Scenen i Röda rummet är bland de skarpaste i svensk litteratur. Två vänner grälar. Den ene frågar vem som egentligen står bakom lagen, och svaret är en litania:

Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas sedelutgivningsrätt? Svindlare!1

Mot denna uppräkning ställs den fromma invändningen: »Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit, den har Gud skrivit!« Strindbergs svar är förödande: »Stackars Gud!«2

Herrens lag, slavens lag

Strindbergs raseri träffar en nerv som rättsfilosofin aldrig lyckats bedöva. Om lagen är ett mänskligt alster – skriven, antagen, tolkad av människor – varför skulle den inte gynna sina upphovsmän?3 Strindberg ger frågan ansikte och röst, en ilska som inte låter sig blidkas av abstraktioner.

Två sekler före Strindberg blottlade Pascal mekanismen: »Då vi inte kunnat göra det rättfärdiga starkt, har vi gjort det starka rättfärdigt.«4

Samma mönster såg Erik Gustaf Geijer (1783–1847) i 1800-talets Sverige: »Överallt där jorden skiftas äro de väldige till hands, säkrast om godtycket klädes i lagens formar.«5

Boken och vågan

Koranen svarar med en bild: »Det är Allah ﷻ som har sänt ned Boken med sanningen och likaså rättvisans våg.«6 Boken och vågan. De sänds ned. De uppfinns inte. På denna grundsats vilar den islamiska rättsteorin, uṣūl al-fiqh: rättskällorna härleds ur uppenbarelsen, inte ur mänsklig lagstiftning.7 Ingen klass, ingen härskare, ingen majoritet kan kalla sig upphovsman.

Thomistisk naturrätt och judisk Halakha8 reser besläktade anspråk, men uṣūl al-fiqh tillför den metodiska skärpan: ett formellt system för hur uppenbarelsen omsätts i rättslig praxis, med inbyggda spärrar mot godtycke.9

Rättvisan som gräns

Ibn Khaldūn (1332–1406) drog den politiska konsekvensen: »Den religiösa lagen censurerar inte makten i sig utan endast de ondskefulla följderna av den: tyranni, orättvisa och lystnad.«10 Makten förbjuds inte, men härskaren är underordnad lagen, inte lagens upphovsman. På annat ställe hävdar han att orättvisa leder till civilisationens undergång, och menar det bokstavligt: ett samhälle som tolererar förtryck gnager sönder sig självt inifrån.11 Sexhundra år senare underbyggde ekonomen Daron Acemoglu tesen med data: samhällen vars regler utformas till en elits fördel går under.12

Ibn Taymiyyah (1263–1328) går längre: rättvisan är inte en dygd bland andra utan normen som bär alla andra. »Rättvisan är påbjuden i alla handlingar och orättvisan förbjuden utan undantag.«13 Människors enighet om rättvisans godhet överträffar, menar han, deras enighet om de flesta förnuftssanningar.14 Rättvisan är inte resonemangets frukt. Den är dess förutsättning.

Koranen uppenbarar vad som händer när de mäktiga skriver sina egna regler: »Vi har också i varje stad låtit de mäktiga bli deras förbrytare för att smida sina planer där. Men de smider endast planer mot sig själva utan att märka det.«15 Samma mekanism som hos Strindberg, men med en förklaring Strindberg saknar: den samlade makten förgör sig själv. Strindberg pekar på orättvisan och kräver att den upphör. Koranens förklaring går längre: orättvisan upphör av sig själv, inte för att någon kräver det utan för att den bryter mot den ordning som bär samhället. Skillnaden är den mellan protest och prognos.

Den farliga mellanhanden

Gudomlig lag bryter den onda cirkeln – rättens källa kan inte ägas av en klass – men väcker en annan fråga: vem tolkar den? Muḥammad ibn al-Munkadir, en av Medinas stora rättslärda i första seklet efter hijrah, sade: »Den rättslärde träder in mellan Gud och Hans tjänare – låt honom se till hur han träder in.«16

Tolkaren kan bli den nye lagstiftaren, kläda sitt godtycke i rättens former. Makten byter hand, inte väsen. Vad hindrar det?

Geijer pekade åt samma håll: »Kärleken är lagens fullbordan, utan hvilken lagen sjelf endast är en yttre form och ett, ehuru nödvändigt, ondt.«17 Taqwā, gudsfruktan, är inte en prydnad utan en förutsättning. Det är den lärde som tvekar innan han talar, som känner tyngden i sitt svar.

Vågen som inte kan luras

Selma Lagerlöf åkallar »den högre rättvisan« som var »av annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i nödläge.«18 Både hon och Strindberg anar att rättvisan finns, men ingen av dem äger en metod, en källa att peka på.

Den islamiska traditionen erbjuder vad de saknar: en rättsordning vars giltighet inte vilar på dem som tillämpar den utan på Den som uppenbarade den. Ordningen bär sin egen kritik – genom krav på de lärdas integritet, genom grundsatsen att makt utan kunskap om den gudomliga lagen medför orättvisa,19 genom påminnelsen att den rättslärde en dag skall stå till svars.

Strindbergs fråga genljuder ännu: vem skrev lagen för den fattige? Allt står och faller med dem som bär ansvaret.

Koranens bild är en våg, inte ett svärd. Svärdet avgör. Vågen väger. Den kan inte luras – om den som håller den gör det med rak hand.

Footnotes

  1. August Strindberg, Röda rummet: Skildringar ur artist- och författarlivet (1879), kap. 7. ↩

  2. Strindberg, Röda rummet, kap. 7. ↩

  3. John Austin, The Province of Jurisprudence Determined (1832); Karl Marx & Friedrich Engels, Det kommunistiska manifestet (1848). Strindbergs kritik är samtida med denna debatt om lag och makt. ↩

  4. Blaise Pascal, Pensées (1670), fragment 103 (Lafuma). Egen översättning från franska. ↩

  5. Erik Gustaf Geijer, citerad i Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval (Timbro förlag). ↩

  6. Koranen, al-Shūrā 42:17. ↩

  7. Se Wael B. Hallaq, A History of Islamic Legal Theories (Cambridge University Press, 1997), kap. 1–3. ↩

  8. Halakha (hebreiska, ’att gå’) är den judiska rättstraditionens samlingsterm för den religiösa lag som reglerar dagligt liv, härledd ur Torah, Talmud och rabbinsk rättspraxis. ↩

  9. Thomas av Aquino, Summa Theologiae I-II, q. 91–94; Menachem Elon, Jewish Law: History, Sources, Principles (Jewish Publication Society, 1994). ↩

  10. Ibn Khaldūn, Muqaddimah (Inledningen), bok 3, kap. 23. ↩

  11. Ibn Khaldūn, Muqaddimah, bok 3, kap. 41. ↩

  12. Daron Acemoglu & James A. Robinson, Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity, and Poverty (Crown Publishers, 2012); jfr Acemoglus ekonomipris till Nobels minne 2024 för forskning om institutioner och välstånd. ↩

  13. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn (Genmäle mot logikerna). Egen översättning från arabiska. ↩

  14. Ibn Taymiyyah, al-Radd ʿalā al-Manṭiqiyyīn. Egen översättning från arabiska. ↩

  15. Koranen, al-Anʿām 6:123. ↩

  16. Muḥammad ibn al-Munkadir, citerad i Ibn al-Jawzī, Ṣifat al-Ṣafwah (De utvaldas egenskaper). Egen översättning från arabiska. ↩

  17. Erik Gustaf Geijer, citerad i Frihet och framsteg: Erik Gustaf Geijer i urval (Timbro förlag). ↩

  18. Selma Lagerlöf, Bannlyst (1918). ↩

  19. Ibn Khaldūn, Muqaddimah, bok 3. ↩