindbergs Inferno. Krisen avlägsnade inte hans förnuft. Den avlägsnade underhållet.

Pendeln som aldrig vilar

Ellen Key, Strindbergs samtida och på många sätt hans motpol, gör en observation som belyser samma fenomen ur ett helt annat perspektiv:

Mycket fromma kristnas barn bli fritänkare, mycket frinna fritänkares barn kristna. Orsaken är öppendaglig.8

Key ser det som sociologisk pendling, varje generation i reaktion mot den föregående. Men varför rör sig pendeln alltid tillbaka? Om ateism vore ett stabilt kunskapstillstånd borde trenden vara linjär: varje generation mer sekulär, tills religionen dör ut. Det är sekulariseringstesen, idén om religionens oundvikliga tillbakagång, den berättelse som dominerat västligt tänkande sedan upplysningen.

Det är inte vad som sker. Inte vad Key observerar, inte vad Strindberg genomlever, och inte vad en treårig studie vid Oxford fann 2011, med 57 forskare i 20 länder: religiösa begrepp framträder som grundläggande uttryck för mänsklig kognition, inte som inlärda konstruktioner som kan avläras.9 Justin Barrett, en av projektets ledande forskare, sammanfattade det kärvt: “Religion handlar inte om något som ett fåtal särskilda människor gör på söndagar i stället för att spela golf.”10

Forskningsläget är inte enhälligt. Lanman och Geertz har argumenterat för att ateism också har naturliga kognitiva vägar, att den inte enbart är ansträngd avvikelse utan kan uppstå spontant under vissa villkor.11 Det är en invändning värd att ta på allvar.

Men den förskjuter frågan snarare än besvarar den. Att ateism kan uppstå spontant säger ingenting om dess stabilitet. En tanke kan uppstå naturligt och ändå vara instabil, som tvivel, som förälskelse, som raseri. Frågan kvarstår: kan ateism levas utan ansträngning? Strindbergs vittnesmål antyder att den inte kan det. Inte för att han var svag, utan för att han var tillräckligt ärlig att beskriva vad det kostade.

Den omöjliga neutraliteten

Strindbergs formulering i Götiska rummen rymmer en säregen melankoli: “En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan sluta mig till något ‘erkänt’ kyrkosamfund.”12 En position som vill vara neutral, varken troende eller förnekare, svävande fritt i mellanrummet. Men Inferno-krisen visar att mellanrummet inte finns. Eller rättare: att det finns, men att ingen kan stanna där.

Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.13

Riktningen är ner. Strindberg upplever sitt gudssökande som fall, inte som uppstigande. Han söker inte Gud fritt — han fångas. Han har inte bestämt sig för att bli religiös. Han har misslyckats med att förbli ateist. Det första kräver en vilja, det andra avslöjar en.

Hjalmar Söderberg fångade situationens ironi karakteristiskt torrt: “Vi böra hoppas att Strindberg får upprättelse i himlen, om inte förr. Han tror ju på himlen. Varför bråkar han då så förbaskat med de dumma jordiska tingen?”14 Det Söderberg ser som excentrisk inkonsekvens, att tro på himlen men slåss med jorden, är ur fitrah-perspektivet det enda logiska: den som anar det oändliga kan inte finna ro i det ändliga.

Den stabila ateisten

Den uppenbara invändningen mot fitrah-argumentet är den stabila ateisten: den som lever ett helt liv utan gudstro och dör utan att kollapsa i tro. Finns inte miljontals sådana?

Fitrah förutsäger inte universell återvändning. Den förutsäger att tröskeln för återvändning är lägre än den ateistiska självförståelsen medger. Strindbergs “enda steg” är inte en profetia om att alla ateister kommer att ta det — det är en observation om hur kort steget visar sig vara för dem som tvingas ta det.

Koranen beskriver också det motsatta: de som hör och vänder bort.

När Våra verser reciteras för honom vänder han sig bort i högmod som om han inte hörde dem — som om hans öron var tilltäppta. (Luqman 31:7)

Öronen är inte döva. De är tilltäppta. Det är hela skillnaden. Fitrah hävdar inte att varje människa kommer att erkänna Gud. Den hävdar att ingen människa kan undgå att på någon nivå veta, och att det som ser ut som stabil ateism ofta är stabilt underhåll.

Vad Strindberg inte visste

Strindberg landade, som bekant, i Swedenborg, inte i islam, inte i ortodox kristendom, utan i en synkretistisk blandning av andeskåderi, korrespondenstänkande och personlig mytologibildning.15 Fitrah-argumentet gäller inte vart pendeln slår utan att den slår. Att Strindberg sökte sig till Swedenborg snarare än till Koranen säger ingenting om gudskännedomens natur och allt om den kulturella repertoar han hade tillgänglig.

Ibn Taymiyyah förstod detta. Profeterna, skriver han, “slog liknelser som kompletterade fitrah med det den inte uppmärksammat eller som den korrumperade åsikter och begär hade fördunklat.”16 Fitrah ger riktningen, mot Gud. Uppenbarelsen ger precisionen: vilken Gud, hur man närmar sig, vad Han kräver. Utan uppenbarelse irrar fitrah som en kompass utan karta. Den pekar rätt men kan inte navigera.

Strindberg hade kompassen. Han saknade kartan. Inferno-krisen visar fitrah i arbete: den bröt igenom ateismens yta och drev honom mot det gudomliga. Men utan profetisk vägledning förde den honom till Swedenborgs visioner i stället för till Abrahams raka väg. Resultatet blev vad Strindberg själv kallade “ett själstillstånd snarare än någon på teorier grundad åsikt.”17

Bördan att inte tacka

Strindbergs mest avslöjande formulering är kanske den enklaste: “Min tvungna otacksamhet trycker mig som en börda.” En hel antropologi i en mening. En människa som vet att hon har något att tacka för men saknar någon att tacka. Ateismen har avlägsnat mottagaren men inte behovet. Tacksägelsen har blivit hemlös.

Oscar Levertin formulerade samma insikt utan att riktigt veta det: “Verkligheten kan kanske undvara religion, men säkert ej religiositet.”18 En sällsynt ärlig mening. Religiositet är inte ett tillägg till mänsklig erfarenhet utan en del av dess grundstruktur. Att avskaffa religion, institutioner, dogmer, ritualer, är möjligt. Att avskaffa religiositeten är att avskaffa något i människan själv.

Koranen uttrycker det med en bild som är både enklare och djupare:

När människan drabbas av olycka anropar hon Oss liggande på sidan eller sittande eller stående. Men när Vi avvärjt olyckan från henne fortsätter hon som om hon aldrig anropat Oss. (Yunus 10:12)

Mönstret är diagnostiskt, inte cyniskt. Människan kan glömma Gud, men aldrig permanent, aldrig på djupet, aldrig utan att något i hennes tillvaro förblir stumt och otillfredsställt. Ibn Qayyim al-Jawziyya skriver: “I hjärtat finns en tomhet som inte kan fyllas av annat än närhet till Allah, och en sorg som inte kan lyftas av annat än glädjen i att känna Honom, och en oro som inte kan stillas av annat än samling inför Honom.”19 Hjärtat har en riktning. Att tvinga det bort kräver kraft. Släpp greppet, och det svänger tillbaka.

Strindberg, utan att ha läst en rad Ibn Qayyim, levde igenom exakt denna rörelse. Hans ateism grundades inte på dåliga argument. Den gick mot hans natur.

Det enda steget

Vi kan nu återvända till Strindbergs mening — “Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg!” — och läsa den utan litteraturhistoriens önskemål att reducera den till biografisk kuriosa.

Det enda steget är inte ett steg framåt. Det är frånvaron av det sista steget bakåt: det ögonblick då underhållet upphör och fitrah talar. Strindberg tog det steget inte för att han var galen eller vilseledd. Han tog det för att steget alltid hade legat där och väntat. Han behövde bara sluta hålla emot.

Frågan som kvarstår är inte om Strindberg hade rätt om Swedenborg. Det hade han sannolikt inte. Frågan är om han hade rätt om steget, om det verkligen bara är ett, om ateism verkligen är så tunn, om den gudskunskap vi föds med verkligen aldrig försvinner utan bara väntar, under ytan, tills den dag vi inte orkar hålla den nere.

Hans tvungna otacksamhet tryckte honom som en börda. Det finns en lättare väg — men den kräver att man slutar kämpa mot sin egen natur.

Footnotes

  1. August Strindberg, Inferno (Stockholm: Bonniers, 1897), kap. XIV. ↩

  2. Olof Lagercrantz, August Strindberg (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1979). Lagercrantz argumenterar för att Strindberg medvetet dramatiserade och fiktionaliserade Inferno-materialet. Även om detta stämmer försvagar det inte observationens kraft — en iscensatt kris avslöjar fortfarande vilka mönster dramatikern anser trovärdiga. ↩

  3. Strindberg, Inferno, kap. XI. ↩

  4. Ibn Taymiyyah, Amrad al-qulub wa-shifa’uha (Hjärtats sjukdomar och deras botemedel). Hadithen återges i Sahih al-Bukhari, Kitab al-jana’iz, nr. 1385; Sahih Muslim, Kitab al-qadar, nr. 2658. ↩

  5. Ibn Taymiyyah, al-Radd ‘ala al-mantiqiyyin (Gendrivning av logikerna), s. 322 i standardutgåvan. ↩

  6. Ibn Taymiyyah, al-Radd ‘ala al-mantiqiyyin: “Att använda icke-naturliga metoder är att plåga själar utan nytta för dem” (استعمال طرق غير الفطرية تعذيب للنفوس بلا منفعة لها). ↩

  7. Se Nazir Khan, “Atheism and Radical Skepticism: Ibn Taymiyyah’s Epistemic Critique,” Yaqeen Institute for Islamic Research, 2020. Ibn Taymiyyah identifierar ateism som den “värsta formen av safsatah” — att förneka vad fitrah naturligt bekräftar leder till epistemologisk kollaps. ↩

  8. Ellen Key, Lifslinjer, andra delen (Stockholm: Bonniers, 1903). ↩

  9. “Humans ‘Predisposed’ to Believe in Gods and the Afterlife,” University of Oxford, Cognition, Religion and Theology Project, 2011. Treårigt internationellt forskningsprojekt med 57 forskare i 20 länder. ↩

  10. Justin Barrett, citerad i Oxford-projektets pressmeddelande, juli 2011. ↩

  11. Se t.ex. Lois Lee & Stephen Bullivant, “Cognitive Science of Religion and the Study of Non-Religion,” samt diskussionen i Geertz & Markusson, “Cognitive Approaches to the Study of Religion” (2010). Dessa forskare argumenterar för att ateism kan ha naturliga kognitiva vägar, inte enbart ansträngda sådana. ↩

  12. August Strindberg, Götiska rummen: Släktöden från sekelslutet (Stockholm: Bonniers, 1904). ↩

  13. Strindberg, Inferno, kap. XIV. ↩

  14. Hjalmar Söderberg, Vers och varia (Stockholm: Bonniers, 1917). ↩

  15. Se “Structures of Influence: A Comparative Approach to August Strindberg,” University of North Carolina Press/Project MUSE. Efter Inferno-krisen påverkades Strindberg av Swedenborg, Goethe, Shakespeare och Beethoven — en synkretism utan teologisk precision. ↩

  16. Ibn Taymiyyah, al-Radd ‘ala al-mantiqiyyin: “Profeterna slog liknelser som kompletterade fitrah med det den inte uppmärksammat, eller som den genom korrumperade åsikter och begär hade fördunklats ifrån” (فكملت الفطرة بما نبهتها عليه وأرشدتها مما كانت الفطرة معرضة عنه أو كانت الفطرة قد فسدت). ↩

  17. Strindberg, Inferno: “I själva verket har ett slags religion vuxit fram hos mig, ehuru jag icke skulle förmå uttrycka den i formler. Ett själstillstånd snarare än någon på teorier grundad åsikt.” ↩

  18. Oscar Levertin, Diktare och drömmare (Stockholm: Bonniers, 1898). ↩

  19. Ibn Qayyim al-Jawziyya, al-Fawa’id (De nyttiga insikterna): “I hjärtat finns en tomhet som inte kan fyllas av annat än närhet till Allah, och en sorg som inte kan lyftas av annat än glädjen i att känna Honom, och en oro som inte kan stillas av annat än samling inför Honom” (في القلب شعث لا يلمه إلا الإقبال على الله، وفيه وحشة لا يزيلها إلا الأنس به، وفيه حزن لا يذهبه إلا السرور بمعرفته). ↩