Trosbekännelsen, på arabiska shahada, är islams första pelare: vittnesmålet att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed ﷺ är Guds sändebud. Den lyder på arabiska Lā ilāha illā Allāh, Muhammadun rasūl Allāh och består av två led: vittnesmålet om Guds enhet och vittnesmålet om hans sändebud. Uttalad med uppriktig övertygelse gör den människan till muslim, och de fyra övriga pelarna förutsätter den.
Vad betyder shahada och hur lyder den?#
Shahada kommer av ett arabiskt verb för »att vittna«: den troende avlägger ett vittnesmål om vad sanningen är. Samma ord används om ett vittnesmål inför domstol, och bekännelsen har något av samma allvar. Formeln består av två vittnesmål, på arabiska ash-shahadatayn: »Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Gud« (ashhadu an lā ilāha illā Allāh) och »Jag vittnar att Muhammed ﷺ är Guds sändebud« (ashhadu anna Muhammadan rasūl Allāh). Den som bekänner den kallas muslim, »en som underkastar sig«.
Som sammanhängande formel står trosbekännelsen inte i Koranen, men båda leden har direkt stöd där, det första bland annat i sura 47:19 och det andra i 48:29. Orden är få, men de sammanfattar hela religionen: vem som ensam ska dyrkas och genom vem vägledningen har kommit.
Vad innebär »ingen gud utom Gud«?#
Det första ledet har två moment. Först en förnekelse (nafy): allt som dyrkas vid sidan av Gud avvisas som falskt. Sedan en bekräftelse (ithbāt): dyrkan tillkommer Gud ensam. Detta är kärnan i tawhīd, läran om Guds enhet, och närmare bestämt enheten i dyrkan (tawhīd al-ulūhiyya), den av tawhīds tre delar som avguderiet kränker. Dess raka motsats är shirk: att ge åt något skapat den dyrkan som tillkommer Skaparen ensam.
GUD [SJÄLV] vittnar – och [så gör] änglarna och de som har kunskap – att det inte finns en annan gud än Han, Upprätthållaren av rättvisa och jämvikt; ingen annan gud finns än Han, den Allsmäktige, den Vise.— Koranen 3:18
شَهِدَ اللَّهُ أَنَّهُ لَا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ وَالْمَلَائِكَةُ وَأُولُو الْعِلْمِ قَائِمًا بِالْقِسْطِ ۚ لَا إِلَٰهَ إِلَّا هُوَ الْعَزِيزُ الْحَكِيمُ
Den lärde Muhammad bin Sālih al-ʿUthaymīn förklarar att de »gudar« som dyrkas jämte Gud saknar all gudomlighet och all rätt till dyrkan: de är namn utan verklighet. I Talbīs Iblīs skriver Ibn al-Jawzi om dem som tillbad stenbilder:
En människa bör dyrka den som har gjort henne, inte det som hon själv har gjort.
Vad innebär »Muhammed är Guds sändebud«?#
Det andra vittnesmålet binder den troende vid profeten Muhammed ﷺ. Enligt al-ʿUthaymīn medför det fyra ting: att tro på allt han berättade, att lyda det han befallde, att hålla sig borta från det han förbjöd och att dyrka Gud endast på det sätt han föreskrev, det vill säga genom hans sunna. Denna efterföljd har också gett ahl as-sunna, sunnas folk, sitt namn. Koranen kallar Muhammed ﷺ profeternas sigill (33:40): han är den siste i raden av sändebud, och hans föredöme förblir därför måttstocken för hur Gud ska dyrkas. Han är ändå en tjänare (ʿabd) och ett sändebud, aldrig föremål för dyrkan, och i Koranen framställs han genomgående som en budbärare utan egen makt att skada eller vägleda.
Hur blir man muslim genom shahada?#
Man blir muslim genom att uttala trosbekännelsen med både tunga och hjärta: orden ska sägas, och deras innebörd omfattas med övertygelse. Senare lärda har ställt samman sju villkor för att vittnesmålet ska vara giltigt (jämför kommentaren till at-Tahāwiyya av Ibn Abī al-ʿIzz). Man ska veta vad orden betyder, vara viss utan tvivel, mena dem uppriktigt och tala sanning, ta emot dem, underkasta sig dem och älska dem. Ett vittnesmål som bara rör läpparna men inte hjärtat gör ingen till troende. Omvänt krävs ingen ceremoni och ingen mellanhand: den som med uppriktigt hjärta säger orden har trätt in i islam i samma stund. I praktiken sker inträdet ofta i en moské, där den nye muslimen säger orden högt och får hjälp med uttalet, men moskén är inget villkor.
Varför är trosbekännelsen islams första pelare?#
Därför att de andra pelarna förutsätter den. Bön, allmosa (zakat), fasta och vallfärd (hajj) får mening först sedan man vittnat om vem de riktas till. Profeten sade:
Islam är byggd på fem [pelare]: vittnesbördet att ingen har rätt att dyrkas utom Gud och att Muhammed är Guds sändebud, att förrätta bönen, att ge allmoseskatten, att vallfärda till Huset och att fasta under ramadan.— Sahīh al-Bukhārī 8
Vilken tyngd orden lā ilāha illā Allāh bär beskriver Ibn al-Qayyim i ad-Dāʾ wa-d-dawāʾ:
Det är ordet som jorden och himlarna står på, det som Gud har skapat allt levande i enlighet med, det som trosgemenskapen har grundats på och som böneriktningen har rests för.
Vittnesmålet följer muslimen genom hela livet. Det ropas ut i böneutropet (adhān), upprepas i tashahhud i varje föreskriven bön och är helst det sista en muslim säger före döden.
I Klippdomen, som står inom al-Aqsa i Jerusalem, löper formeln i gyllene kufiska bokstäver längs arkaderna, i en inskrift som själv anger året 72 efter hijra, alltså 691–692. Tvåhundra år senare nådde den svensk jord: arabiska dirhemer, präglade med trosbekännelsen i kufisk skrift, är den vanligaste mynttypen i svenska vikingatida skattfynd, och i Spillingsskatten på Gotland utgör de merparten av omkring 14 300 mynt.
Formeln har inte ändrats sedan dess, och samma ord läses i dag i tashahhud i svenska moskéer. Bland världens omkring två miljarder muslimer är shahada den mening som alla delar, oavsett språk och rättsskola.