Varje last betalar sin värd. Girigheten levererar guld, högmodet skänker glans, vreden ger maktkänsla. Listan kan göras längre – frosseriets mättnad, lättjans vila, lustans rus – men mönstret håller: alltid finns en utdelning, något den lastbare kan peka på och säga detta fick jag.

Avunden ger ingenting.

Ibn Qayyim (1292–1350) förtätade det till en enda sats: avunden bränner den avundsjuke före den avundade, »så som elden bränner veden«.1 Före – inte vid sidan av, inte som biverkan. Den avundsjuke är sitt eget första offer. Denna fullkomliga meningslöshet gör avunden till något annat än en last bland andra. Det som kostar allt och ger ingenting borde vara lätt att lämna – ändå tar traditionen ingen last allvarligare. Frågan är varför.

Ursynden, två gånger

Al-Māwardī (974–1058) visade varför:

Avund var den första synden som begicks mot Allah ﷻ i himlen – det vill säga Iblis’ avund mot Adam – och den första synden som begicks mot Allah ﷻ på jorden – det vill säga Adams sons avund mot sin bror, tills han dödade honom.2

Före varje lögn, varje våldsdåd, varje överträdelse – avund. Inte en gång utan två, i himlen och på jorden, som om skapelsen behövde lära sig samma läxa dubbelt.

I himlen vägrade Iblis falla ned inför Adam: hur kunde en varelse formad av lera föredras framför honom, skapad av eld?3 På jorden bar Kain och Abel fram var sitt offer; Abels godtogs, Kains avvisades:

Men hans inre drev honom mot mordet på sin bror och han dödade honom och blev så en av förlorarna.4

»Hans inre drev honom.« Ingen plan, inget beräknat beslut – en kraft inifrån starkare än förnuftet. Och Koranens ordval är kirurgiskt: Kain blev inte bara mördare utan förlorare, min al-khāsirīn. Mordet kostade mer än det tog – det förstörde mördaren inifrån. Den som tror att avundens pris betalas av den avundade har läst berättelsen bakvänt. I båda fallen, himmel och jord, är det den avundsjuke som förlorar mest.

Mönstret är detsamma. Iblis ville inte vara Adam. Kain ville inte ha Abels gåva. Avunden begär inte det den andre äger – den begär att den andre inte ska äga det. Häri skiljer den sig från allt annat: girigheten vill att något ska finnas, i min hand; högmodet vill att något ska finnas, min överlägsenhet. Avunden vill att något inte ska finnas alls. Den är ren förnekelse – och det förklarar varför den blev den allra första synden: den enda lasten vars innersta rörelse är att utplåna.

Ormboet

Viktor Rydberg gav avunden den bild som bäst fångar dess inre logik:

Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.5

Inte en ensam orm som bits en gång utan ett helt bo som myllrar – en källa till gift som oupphörligt alstrar nytt. Och gaddarna sargar vårt inre: giftet söker inte en fiende utan förtär sin egen värd.

Strindberg ger oss fallet i realtid. I Inferno, mitt i sin parisiska exil 1897:

Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga mått och steg för att utsprida den … ursinnig över denna pina, som jag är hågad tillskriva de okända makter vilka i så många år förföljt mig, undviker och försummar jag människors sällskap, ger återbud till bjudningar, stöter vänner ifrån mig. Tystnad och enslighet breda sig omkring mig.6

Riktningen avslöjar allt. Strindberg misstänker att andra vill stjäla hans upptäckt, men det är han som avskärmas – han stöter bort vännerna, ger återbud, sluter sig. Avunden han kastar utåt slår tillbaka inåt och förtär det den föregav sig skydda. Strindberg ser mekanismen – skriver om den med iakttagarens öga – men det hjälper honom inte. Beskrivningen blir en del av sjukdomen. Insikten saknar det enda som kunde göra den verksam: ett val.

Det som avundas

Vad riktar sig avunden egentligen mot? Svaret avslöjar dess sista hemlighet.

Karin Boye, Kallocain (1940):

Återigen avund. Den mannen där, mindervärdig på många sätt som han var, talade om ett ögonblick av hög salighet, visserligen förgånget och nästan glömt, men ändå ett ögonblick … Hans korta extatiska vandring – ja, den avundades jag honom.7

Inte rikedom, inte befattning, inte makt. Ett ögonblick av hög salighet – en upplevelse så flyktig att dess ägare knappt minns den. Boyes berättare lever i en totalitär stat som kontrollerar allt utom detta: den inre upplevelsen. Det är där avunden finner sitt mål.

Hjalmar Söderberg destillerade till sju ord i Doktor Glas: »Han är lycklig, och honom afundas jag.«8

Söderbergs skärpa ligger i att han inte ens försöker förklara. Ingen orättvisa behöver ha begåtts, ingen förlust ha drabbat den avundsjuke – bara det outhärdliga faktum att en annan människa äger ett tillstånd man själv saknar. Avunden riktar sig inte mot ägandet utan mot lyckan. Och eftersom lycka inte kan överföras återstår bara önskan att den ska upphöra – att ljuset i den andres ögon ska slockna.

Här sluts cirkeln till al-Māwardīs ursynd. Iblis avundades inte Adams kropp av lera – han avundades Adams rang inför Gud, att vara sedd och föredragen. Kain avundades inte Abels offer utan Guds blick mot det. Avunden är en protest inte mot fördelningen av ting utan mot att en annan varelse bär ljus.

Mellanrummet

Traditionen nöjer sig inte med diagnos. Al-Māwardī skiljer mellan två väsensskilda rörelser:

Tävlan är att söka likna de förträffliga utan att tillfoga dem skada, medan avund är riktad mot att skada.9

Ghibṭah ser en annans välsignelse och tänker: »Må Allah ﷻ ge mig liknande.« Ḥasad ser samma välsignelse: »Må den tas ifrån honom.« Skillnaden är till art, inte till grad – den ena rymmer skapande, den andra förstörelse. Forskningen bekräftar vad traditionen visste: avunden rymmer verkligen två artskilda rörelser, en som driver framåt, en som söker den andres fall.10

Al-Ḥasan al-Baṣrī (ca. 642–728) erbjöd den avgörande nyansen:

Det finns ingen bland Adams barn som inte skapats med avund i sig. Men den som varken följer den i ord eller handling – inget [ont] följer av den.11

Inte: undvik avund. Inte: bekämpa avund. Utan: avunden finns i dig redan – den har alltid funnits, den kommer alltid att finnas. Men den behöver inte nå längre än till bröstet.

Mellan impulsen och handlingen ligger ett mellanrum, och i det mellanrummet avgörs allt. Strindberg saknade det. Hans avund drev rakt igenom till handling – han stötte bort vännerna, lät ormboet myllra ostört, blev dess första offer. Han kunde beskriva sjukdomen men inte bryta den, för insikt utan val förblir en del av sjukdomen.

Traditionen erbjuder inte en uppmaning att sluta känna utan en uppfordran att inte lyda. Avunden behöver jämförelsen för att andas – den lever av mätningen, min lycka mot din, mitt värde mot ditt. Den som slutar mäta sig mot andra och börjar mäta sig efter sina löften till Gud tar syret från ormboet. Gaddarna myllrar fortfarande. Men de når inte längre ut.

Footnotes

  1. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, Madārij al-Sālikīn. ↩

  2. al-Māwardī, Adab al-Dunyā wa-l-Dīn. ↩

  3. Jfr Koranen, Ṣād 38:74–76. ↩

  4. Koranen, al-Māʾidah 5:30. ↩

  5. Viktor Rydberg, Den siste Atenaren (1859). ↩

  6. August Strindberg, Inferno, kap. I (1897). ↩

  7. Karin Boye, Kallocain (1940). ↩

  8. Hjalmar Söderberg, Doktor Glas (1905). Stavningen »afundas« återger Söderbergs original. ↩

  9. al-Māwardī, Adab al-Dunyā wa-l-Dīn. ↩

  10. Van de Ven, Zeelenberg & Pieters, »Leveling Up and Down: The Experiences of Benign and Malicious Envy,« Emotion 9, nr. 3 (2009): 419–429. ↩

  11. al-Ḥasan al-Baṣrī, citerad i Ibn al-Jawzī, Ṣayd al-Khāṭir. ↩