I Allahs, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.
Svenskan bär sina djupaste begrepp i sammansatta ord. Samvete – sam och vete – betyder att veta tillsammans med någon; ansvar, att svara inför någon. Orden förutsätter en motpart: en gång var det givet med vem. När samtalet med Gud tystnade blev samvetet kvar – men ensamt, och ansvaret utan svar. Det svenska allvaret – plikten, ansvaret, rösten inåt – har inte försvunnit; det vet bara inte längre vem det svarar inför.
Dag Hammarskjöld kände den ensamheten. »Den längsta resan är resan inåt«, skrev han i Vägmärken, och menade det som disciplin. Den vandringen bär ett namn i den islamiska traditionen: jihād al-nafs, själens strävan. Ibn al-Qayyim skrev: »I hjärtat finns en ensamhet som bara närheten till Gud kan bryta.«
»Samvetet! Och bakom samvetet?« frågar Strindberg i Götiska rummen. Boye svarar i Kris: »Längtan är vårt väsens hjärta.« Hos Lagerlöf blir samma längtan saga.
Fjortonhundra år av islamiskt tänkande har känt samma ensamhet, utan att förlora motparten. »Sannerligen, i Guds åminnelse finner hjärtana ro«, säger Koranen. Samma samtal, fört i skilda rum.
Resan inåt förde Hammarskjöld nära. Pingstdagen 1961 skrev han: »Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något.«
Den islamiska traditionen har aldrig tvekat om vem. »När Mina tjänare frågar dig om Mig – Jag är nära«, svarar Koranen; här får svaret en svensk röst.