Producera en enda sura av jämförbar kvalitet. Fjorton sekler. Ingen har lyckats — inte imperiums mest skolade pennor, inte generationers skarpaste intellekt, inte fiender med allt att vinna på att krossa påståendet.

“Och om ni hyser tvivel om vad Vi har sänt ned till Vår tjänare, åstadkom då en sura av samma slag och tillkalla era vittnen, andra än Allah, om ni är sannfärdiga.”1

Utmaningen trappas ned i tre steg. Först: producera en hel skrift som denna, även om människor och djinner förenade sig.2 Sedan: tio suror.3 Slutligen: en enda. Tre verser räcker. Sura al-Kawthar, Koranens kortaste, är tre verser lång, och al-Suyuti konstaterar att dess i’jaz är likvärdigt med sura al-Baqarahs, den längsta.4 Utmaningen är inte kvantitativ.

Språket som inte borde finnas

Före Koranen var poesin arabernas nationalkonst, deras historieskrivning, deras rättsväsende, deras krig. Stammarna tävlade vid marknaderna i Ukaz med sina qasidor som andra folk tävlade med vapen. Att bemästra arabiskans prosodi var makt.

In i denna kultur, där varje barn växte upp med örat skärpt för metrisk precision, kom en text som bröt mot allt de kände igen. Koranens arabiska följer inte de etablerade versformerna, har inget genomgående metrum, binder sig inte till qasidans konventioner. Men den är heller inte vardaglig, obunden prosa. Texten äger en intern rytm, en strukturell logik, en klanglig arkitektur som varken poeter eller prosaskribenter kunde placera i sina kategorier.

Al-Khattabi noterade att Koranens motståndare famlade efter klassificeringar: “Ibland kallade de den poesi, ibland magi — just för att de fann sig oförmögna inför den.”5 Ordet de landade i var sihr. Magi.

Walid ibn al-Mughiras vittnesbörd

Det mest talande erkännandet kom från en fiende. Walid ibn al-Mughira, en av Quraysh-stammens ledare och en erkänd kännare av arabisk poesi, ombads av sin egen sida att fördöma Koranen. Hans svar, bevarat i den tidiga sira-traditionen, är ett mästerstycke i ofrivillig hyllning: han bekände att det han hört varken var poesi eller prosa, varken spådom eller trolldom, utan att det hade en sötma och en skönhet som ingenting annat ägde, och att det krossade allt under sig.6 Han fördömde den ändå — politiken krävde det. Men hans lingvistiska omdöme stod fast. En expert hade mött något som sprängde hans kategorier.

Kompositionens ordning

Abd al-Qahir al-Jurjani ägnade sitt livsverk åt att förstå varför Koranens text var oefterhärmlig. Hans teori om nazm — kompositionens ordning — visade att innebörden i en arabisk text inte bara ligger i orden utan i deras syntaktiska arrangemang. Relationen mellan subjekt och predikat, placeringen av ett bestämningsord, valet att framskjuta eller fördröja en satsdel: allt detta skapar mening utöver ordens lexikala innehåll.7

Al-Jurjanis påstående var inte estetiskt utan strukturellt. Han visade att Koranens syntax opererar på ett sätt som ingen annan text gör: varje sats bär semantisk information i själva sin grammatiska struktur, så att form och innehåll blir oupplösliga. Att imitera Koranens stil kräver därför inte bara poetisk begåvning utan förmågan att skapa ett helt nytt syntaktiskt system — och att det systemet dessutom fungerar.8

Al-Jurjanis nazm-teori är en kompositionslära: den beskriver hur Koranens text är uppbyggd. Den äldre observationen att Koranen tillhör varken poesi eller prosa är en genrefråga: den beskriver vad texten inte är. En text som skapar sin egen kategori och samtidigt opererar med en intern logik så komplex att den motstår imitation.

De som försökte

Hade utmaningen varit retorisk borde den ha bemötts. Den bemöttes. Musaylima ibn Habib, samtida med Profeten ﷺ, producerade texter i koranisk stil. Muslimerna bevarade hans försök, inte för att förtiga dem utan för att visa skillnaden. Hans imitation av sura al-Fil blev ett exempel på hur form utan substans kollapsar i det groteska.9

Senare försökte andra. Ibn al-Muqaffa, den lysande persisk-arabiske stilisten som översatte Kalila wa Dimna till en arabiska så elegant att den blev ett stilistiskt riktmärke, lär enligt traditionen ha påbörjat ett försök och sedan övergivit det. Abu al-Ala al-Ma’arri, en av arabisk litteraturs mest tekniskt begåvade poeter — blind, provokativ, djupt skeptisk — skrev Fusul wa al-Ghayat, ett verk som ibland beskrivs som en koranimitation. Ingetdera verket har av någon seriös bedömare ansetts möta utmaningen.10

Dessa var inte medelmåttor. Ibn al-Muqaffa formade arabisk prosa för århundraden framåt. Al-Ma’arri var en poet av sådant djup att moderna komparatister har funnit paralleller till hans verk hos T.S. Eliot. Ändå räckte deras begåvning inte. Frånvaron av ett genuint lyckat försök bland just dessa namn gör utmaningen desto mer anmärkningsvärd.

Det svåra erkännandet

Här måste intellektuell hederlighet kräva en paus. En uppenbar invändning reser sig: vem avgör om utmaningen besvarats? Om bedömningskriterierna definieras av samma tradition som utfärdar utmaningen, riskerar argumentet att bli cirkulärt. Och begreppet “jämförbar kvalitet” saknar universellt överenskomna kriterier — det är en del av vad som gör utmaningen både kraftfull och omdebatterad.

Invändningen har tyngd. Det finns ingen neutral jury, inget objektivt poängsystem för litterär kvalitet. Men den förbiser något väsentligt. Utmaningens första publik var inte troende muslimer utan fientliga Quraysh-araber, och det var deras oförmåga att svara som utgjorde det ursprungliga beviset. Ibn Atiyya formulerade det så: beviskraften vilade på araberna, eftersom de var vältalighetens mästare och de naturliga utmanarna.11 Kompetenta fiender, inte fromma anhängare, definierade utgångsläget.

Även inom islamisk teologi fanns oenighet om utmaningens natur. Al-Nazzam och vissa mutaziliter hävdade sarfa-positionen: att Gud aktivt hindrade människor från att imitera Koranen, att förmågan i princip existerade men blockerades utifrån. Majoriteten avvisade denna uppfattning. Al-Suyuti citerar argumentet att utmaningen förutsätter att motståndarna behåller sin förmåga men ändå misslyckas; annars vore det ingen utmaning utan en omöjlighet.12 Att denna debatt fördes öppet inom den egna traditionen vittnar om en intellektuell redlighet som sällan kännetecknar dogmatik.

Det bör också noteras att i’jaz-doktrinen som systematiskt teologiskt begrepp tog form under särskilda historiska omständigheter — i nionde seklets mutazilitiska kretsar, delvis som svar på den shu’ubiyya-rörelse som ifrågasatte arabiskans företräde. Detta försvagar inte argumentet; det historiserar det. En idé som föds i polemik kan ändå vara sann.

En tredje kategori

Selma Lagerlöf revolutionerade svensk prosa med Gösta Berlings saga 1891. Hon bröt med naturalismen, blandade saga och realism, skapade en stil som inte fanns före henne. Men hon arbetade inom en tradition. Svensk litteratur hade Bellman, Tegnér, Almqvist. Lagerlöf utvidgade ett befintligt språkligt universum.

Koranen uppenbarades för en man som varken kunde läsa eller skriva, i en kultur där den muntliga traditionen var fulländad men den skriftliga rudimentär. Den skapade inte bara ett nytt verk utan en ny kategori. Arabisk lingvistik — grammatiken, retoriken, prosodins vetenskap — utvecklades i stor utsträckning för att förstå denna enda text. Sibawayh, som skrev arabiskans första systematiska grammatik, citerade Koranen som sitt primära material. Språkvetenskapen blev Koranens tjänare, inte tvärtom.

Ibn Khaldun: “Koranen är i sig själv både beviset och det som skall bevisas.”13

Tystnadens bevisföring

Att läsa Koranens utmaning genom en falsifieringslogik är min egen tolkningsram, inte etablerad akademisk konsensus. Strängt taget kräver falsifierbarhet i Karl Poppers mening överenskomna kriterier för vad som utgör ett motbevis, och sådana kriterier saknas här i objektiv form. En strikt popperian kunde med rätta hävda att utmaningen, i avsaknad av en neutral bedömningsinstans, snarare är ofalsifierbar än falsifierbar.

Men det finns en svagare och mer intressant version av argumentet. Utmaningen fungerar som en negativ bevisföring: den hämtar sin kraft ur frånvaron av svar. Fjorton sekler av arabisktalande poeter, filosofer, teologer och fiender har haft tillgång till samma språk, samma grammatik, samma retoriska verktyg. Ingen har producerat en text som ens av Koranens kritiker ansetts jämförbar.

Frånvaron av ett svar är data. Inte slutgiltigt bevis — men data som kräver förklaring. Antingen är Koranens arabiska kvalitativt annorlunda på ett sätt som gör imitation omöjlig, eller så har fjorton seklers historia undanhållit världen den rätta kombinationen av talang och tillfälle. Den som föredrar det andra alternativet bör fråga sig hur länge frånvaron måste bestå innan den upphör att vara en rimlig förklaring.

Al-Suyuti skrev att utmaningen inte var en uppmaning i ordets egentliga mening utan en demonstration av oförmåga.14 Det är en subtil men avgörande distinktion. Koranen ber inte människor att försöka. Den visar dem att de redan har misslyckats.

Den som öppnar den och läser — på arabiska, i dess egen rytm — möter fortfarande samma fråga som Walid ibn al-Mughira utanför Meckas murar. En text som vägrar låta sig kategoriseras. En utmaning som väntar.

Footnotes

  1. Koranen 2:23 (al-Baqarah). ↩

  2. Koranen 17:88 (al-Isra). ↩

  3. Koranen 11:13 (Hud). ↩

  4. Al-Suyuti, al-Itqan fi Ulum al-Quran, kapitlet om i’jaz. ↩

  5. Al-Khattabi, citerad i al-Suyuti, al-Itqan fi Ulum al-Quran. ↩

  6. Walid ibn al-Mughiras vittnesbörd är bevarat i flera tidiga sira-verk, bland annat hos Ibn Ishaq och al-Bayhaqi. ↩

  7. Abd al-Qahir al-Jurjani, Dalail al-I’jaz. ↩

  8. Al-Jurjani, Dalail al-I’jaz, avsnittet om nazm-teorin. ↩

  9. Musaylimas imitationsförsök bevarades i den tidiga islamiska historieskrivningen, bland annat hos al-Tabari. ↩

  10. Abu al-Ala al-Ma’arri, Fusul wa al-Ghayat; Ibn al-Muqaffas övergivna försök nämns i den arabiska litteraturhistoriska traditionen. ↩

  11. Ibn Atiyya, citerad i al-Suyuti, al-Itqan fi Ulum al-Quran. ↩

  12. Al-Suyuti, al-Itqan fi Ulum al-Quran, diskussionen om sarfa-positionen. ↩

  13. Ibn Khaldun, al-Muqaddimah. ↩

  14. Al-Suyuti, al-Itqan fi Ulum al-Quran. ↩