Domedagen (på arabiska yawm al-qiyāma, »Uppståndelsens dag«) är den dag då Gud återuppväcker alla människor ur döden, ställer var och en till svars för sitt liv och dömer dem till paradiset eller helvetet. I Koranen kallas den också yawm ad-dīn, »Domens dag«, och tron på den är en av islams sex trosartiklar (arkān al-īmān). För muslimer är den ingen avlägsen myt utan en kommande verklighet: ingenting går förlorat, och ingen orätt förblir utan upprättelse.
Vad betyder domedagen i islam?
Domedagen markerar slutet på den nuvarande världsordningen och inledningen till det eviga livet. Koranen ger dagen flera namn som var för sig fångar en sida av den: al-qiyāma (uppståndelsen), yawm ad-dīn (domens dag), as-sāʿa (Stunden) och al-qāriʿa (det dånande slaget). Först förgås allt levande, därefter återuppväcks människorna kroppsligen för att möta sin Skapare. Domedagen hör till det fördolda (al-ghayb), det som människan känner enbart genom uppenbarelsen. Till skillnad från en symbolisk bild av »yttersta tiden« är den i islam en verklig, framtida händelse vars exakta tidpunkt bara Gud känner till. När Jibrīl frågade när Stunden skulle infalla svarade profeten: »Den tillfrågade vet inte mer om saken än den som frågar« (Sahīh Muslim 8).
Att världen en gång ska gå under var ingen främmande tanke i Norden. I Völuspá, völvans spådom, tecknas slutet i samma slags bilder som Koranen använder om Stunden (81:1–3):
Solen svartnar, jorden sjunker i havet, de klara stjärnorna försvinner från himlen. Ånga och eld rasar, och den höga hettan leker mot själva himlavalvet.
Men Ragnarök är gudarnas egen undergång. Oden och Tor går under tillsammans med världen, och ur havet stiger efteråt en ny jord där livet börjar om. Den yttersta dagen vilar på motsatt grund: ingen Gud går under, och ingenting börjar om. Skapelsen upphör för att räkenskapen ska ta vid.
Varför är tron på den yttersta dagen så viktig?
I den berömda hadithen där ängeln Jibrīl frågar profeten Muhammed ﷺ vad īmān (tro) är, räknas den upp bland de sex: att tro på Gud, hans änglar, hans böcker, hans sändebud, den yttersta dagen och ödet, det goda såväl som det onda (Sahīh Muslim 8). Utan denna tro är īmān inte giltig. Domen grundas i Guds eget uttalande: i en helig hadith, hadīth qudsī, återger profeten hur Gud har förbjudit sig själv orättvisan och gjort den förbjuden människor emellan (Sahīh Muslim 2577). På den yttersta dagen skipas den rättvisan fullt ut, också mellan förtryckare och förtryckta.
Vilka är tecknen på att domedagen närmar sig?
Klassiska lärda delar in tecknen i mindre och större. De mindre tecknen (ʿalāmāt sughrā) inträffar gradvis och anses till stor del redan ha passerat – profeten Muhammeds ﷺ egen ankomst räknas som det första, följt av att kunskapen dras tillbaka, omoralen breder ut sig och tiden tycks gå allt fortare. De större tecknen (ʿalāmāt kubrā) följer tätt på varandra strax före Stunden. I en hadith räknar profeten upp tio: röken, al-Masīh ad-Dajjāl (Antikrist), vilddjuret, solens uppgång i väster, ʿĪsā ibn Maryams (Jesu) återkomst, Yaʾjūj wa Maʾjūj (Gog och Magog), tre jordskred samt en eld som driver människorna till samlingsplatsen (Sahīh Muslim 2901). Traditionen har en bild för det: när det första stora tecknet väl visar sig följer de övriga som pärlor från ett band där tråden brustit.
Vad händer på själva domedagen?
Förloppet inleds när ängeln blåser i basunen (as-sūr): vid det första stötet förgås allt levande utom den Gud vill skona, vid det andra reser sig alla och ser sig omkring (Koranen 39:68). Människorna samlas (al-hashr) barfota och nakna inför Gud. Enligt hadithen om den stora förbönen (ash-shafāʿa) vänder de sig i sin nöd till profet efter profet för att någon ska be Gud inleda domen, till dess att Muhammed ﷺ med Guds tillstånd träder fram (Sahīh al-Bukhārī 7510). Därefter börjar al-hisāb, räkenskapen: var och en får boken över sina gärningar – i höger hand för de räddade, i vänster för de fördömda. Sedan ställs al-mīzān, vågen, upp:
På Uppståndelsens dag skall Vi ställa fram rättvisande vågar och ingen skall då lida den minsta orätt. [Allt,] till och med det som väger så litet som ett senapskorn, skall Vi dra fram i ljuset.— Koranen 21:47
وَنَضَعُ الْمَوَازِينَ الْقِسْطَ لِيَوْمِ الْقِيَامَةِ فَلَا تُظْلَمُ نَفْسٌ شَيْئًا ۖ وَإِن كَانَ مِثْقَالَ حَبَّةٍ مِّنْ خَرْدَلٍ أَتَيْنَا بِهَا ۗ وَكَفَىٰ بِنَا حَاسِبِينَ
Till sist måste alla passera as-sirāt, bron som spänns över helvetet – enligt profetens ord tunnare än ett hårstrå och vassare än ett svärd (Sahīh Muslim 183).
Vad avgör paradiset eller helvetet?
På vågen prövas människans gärningar, och Koranen är tydlig med att ingenting är för obetydligt för att räknas:
Den Dagen skall människorna stiga fram i spridda skaror för att se sina handlingar.
Och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av gott skall se det,
och den som har gjort så litet som ett stoftkorns vikt av ont skall se det.— Koranen 99:6–8
يَوْمَئِذٍ يَصْدُرُ النَّاسُ أَشْتَاتًا لِّيُرَوْا أَعْمَالَهُمْ فَمَن يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ خَيْرًا يَرَهُ وَمَن يَعْمَلْ مِثْقَالَ ذَرَّةٍ شَرًّا يَرَهُ
Men avgörande är inte mängden goda gärningar i sig, utan tawhīd. Redan i graven (mellantillståndet barzakh) förhörs den döde av änglarna Munkar och Nakīr om sin tro, ett ämne som klassiska lärda – bland dem Ibn al-Qayyim i Kitāb ar-Rūh – ägnade hela verk åt. På den yttersta dagen leder samma trosfråga till slutmålet: det eviga paradiset (al-janna) eller elden (an-nār). Samma lära rymmer ett hopp för den som trott men syndat; Ibn al-Qayyim skriver i al-Wābil as-sayyib:
Ingen av dem som bekänt Guds enhet men syndat blir kvar i helvetet, för när de har straffats i mån av sin skuld förs de ut ur elden och in i paradiset.
Gärningarna väger, men tawhīd fäller utslaget; inga goda gärningar i världen friköper den som mött Gud med en avgud i hjärtat.