Gunnar på Hlíðarendi, dömd till landsflykt, vänder sig i sadeln och ser ut över sin gård. Ängarna lyser klarare än någonsin. Han stiger av hästen och stannar – väl medveten om att beslutet kostar honom livet.

Ingen tvekan, ingen ångest. Han ser, väljer, handlar.

Nornornas dom

Orlog var inte öde i vår vardagliga mening, inte en förutbestämd plan man underkastade sig med en axelryckning. Orlog var urtidslagen, den allomfattande ordning som styrde allt. I Völuspá heter det:

De norner som väver vid världsträdet, de fastslår lagar, de delar livet åt människornas söner; de utlyser öde.1

Och i Hávamál:

Dödlös är den dom som fälls över varje dödlig människa – den dör aldrig.2

Nornornas dom är given. Men inom den givna ramen står människan fri att handla. I sin introduktion till den engelska översättningen av Njáls saga 1861 formulerade George Webbe Dasent (1817–1896) det:

Där kunde han visa sin fria vilja; och sålunda lämnade ödets blinda, obevekliga natur inget utrymme för något ångestfyllt grubblande över ting som en gång för alla var bestämda att ske.3

Moderna forskare har ifrågasatt hur absolut denna fatalism var. Magnus Magnusson (1929–2007) menade att Njáll inte är fatalist i hednisk mening; Thorsteinn Gylfason avvisar fatalismen helt. Grundmönstret består ändå: den som godtar en given ram slipper grubblet.

Det tomrum som friheten lämnade

Vad hände när nornorna avskaffades, den allomfattande ordningen monterades ned och den moderna människan stod ensam med sitt val?

I ett av världens friaste och mest sekulariserade samhällen vinner meningslösheten terräng: från sex procent 2003 till tjugofyra procent 2023, enligt Kairos Futures forskning.4 Fyra gånger så stor andel på tjugo år. Redan 1844 gav Kierkegaard tillståndet namn: ångesten är frihetens svindel.5

Karin Boye visste det. I Kris skrev hon:

Aldrig, aldrig går den förbi, det kommer ny och ny tid med samma ångest, den tar aldrig slut, den är outtömlig.6

Hjalmar Söderberg gav den en fast gestalt:

Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi vete det och utan att vi kunna göra något.7

Den moderna svensken har befriats från ödestron. Men befrielsen lämnade ett tomrum – och i tomrummet bor ångesten.

Hjärtats tillit

Al-qadr, Allahs ﷻ allomfattande bestämmelse, är den islamiska motsvarigheten till Orlog. Koranen är tydlig:

Ingen olycka drabbar någon förutom med Allahs ﷻ tillåtelse. Men den som tror på Allah ﷻ, Han vägleder hans hjärta.8

Och:

Ingen själ vet vad den skall skörda under morgondagen, och ingen själ vet var på jorden hon skall dö.9

Över utfallet råder människan inte. Så långt liknar al-qadr Orlog. Men Orlog saknar det bärande. Nornornas lag är opersonlig – blind, obeveklig, utan barmhärtighet.

Tawakkul, tillit till Allah ﷻ, är människans svar på al-qadr, liksom nordiskt lugn var svaret på Orlog. Men den troende vilar i något väsensskilt: en relation till den som är al-Raḥmān, al-Raḥīm – den Barmhärtige, den Nåderike.

Ibn Qayyim al-Jawziyyah (1292–1350) definierade tawakkul som »hjärtats fulla förlitan på Allah ﷻ allena«.10 Men tawakkul har ofta missförståtts som passivitet. Ibn Qayyim avvisade det:

Tawakkul hör till de starkaste orsakerna för att uppnå det man önskar och avvärja det man fruktar – det är den starkaste orsaken överhuvudtaget.11

Ibn al-Jawzī (d. 1201):

Tawakkul upphävs inte genom att vidta tillåtna åtgärder. Den som berövar sig själv nödvändigheter under förevändning av tawakkul har brutit mot sunnah.12

Vikingen vilar i det obönhörliga, den troende i den Barmhärtige. Att överlåta sitt öde åt en blind lag kräver stoisk hårdhet: man måste tysta den del av sig som frågar varför. Att anförtro det åt Allah ﷻ, med Koranens ord »den som sätter sin lit till Allah ﷻ, Han räcker honom«13, kräver ingen sådan tystnad. Det ger ro utan hårdhet, mod utan bitterhet, handling utan den kvävande känslan att allt vilar på de egna axlarna. En profettradition sammanfattar grundsatsen:

Förunderligt är den troendes tillstånd – Allah ﷻ bestämmer inte något för honom utan att det blir till hans bästa. Drabbas han av motgång har han tålamod, och det blir till hans bästa; och får han framgång är han tacksam, och det blir till hans bästa. Och detta gäller ingen annan än den troende.14

Det obönhörligas ro

Samma Karin Boye som kallade ångesten outtömlig fann ett ögonblicks klarhet i Kris:

Det oundvikligas ro. Det inre ödets ro.15

Boye nådde insikten men kunde inte stanna kvar i den. Överlåtelse utan mottagare är bara uppgivenhet. Dag Hammarskjöld fann ordningen i kristen tro. I Vägmärken tecknade han ögonblicket:

Jag vet inte vem – eller vad – som ställde frågan, jag vet inte när den ställdes. Jag minns inte att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något – och från den stunden har jag varit viss om att tillvaron är meningsfull och att mitt liv, i underkastelse, har ett mål.16

Vikingarna vilade i det givna, men deras ordning var kall och opersonlig. Den moderna svensken saknar både vila och ordning. Koranen varnar för vad som händer när tillit fästs vid det skapade i stället för Skaparen:

Men om de vänder om skall du säga: ’Allah ﷻ är tillräcklig för mig; ingen gud finns utom Han. Till Honom sätter jag min lit, och Han är Herre över den väldiga tronen.’17

I Tusen och en natt får följden gripbar gestalt. En besegrad furste uppsöker en eremit och klagar över sitt öde. Eremiten frågar om han vet varför han besegrades, men fursten vet inte. Eremiten svarar:

Därför att du satte din lit till dina truppernas antal och inte förlitade dig på Allah ﷻ den Allrahögste. Hade du satt din lit till den Allsmäktige, hade din fiende aldrig kunnat besegra dig.18

Gunnar på Hlíðarendi vände sig i sadeln. Hans lugn sprang ur vissheten att nornorna redan avgjort. Den troende vänder sig mot qiblah. Hans ro vilar i förvissningen att den som avgjort utgången är al-Raḥmān – den Barmhärtige.

Footnotes

  1. Völuspá 20, ur Den poetiska Eddan. ↩

  2. Hávamál 77, ur Den poetiska Eddan. ↩

  3. George Webbe Dasent, introduktion till The Story of Burnt Njal (1861). Dasents tolkning av det fornnordiska förhållningssättet. ↩

  4. Kairos Future, Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker (2023). ↩

  5. Søren Kierkegaard, Begreppet ångest (1844). ↩

  6. Karin Boye, Kris (1934). ↩

  7. Hjalmar Söderberg, Förvillelser (1895). ↩

  8. Koranen, al-Taghābun 64:11. ↩

  9. Koranen, Luqmān 31:34. ↩

  10. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawāʾid. ↩

  11. Ibn Qayyim al-Jawziyyah, al-Fawāʾid. ↩

  12. Ibn al-Jawzī, Talbīs Iblīs. ↩

  13. Koranen, al-Ṭalāq 65:3. ↩

  14. Ṣaḥīḥ Muslim, Kitāb al-Zuhd wa-l-Raqāʾiq, nr 2999. Berättad av Ṣuhayb ibn Sinān al-Rūmī. ↩

  15. Karin Boye, Kris (1934). ↩

  16. Dag Hammarskjöld, Vägmärken (1963). ↩

  17. Koranen, al-Tawbah 9:129. ↩

  18. Tusen och en natt, vol. 11. Berättelsen om den besegrade fursten och eremiten. ↩