Stockholm har tre dagars livsmedelsförsörjning. Sedan är hyllorna tomma, kylkedjan bruten, och åtta miljoner människor hänvisade till det som finns i skafferiet hemma.

Det är inte en dystopi. Det är en myndighetsrapport. MSB konstaterade 2025 att svensk krisberedskap är “otillräcklig” och att landet behöver investera minst 32 miljarder kronor årligen för att nå en rimlig nivå.1 Sverige hade under kalla kriget beredskapslager för månader av isolering och en självförsörjningsgrad på uppemot hundra procent. Idag finns ingen myndighet med utpekat ansvar för livsmedelsförsörjning i kris.2 Självförsörjningen har sjunkit till omkring femtio procent. Lagren är avvecklade. Ansvaret utspritt. Och frågan — vad händer när leveranserna upphör? — förblir obesvarad.

Frågan ställdes för över tre tusen år sedan vid Nilens stränder, i en berättelse som Koranen återger med en skärpa som slår mot varje läsare som lever i ett land med tre dagars marginal.

Förrådshusens förvaltare

I Sura Yusuf tolkar Josef den egyptiske kungens dröm om sju feta kor som slukas av sju magra — en dröm som ingen av hovets rådgivare förstår. Josef ser inte bara symboliken. Han ser en handlingsplan:

Ni skall under sju år få odla som vanligt. Det ni skördar bör ni sedan lämna i sina ax, utom lite grann som ni kan ha att äta.3

Sedan ber Josef själv om uppdraget: “Gör mig ansvarig för landets förrådshus; jag är sannerligen en kunnig förvaltare.”4 Det arabiska ordet han använder, hafiz, bär en dubbel valör: den som bevarar och den som håller räkning. Inte en byråkrat. En väktare.

Centraliserad lagerhållning, rationering under överflödsåren, statlig kontroll över fördelningen: en systematisk förvaltningsprincip där den som ser överflödet och inte sparar för bristen sviker sitt uppdrag.

Koranen avslutar episoden med en vers som borde hänga inramad på MSB:s väggar: “På så vis etablerade Vi Josef i landet och han kunde slå sig ned var än han behagade.”5 Belöningen för god förvaltning är frihet.

Statens plikt att tvångsförsälja

Den hanbalitiske rättsvetaren Ibn Taymiyyah tar Josefs princip och bygger ett juridiskt ramverk kring den. I al-Hisba fi’l-Islam formulerar han en tes som fortfarande provocerar: om någon hamstrar mat medan folket svälter, har staten rätt att tvinga fram försäljning till marknadspris.6

Den uppenbara invändningen mötte han direkt: hadithen där profeten Muhammad ﷺ vägrar sätta priser och säger att “det är Allah som sätter priset, som ger i överflöd och som begränsar”.7 Mot detta svarar han med en distinktion som bär juridisk tyngd. Hadithen gäller en specifik situation där ingen vägrade sälja och ingen drev upp priserna artificiellt. Den är inget generellt förbud. När handelsmän medvetet håller tillbaka varor för att driva upp priserna under en bristsituation, träder en annan princip in: skyddet av allmänintresset.8

Ibn Taymiyyah åsidosätter alltså inte profetens ord. Han läser kontextuellt, skiljer mellan en normal marknad och en krissituation. I normala tider styr tillgång och efterfrågan. Men den som i nödtid monopoliserar livsnödvändigheter “påtvingar människor den svårighet och trångmål som är förbjuden”.9 Formuleringen är juridisk, pulsen moralisk: det finns ögonblick då marknaden inte levererar rättvisa, och då är statens ingripande en plikt.

Han går längre. Att mätta den hungrige, skriver han i al-Iman, är “en kollektiv skyldighet enligt alla muslimska lärda”.10 Orden fard ala al-kifaya — en plikt som åligger samhället som helhet — innebär att om ingen fullgör den, bär alla skulden.

Avvecklingens logik

Under efterkrigstiden byggde Sverige ett av världens mest ambitiösa beredskapssystem. Olja, livsmedel, utsäde, mediciner — allt lagrat för den dag importvägarna stängdes. Under 1980-talet var livsmedelsberedskapen dimensionerad för långvarig isolering.11

Sedan föll Berlinmuren. Och med den föll föreställningen att beredskap behövdes.

Avvecklingen vilade på en ekonomisk övertygelse. Komparativa fördelar, frihandel, EU:s inre marknad: den internationella ekonomins logik sa att lagerhållning var ineffektivt, att marknaden alltid skulle leverera billigare och snabbare. Hayek och Friedman hade argumenterat att statliga reserver snedvrider prissignaler och hämmar effektivitet. Sverige lyssnade. Under 1990- och 2000-talen avvecklades beredskapslager systematiskt. Myndigheter lades ner eller omorganiserades. Ansvaret för livsmedelsförsörjning i kris hamnade i ett institutionellt vakuum.12

Argumentet var inte naivt, det var koherent och förankrat i respektabel nationalekonomisk teori. Och ändå fel.

Finland och Schweiz visar varför. Två länder med jämförbara ekonomier och liknande integration i europeiska handelsstrukturer behöll sina strategiska livsmedelsreserver.13 Finland upprätthåller lager av spannmål, bränsle och mediciner genom sitt nationella försörjningsberedskapscenter. Schweiz federala lag kräver obligatoriska lager av baslivsmedel. Valet var inte isolationism utan försiktighet: marknader fungerar utmärkt i normaltid men kollapsar under de villkor då man som mest behöver dem. Att Sverige valde en annan väg var ett politiskt beslut, inte en ekonomisk nödvändighet.

SOU 2024:8, Livsmedelsberedskap för en ny tid, erkänner problemets omfattning men föreslår en ambitionsnivå som inte motsvarar det Sverige en gång hade.14 Tre dagars marginal är inte beredskap. Det är frånvaron av beredskap.

De magra åren har redan börjat

Josefs berättelse förutsätter en cyklisk värld: sju feta år, sju magra, sedan återhämtning. Klimatförändringarna följer ingen cykel. De accelererar.

Under 2024 och 2025 steg det globala kaffepriset med över fyrtio procent efter torka i Brasilien och Vietnam. Kakaoproduktionen i Västafrika föll med fjorton procent. Naturkatastrofer orsakade ekonomiska förluster på 162 miljarder dollar bara under första halvåret 2025.15 Siffrorna mäter inte svält. De mäter sprickorna i ett system som ännu håller ihop. Nätt och jämnt.

Vad som idag motsvarar sju magra år är inte en lokal svält utan en leveranskedja som bryts tusen mil bort och vars konsekvenser når en svensk matbutik inom dagar. Klimatdrivna extremväder — torka, översvämningar, värmeböljor — slår mot jordbruket på flera kontinenter samtidigt, och det globala livsmedelssystemets buffertar krymper.16 Ny teknik kan mildra effekterna: torktåliga grödor, vertikal odling, alternativa proteiner. Men ingen innovation ersätter den politiska viljan att lagra. Torktåligt vete hjälper föga om det inte finns i ett svenskt förråd när fartygstrafiken i Östersjön upphör.

Ibn Khaldun sammanfattade statens grundlogik i en enda kedja: “Soldater behålls genom pengar. Pengar är försörjning som samlas genom folk. Folk är tjänare som skyddas genom rättvisa.”17 Kedjan bryts vid det svagaste ledet. I det moderna Sverige är det svagaste ledet att ingen har ansvar för att det finns mat.

Hisba för en ny tid

Det arabiska begreppet hisba — statens tillsyn över marknad och allmännytta — översätts ibland som “marknadskontroll”, men det griper vidare. Det rymmer en föreställning om vad ett samhälle är skyldigt sina medborgare: försörjning, skydd mot den frihet som lämnar de svagaste utan mat.

Ibn Taymiyyah skriver att de verksamheter som är nödvändiga för folkets välfärd — livsmedelsproduktion, distribution, lagerhållning — utgör en kollektiv plikt: samhället kan inte fungera utan dem.18 Om den privata sektorn inte fullgör funktionen, faller ansvaret på staten. Pragmatisk rättslära, driven av en enda princip: ingen ska svälta i ett samhälle som har resurser att förhindra det.

En modern hisba för svensk livsmedelsberedskap behöver inte betyda planekonomisk kontroll, utan det ramverk som Finland redan tillämpar: strategiska reserver av baslivsmedel, tydligt myndighetsansvar, regelbunden rotation av lager så att ingenting förfars. Och bakom ramverket en insikt som den svenska offentligheten knappt har formulerat: att beredskap är ett villkor för frihet. Utan mat på bordet är varje annan rättighet meningslös.

Koranen påminner i Sura al-Balad om den handling som väger tyngst: “Eller ge mat i tider av hungersnöd.”19 Det finns en ofrånkomlig logik i versen. Allt annat — rikedom, makt, prestige — reduceras i kristider till en enda fråga: kan du mätta den som hungrar?

Tre dagars marginal. Josef hade sju år. Vi har inte ens en vecka.

Footnotes

  1. MSB, citerad i “MSB varnar: Sverige är inte rustat för kris”, Tidningen Näringslivet, 2025. ↩

  2. SOU 2024:8, Livsmedelsberedskap för en ny tid, Regeringskansliet, 2024. ↩

  3. Koranen, Yusuf 12:47. ↩

  4. Koranen, Yusuf 12:55. ↩

  5. Koranen, Yusuf 12:56. ↩

  6. Ibn Taymiyyah, al-Hisba fi’l-Islam, avsnitt om statlig prisreglering och tvångsförsäljning vid nöd. ↩

  7. Hadith återgiven i Abu Dawud och al-Tirmidhi; Ibn Taymiyyah citerar och diskuterar den i al-Hisba fi’l-Islam. ↩

  8. Ibn Taymiyyah, al-Hisba fi’l-Islam. ↩

  9. Ibn Taymiyyah, al-Qawa’id al-Nuraniyya. ↩

  10. Ibn Taymiyyah, al-Iman. ↩

  11. MSB, “Beredskapslager”, samt Försvarsdepartementets historiska dokumentation om civilförsvaret. ↩

  12. Riksdagens dokumentation om avvecklingen av det svenska totalförsvaret efter kalla kriget; jfr Försvarsberedningens rapporter 1995–2004. ↩

  13. Finlands nationella försörjningsberedskapscenter (Huoltovarmuuskeskus); Schweiz federala lag om nationell ekonomisk försörjning (Landesversorgungsgesetz). ↩

  14. SOU 2024:8, Livsmedelsberedskap för en ny tid, Regeringskansliet, 2024. ↩

  15. “Commodity supply crisis grows as climate change takes hold”, FoodNavigator, 28 juli 2025; jfr Munich Re, Natural Catastrophe Review, första halvåret 2025. ↩

  16. “How Climate Change Is Disrupting the Global Supply Chain”, Yale Environment 360, 2025. ↩

  17. Ibn Khaldun, al-Muqaddima, kap. 3. ↩

  18. Ibn Taymiyyah, al-Hisba fi’l-Islam. ↩

  19. Koranen, al-Balad 90:14. ↩