Varje språknationalism vilar på en outtalad premiss: att ett språk tillhör dem som fötts in i det. Att modersmålet bär en hemlighet som den invandrade aldrig fullt kan nå. Premissen är fel. Dess mest förödande vederläggning kom från en persisk yngling i 700-talets Basra som talade arabiska med brytning.

Hans namn var Sibawayh.

En persers väg till det heliga språket

Abu Bishr Amr ibn Uthman ibn Qanbar — kallad Sibawayh, “äppeldoften”, ett persiskt smeknamn — föddes i Shiraz och kom till Basra som ung man.1 Han hade tänkt studera islamisk rättsvetenskap, fiqh. Men han gjorde ett grammatiskt fel i en hadith-diskussion, och skammen drev honom till språkvetenskapen. En besatthet.

Hans lärare blev al-Khalil ibn Ahmad al-Farahidi, en arabisk lingvist från Oman som hade upptäckt prosodins lagar genom att lyssna till hammarslag i en kopparslagares verkstad.2 Rytmen i metallen blev nyckeln till rytmen i språket. Att al-Khalil var arab och Sibawayh perser är ingen bisats i berättelsen. Det är dess poäng. Arabisk grammatik blev till som ett samarbete, aldrig som en etnisk egendom.

Sibawayh skrev al-Kitab — “Boken” — och behövde inget annat namn. Den var den första systematiska grammatiken över arabiska språket, och den har aldrig ersatts. I över tusen år har varje seriös arabisk grammatiker förhållit sig till Sibawayhs verk som utgångspunkt.3

Den omöjlige auktoriteten

Sibawayh var perser. Hans arabiska bar spår av det. Och i en kultur som värderade fasaha, språklig renhet och retorisk fulländning, var det långt ifrån självklart att en utlänning kunde bli det heliga språkets kodifierare.

Den spänningen löste den islamiska civilisationen aldrig fullt, och den vibrerar fortfarande. Arabiska är Koranens språk. Uppenbarelsen kom på:

“ett tydligt arabiskt tungomål.”4

Språkets sakralitet är odiskutabel. Men vem äger det? Om ägandet är etniskt, om arabiskan tillhör araberna som blodets arv, borde en perser med brytning vara den siste att kodifiera dess grammatik. Ändå blev det en perser som gjorde det. Och ingen har gjort det bättre.

Ibn Khaldun konstaterade det utan omsvep i sin Muqaddimah: grundarna av den arabiska grammatiken — Sibawayh, al-Farisi, az-Zajjaj — var alla av persisk härkomst. Och:

“De flesta muslimska lärda inom såväl religiösa som intellektuella vetenskaper har varit icke-araber.”5

Den islamiska civilisationens intellektuella ryggrad — rättsvetenskapen, teologin, filosofin, grammatiken — byggdes i stor utsträckning av människor som inte hade arabiska som modersmål. Kunskap är aldrig en funktion av härkomst.

Vad språket kräver

Imam ash-Shafi’i formulerade principen som en ren observation: “Den som lärde sig Koranen ärades i människors ögon, den som lärde sig hadith fick starkare argumentation, den som lärde sig grammatik vördades.”6 Vördnaden, hiba, knyts till lärandet. Inte till ursprunget.

Avgörande är verbet: ta’allama, att förvärva kunskap. I samma anda:

“Lär dig, ty människan föds inte lärd — och den som har kunskap är inte lik den okunnige.”7

Sibawayh personifierade den principen. Han föddes inte in i arabiskan. Han erövrade den. Och hans erövring var så grundlig att den blev normen för dem som var födda in i den.

Motståndet kom ändå. Det islamiska samhällets tidiga århundraden genomsyrades av shu’ubiyya-rörelsen, där persiska och andra icke-arabiska muslimer hävdade sin intellektuella likvärdighet mot arabisk kulturell överhöghet.8 Sibawayhs karriär utspelades mitt i denna spänning. Att han bemöttes med skepsis berodde på mer än hans persiska accent. Frågan skar djupare: kan en utlänning förstå arabiskans innersta logik, det som al-Suyuti kallade språkets tawassu’, dess närmast oändliga vidd?9

Al-Kitab var svaret. Fyra volymer systematisk analys som visade att arabiskans struktur kunde förstås, beskrivas och läras av den som ägnade den tillräcklig möda. Inte Sibawayhs argument. Hans bevis.

Koranens eget vittnesbörd

Koranen själv underminerar den etniska tolkningen av språklig sakralitet:

“Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna och gjorde er sedan till folkslag och stammar för att ni skall lära känna varandra. Den ärorikaste av er hos Allah är den mest gudfruktiga.”10

Folkslagen och stammarna existerar för ta’aruf, ömsesidig kännedom. Men den ärorikaste är den mest gudfruktiga, atqakum: den som visar mest taqwa. Ett meritokratiskt kriterium som inte erkänner blodslinjens privilegium.

Ibn Taymiyyah drog den praktiska konsekvensen: “Att lära sig arabiska, som förståelsen av Koranen och hadith vilar på, är en kollektiv plikt.”11 En plikt, fard ala al-kifaya, som åligger hela gemenskapen. Vem som bär bördan spelar ingen roll, så länge den bärs.

Och: “kunskap om språkens betydelser uppnås av den som umgås med dem som talar språket eller läser deras böcker.”12 Språk lärs genom kontakt. Genom ansträngning. Aldrig genom arv.

Spegeln västerut: Stjernhjelm och den svenska paradoxen

År 1668 publicerade Georg Stiernhielm Hercules, den svenska skaldekonstens grundsten. Som Erik Gustaf Geijer konstaterade: “Språket låg ännu rått och ouppodladt. Man måste känna det barbari, hvari det i följd deraf förfallit, för att rätt värdera allt hvad det blef under Stjernhjelms hand.”13

Stiernhielm lyfte svenskan ur tyskt och latinskt beroende. Men i Strindbergs Röda rummet utbrister en karaktär i satirisk förtvivlan: “Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!” — för att denne drivit fram svenskan och trängt undan tyskan.14 Strindberg satiriserar den som vänder sig mot själva den lingvistiska självständigheten. Det löjliga ligger inte i Stiernhielm utan i dem som hellre behöll det lånade.

Mekanismen är densamma. I båda fallen möts den som förändrar språkets status med motstånd. Motståndet vilar på en konservativ instinkt: att språket bör förbli som det är, hos dem det alltid tillhört.

Den svenska varianten har djupa rötter. Göticismen — 1600-talets föreställning att Sverige var civilisationens urhem — var en extrem form av lingvistisk nationalism.15 Olof Rudbeck den äldre hävdade i Atlantica att Sverige var Platons Atlantis, att alla Europas språk härstammade från svenskan. Absurt. Men det efterlämnade en kulturell reflex: känslan att det svenska språket kräver skydd mot främmande inflytande.

Ellen Key skar igenom reflexen:

“Den gamla fosterlandskänslan åter kan klart inse nationalismens synder hos ett annat folk, och dock godkänna liknande synder, då det egna folket begår dem.”16

Mönstret är detsamma oavsett språk och sekel: nationalismen ser sin egen bild i spegeln och känner inte igen den.

Vad en perser lärde araberna om deras eget språk

Sibawayhs revolution var inte politisk. Han ledde ingen rörelse, formulerade inget manifest. Han skrev en bok. Men boken tvingade fram ett erkännande som varken arabisk stolthet eller persisk ambition kunde ha framkallat ensamt: att ett språk tillhör den som behärskar det, inte den som fötts in i det.

Om det gäller arabiskan, Koranens språk, det språk Gud valde för sin sista uppenbarelse, då gäller det varje språk. Om en perser med brytning kunde bli arabiskans främste auktoritet, faller varje argument om språklig blodsrätt.

Ali ibn Abi Talib sade: “Tungan är kroppens roder — om den rättar sig, rättar sig alla lemmar.”17 Disciplin. Övning. Lärande. Aldrig rätt föräldrar.

Sibawayh dog ung, kanske inte ens fyrtio år gammal. Han lämnade inga lärjungar i vanlig mening. Han lämnade al-Kitab. Det räckte.

Fjorton århundraden senare har hans verk inte ersatts, och frågan han personifierade har inte förlorat sin skärpa. I en tid då språkpolitik åter debatteras i Sverige — vem som har rätt att tala för ett språk, om lingvistisk identitet är medfödd eller förvärvad — erbjuder Sibawayh inte ett svar. Han erbjuder ett faktum.

“Den som sökte kunskap fann heder utan svärd.”18

Ibn al-Jawzi behövde inte specificera varifrån kunskapssökaren kom. Det spelade ingen roll. Det spelar fortfarande ingen roll.

Footnotes

  1. Sibawayh (Abu Bishr Amr ibn Uthman ibn Qanbar, d. ca 796 e.Kr.) föddes i Shiraz i provinsen Fars, Persien, och flyttade till Basra för studier. Se Carter, M.G., Sibawayhi, I.B. Tauris, 2004. ↩

  2. Al-Khalil ibn Ahmad al-Farahidi (d. ca 786 e.Kr.). Anekdoten om kopparslagaren återges i Ibn Khallikan, Wafayat al-A’yan. ↩

  3. al-Kitab (“Boken”) omfattar fyra volymer och behandlar arabisk syntax (nahw) och morfologi (sarf). Det förblev den arabiska grammatikens oöverträffade referensverk. ↩

  4. Koranen, Poeterna 26:195. ↩

  5. Ibn Khaldun, Muqaddimah, övers. Franz Rosenthal, vol. III, kap. 6. ↩

  6. Imam ash-Shafi’i, Sifat al-Safwa. Egen översättning från arabiska. ↩

  7. Imam ash-Shafi’i, Diwan al-Imam ash-Shafi’i. Egen översättning från arabiska. ↩

  8. Shu’ubiyya var en rörelse bland icke-arabiska muslimer, främst perser, som hävdade kulturell och intellektuell likvärdighet med araberna. Rörelsen var mest framträdande under abbasidperioden (750–1258 e.Kr.). ↩

  9. Al-Suyuti, al-Itqan fi ‘Ulum al-Quran. Al-Suyuti citerar ash-Shafi’i: “Ingen behärskar språket fullständigt utom en profet.” ↩

  10. Koranen, De inre gemaken 49:13. ↩

  11. Ibn Taymiyyah, al-Radd ala al-Mantiqiyyin. Egen översättning från arabiska. ↩

  12. Ibn Taymiyyah, al-Radd ala al-Mantiqiyyin. Egen översättning från arabiska. ↩

  13. Erik Gustaf Geijer, Äreminne öfver Georg Stjernhjelm. ↩

  14. August Strindberg, Röda rummet (1879). Passagen är satirisk: karaktären angriper ironiskt Stiernhielm för att ha drivit fram svenska på bekostnad av tyskan. ↩

  15. Göticismen var framträdande under 1600- och 1700-talen. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade i Atlantica (1679–1702) för att Sverige var den antika civilisationens urhem. Götiska förbundet (grundat 1811) återupplivade liknande teman under nationalromantiken. ↩

  16. Ellen Key, Lifslinjer, Tredje delen. ↩

  17. Ali ibn Abi Talib, citerad i Kitab al-Samt wa Adab al-Lisan. Egen översättning från arabiska. ↩

  18. Ibn al-Jawzi, Dhamm al-Hawa. Egen översättning från arabiska. ↩