En mening i Koranen borde oroa varje demokrat:

De flesta av dem följer inte annat än antaganden. Men antaganden kan aldrig ersätta sanningen på något sätt.1

En kunskapsteoretisk observation, ren och osentimental: de flesta människor följer antaganden, och antaganden är inte sanning.

Påståendet är inte unikt för Koranen. Strindberg formulerade samma misstanke i Götiska rummen: “Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen.”2 Ellen Key skrev om “massdumheten, massfegheten och masslögnen” som tillsammans åstadkommer sådant som nästan varje enskild individ i massan skulle tveka inför.3 Le Bon beskrev hur en människa som inträder i en folkmassa förlorar sina individuella egenskaper och upptar massans.4

Strindberg observerade. Key kritiserade. Le Bon analyserade. Koranen förklarar varför.

Demokratins blinda fläck

Den liberala demokratin vilar på en outtalad premiss: att folkviljan, genom rätt procedurer, konvergerar mot det goda. Demokratiteorin har efter den pragmatistiska vändningen i stort sett övergivit sanningsbegreppet, men den förutsätter att proceduren levererar något tillräckligt: konsensus, legitimitet, det minst skadliga.

En premiss som aldrig bevisats. Bara antagits.

Sverige erbjuder två instruktiva fall. År 1955 röstade svenska folket för att avskaffa motbokssystemet, det så kallade Brattsystemet, trots att den medicinska expertisen varnade för konsekvenserna. Alkoholkonsumtionen steg. Skadorna följde. Folket hade talat, och folket hade fel.5 Men saken är inte enkel: Brattsystemet var också ett instrument för klassförtryck och övervakning, där läkare och byråkrater godtyckligt begränsade fattiga medborgares inköp medan överklassen drack obehindrat. Experternas sanning var verklig, men den levererades genom en struktur av förnedring. Demokratin löste ett rättviseproblem genom att skapa ett folkhälsoproblem och hade ingen mekanism för att hantera konflikten.

Tjugofem år senare, 1980, folkomröstade Sverige om kärnkraften. Tre alternativ presenterades. Inget av dem var ett rent nej. Väljarna fick välja mellan tre varianter av ja, med olika hastigheter för avveckling, och resultatet tolkades sedan som en avvecklingsplan som aldrig genomfördes fullt ut.6 Demokratin hade producerat ett svar, men ingen sanning. Proceduren var oklanderlig. Kunskapen var obefintlig.

Koranen skiljer inte mellan rätt och fel som politiska kategorier utan mellan kunskap och antagande: ‘ilm och zann. “Befatta dig inte med något du inte har kunskap om”, lyder uppmaningen i sura al-Isra. “Hörseln, synen och hjärtat — alla dessa kommer att tillfrågas.”7 Ansvaret gäller inte bara handlingen utan det epistemologiska fundamentet: visste du, eller antog du bara?

Antagandets anatomi

Varför följer de flesta antaganden? Frågan verkar enkel. Svaret som Koranen och den islamiska intellektuella traditionen ger är det inte.

Ibn Qayyim al-Jawziyyah identifierar två svagheter: bristande insikt och bristande tålamod.8 Insikt kräver ansträngning. Tålamod kräver att man uthärdar obehaget av att stå ensam. Antagandet erbjuder genvägen: en åsikt utan arbete, en övertygelse utan prövning.

Men det finns något djupare än lättja. Ibn al-Jawzi: “Begäret förblindar och gör döv för sanning och riktighet.”9 Begäret — hawa — förvränger aktivt omdömet. Människan ser inte fel trots sin intelligens utan på grund av sina begär. Den smarta människan som följer sitt begär blir okunnig; den starka blir svag.10

Gustave Le Bon, som skrev utan kännedom om denna tradition, landade i samma slutsats från ett annat håll: “I en folkmassa blir skeptikern troende, den ärliga människan en förbrytare, den fege en hjälte.”11 Massan upplöser inte bara individuellt omdöme. Den inverterar det. Le Bon beskrev mekanismen. Den koraniska analysen identifierar drivkraften: hawa, det oreflekterade begäret som sätter sig i kunskapens plats.

Koranen formulerar det med en direkthet som gör omskrivningar överflödiga: “Vem är mer vilse än den som följer sitt begär utan någon vägledning från Allah?”12 Det som fördöms är inte begäret i sig — det är begäret utan vägledning. Islam förutsätter inte att människan kan leva utan begär. Den förutsätter att hon behöver ett kunskapsteoretiskt ramverk som överordnar sanningen hennes impulser.

Sanningen känns inte igen genom människor

Det finns ett uttalande som tillskrivs Ali ibn Abi Talib, den fjärde kalifen, och som sammanfattar hela den islamiska kunskapsteorin i en enda mening: “Sanningen känns inte igen genom människor — känn igen sanningen, så känner du igen dess folk.”13

Formuleringen ser enkel ut. Den är förödande.

Den vänder upp och ned på det sätt vi normalt navigerar i världen. Vi bedömer påståenden efter vem som framför dem: auktoriteten, experten, majoriteten, den karismatiske ledaren. Alis princip kräver det motsatta: bedöm påståendet först, sedan avsändaren. Sanningen har inget ansikte. Den har inga meriter. Den har inget parti. Den är sann oavsett vem som yttrar den och oavsett hur många som förnekar den.

Ibn Taymiyyah fördjupade denna princip i flera av sina verk. Den som gör människor till måttstock för sanningen — istället för att pröva människors påståenden mot sanningen — befinner sig i den mest grundläggande formen av intellektuell förvirring.14 Det spelar ingen roll om auktoriteten är en lärd, en ledare eller en majoritet: den som accepterar ett påstående för att det framförs av en viss person, utan att pröva det mot uppenbarelsen och det sunda förnuftet, har vänt kunskapens ordning upp och ned. Ibn Taymiyyah återkommer till detta i Majmu’ al-Fatawa: varje människa kan tas ifrån eller ges rätt, utom Profeten, frid vare med honom. Ingen annan åtnjuter ofelbarhet. Sanningen är kriteriet för människor, inte människor för sanningen.

Det demokratiska samhället gör exakt detta. Inte av illvilja utan av struktur. Omröstningen frågar inte: vad är sant? Den frågar: vad tycker de flesta? Och den behandlar svaret som om det vore samma sak.

Sanningen som bro och som börda

En invändning förtjänar ett ärligt svar. Habermas menade att rationell diskurs — det herraväldesfria samtalet — kan leda till sanning genom procedur, om alla deltagare argumenterar ärligt och på lika villkor.15 Den deliberativa demokratin påstår att rätt samtal producerar rätt svar.

Men Habermas förutsätter just det som Koranen ifrågasätter: att människan, lämnad åt sitt förnuft och sina procedurer, tenderar mot sanning snarare än antagande. Det herraväldesfria samtalet existerar inte i verkligheten, eftersom hawa är universell. Begäret talar alltid med i rummet, osynligt, oerkänt, förklätt till rationalitet. Ibn Taymiyyah noterade att “fantasin ljuger oftare än den talar sanning”16 — och fantasin är som mest aktiv när vi tror oss vara som mest förnuftiga.

Islam föreslår heller inte att sanningen ska dikteras uppifrån. “Deras angelägenheter avgörs genom samråd sinsemellan”17 — shura, samråd, är en styrande princip. Men samrådets funktion i islamisk tradition är inte att fastställa sanningen genom röstning. Det är att söka den bästa tillämpningen av en sanning som redan är given. I shura är sanningen konstant och tillämpningen diskuteras. I demokratin är sanningen det som diskussionen producerar.

Karin Boye skrev i Kallocain: “Sanningen kunde vara en bro mellan människa och människa — så länge den är frivillig, ja — så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva.”18 Sanningen som bro förutsätter att den existerar oberoende av de människor den förbinder. En bro som uppfinns i stunden den beträds är ingen bro.

Det trångsynta och det trånga

Koranen använder ett oväntat ord för det liv som väntar den som vänder sig bort från vägledningen: dank — trånghet, snävhet. “Den som vänder sig bort från Min påminnelse ska sannerligen leva ett trångt liv.”19 Inte ett syndigt liv. Inte ett straffat liv. Ett trångt liv.

Hjalmar Söderberg fångade samma fenomen, speglat: “Sanningen är fattig som Job, ofruktbar som ökensanden och tråkig som en gammal antikvarisk bokhandlare. Men lögnen är rik som påven i Rom!”20 Söderberg menade det ironiskt, men ironin bär en oavsiktlig sanning. Lögnen är rik — rik på löften, rik på bekvämlighet, rik på den tillfälliga lättnaden att inte behöva tänka. Sanningen erbjuder inget av detta. Den erbjuder bara sig själv.

Ibn Khaldun formulerade sambandet mellan sanningens enhet och lögnens mångfald: “Sanningen är bara en form, medan falskheten är många former. Därför är det lätt att begå orättvisa men svårt att uppfylla rättvisa.”21 En sanning. Tusen lögner. Majoriteten följer inte lögnen för att den är övertygande utan för att den är mångfaldig: det finns alltid en variant som passar just ditt begär, just din bekvämlighet, just din tid.

Det är vad det demokratiska samhället har institutionaliserat och döpt till pluralism. Koranen ställer frågan som pluralismen inte kan besvara: om alla anspråk är lika giltiga, varför skulle något av dem vara sant?

Det tysta vittnesmålet

Koranen har ett ord för dem som kan skilja sanning från antagande: ulu al-albab — de med kärna. “Han ger visdom till den Han vill, och den som ges visdom har förvisso getts mycket gott. Men ingen låter sig förmanas utom de med förstånd.”22 Visheten beskrivs som en gåva, inte en merit, inte en produkt av utbildning eller procedur, utan något som ges. Det kunskapsteoretiska fundamentet är inte mänskligt utan gudomligt: sanningen kommer inte från människan utan till människan.

Den demokratiska epistemologin antar att sanningen skapas — genom diskurs, genom konsensus, genom procedur. Den koraniska epistemologin antar att sanningen finns, oberoende av huruvida någon upptäcker den, erkänner den eller röstar för den.

Alis princip ekar: känn igen sanningen, så känner du igen dess folk. Aldrig tvärtom.

Den som räknar huvuden istället för att pröva argument har redan förlorat det som gör kunskap till kunskap: kravet att den ska vara sann.

Footnotes

  1. Koranen, Yunus 10:36. ↩

  2. August Strindberg, Götiska rummen, Stockholm, 1904. ↩

  3. Ellen Key, Lifslinjer, första delen, Stockholm, 1903. ↩

  4. Gustave Le Bon, Massans psykologi, kap. 2. ↩

  5. Brattsystemet avskaffades genom folkomröstning 1955. Systembolagets historik dokumenterar den efterföljande konsumtionsökningen. ↩

  6. Folkomröstningen om kärnkraften genomfördes den 23 mars 1980. De tre alternativen innebar olika tidsplaner för avveckling, men inget alternativ motsvarade ett rent nej till avveckling. ↩

  7. Koranen, al-Isra 17:36. ↩

  8. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Da’ wa al-Dawa’. ↩

  9. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. ↩

  10. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. ↩

  11. Gustave Le Bon, Massans psykologi, kap. 2. ↩

  12. Koranen, al-Qasas 28:50. ↩

  13. Ali ibn Abi Talib, citerad i Ibn al-Jawzi, Talbis Iblis. ↩

  14. Ibn Taymiyyah, Majmu’ al-Fatawa och al-Radd ‘ala al-Mantiqiyyin. Ibn Taymiyyah betonar upprepade gånger att sanning prövas mot Koranen och Sunnah, inte mot personers status, och att varje människa utom Profeten ﷺ kan ha rätt eller fel. ↩

  15. Jürgen Habermas, The Philosophical Discourse of Modernity, MIT Press, 1987. ↩

  16. Ibn Taymiyyah, al-Radd ala al-Mantiqiyyin. ↩

  17. Koranen, al-Shura 42:38. ↩

  18. Karin Boye, Kallocain, Stockholm, 1940. ↩

  19. Koranen, Ta-Ha 20:124. ↩

  20. Hjalmar Söderberg, Jesus Barabbas, Stockholm, 1928. ↩

  21. Ibn Khaldun, Muqaddimah. ↩

  22. Koranen, al-Baqara 2:269. ↩