Koloniföreningen Dalen i Enskede har odlats utan avbrott sedan tidigt nittonhundratal. Nu hotas den av rivning för bostadsbygge. I Göteborg planerar staden att omvandla över tusen lotter till åretruntboenden. Köerna till de återstående platserna är tio till tjugo år långa. Sju av tio svenskar oroar sig för klimatet. Färre än två procent av oss har tillgång till en jordbit att vårda.1

Sätter man siffrorna bredvid varandra uppstår en motsägelse som vår tid inte vet vad den ska göra med. Vi säger oss frukta naturens omvälvning men river våra trädgårdar. Vi säger oss vilja odla men förvägrar oss själva platsen där det vore möjligt. Förklaringen brukar bli att markpolitiken är trög, att bostadsbristen tvingar fram svåra val. Det är inte fel. Men under det praktiska argumentet ligger en äldre fråga som vår tid har glömt att ställa: vad är egentligen en trädgård? Och varför börjar både Edens berättelse och paradisets bild i Koranen just i en plantering.

Lindhagens andra ärende

Den första svenska koloniföreningen anlades 1895 i Pildammsparken i Malmö. Nio år senare började Anna Lindhagen, sjuksköterska och socialdemokratisk politiker, sin envetna kamp för stadens lotter i Stockholm. Hon hade inspirerats av danska förebilder och fick 1904 Kungliga Djurgårdsförvaltningen att tillåta odling på sina marker. Den första föreningen invigdes året därpå på Söderbrunn, och den finns kvar än i dag.1

Lindhagens motiv brukar förenklas till matberedskap och folkhälsa, men det är att läsa henne ytligt. I hennes egen argumentation återkommer ett annat ord: skönhet. Hon talade om »skönhet och själsrekreation« som lika djupa bevekelsegrunder. Arbetaren skulle få mer än sin potatis: sin trädgård. Tanken var att människan, om hon överhuvudtaget skulle bli något i industristadens skugga, måste ha en bit jord att vårda. Inte att utvinna ur, utan att leva med.

Den moderna debatten om kolonilotter har tappat denna nyans. Argumenten är numera nyttobaserade: självförsörjning, klimatpolitik, beredskap. Det är legitima skäl. Men de förmår inte förklara varför Lindhagen själv såg trädgården som något mer än en resurs. För att finna det svaret måste man söka sig längre tillbaka, och i en annan riktning.

Stunden och plantan

I al-Adab al-Mufrad finns en hadith som hör till de mest egendomliga i hela traditionen. Anas ibn Mālik berättar att Profeten ﷺ sade:

Om Stunden inträffar och en av er har en planta i sin hand, så låt honom plantera den om han hinner innan han reser sig.2

Stunden, al-Sāʿah, är den yttersta timmen, världens slut. Profeten talar om att fortsätta plantera — varken om dom, bön eller botgöring. Också när skörden är omöjlig, också när det inte längre finns någon morgondag som plantan kan växa in i.

Miljödebatten rår inte med denna omkullkastning. Vi planterar för att skörda. Vi sparar gärningen för dess utfall. Hadithen säger något annat: handlingen själv är meningen. Det är rörelsen i sig som helgar den lilla gesten att stoppa ner plantan i jorden, oberoende av den frukt som kanske följer. Knäet i jorden, handen som sluter mullen kring en rotklump.

Berkeley Institute for Islamic Studies har påpekat parallellen i en judisk tradition om Yochanan ben Zakkai: »Om du har en planta i din hand och man säger dig att Messias har kommit, plantera först plantan och gå sedan för att möta honom.«3 Båda yttranden vänder upp och ned på nyttotänkandets logik. Men de visar att frågan om utfall ställts åt fel håll. Plantan vid Stunden har ett annat mål än det vanliga. Den är meningsfull därför att den, när frukten uteblir, visar vad den hela tiden varit: ett uttryck för vad människan är, snarare än för vad hon hoppas uppnå. Den klassiska kommentarstraditionen har fört fram både den bokstavliga och den principiella läsningen, och i båda landar man i samma slutsats: verket är ett deltagande i något som inte räknas i utkomster.

Ett anförtrott gods

Vad är det då för slags deltagande? Koranen ger oss begreppet amāna, det anförtrodda godset:

Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen förtroendet, men de vägrade att åta sig det och bävade för det, men människan åtog sig det. Hon är ständigt beredd till synd och tanklöshet.4

إِنَّا عَرَضْنَا الْأَمَانَةَ عَلَى السَّمَاوَاتِ وَالْأَرْضِ وَالْجِبَالِ فَأَبَيْنَ أَن يَحْمِلْنَهَا وَأَشْفَقْنَ مِنْهَا وَحَمَلَهَا الْإِنسَانُ ۖ إِنَّهُ كَانَ ظَلُومًا جَهُولًا

Koranen · De sammansvurna (al-Aḥzāb) 33:72

Människans plats i skapelsen är att hålla något som inte är hennes. Hon är khalīfa, ställföreträdare;5 ägaren är någon annan. Detta är religionens kärna, snarare än en miljöetik som senare lagts till. Att finnas till som människa är att förvalta det som inte tillhör en, och som man inte kan behålla. Det är att vattna trädet vars frukt någon annan kommer att äta.

Profeten ﷺ skall enligt en känd tradition ha sagt att den som ger liv åt en död jordlapp, den tillhör honom. Klassisk fiqh hos al-Māwardī och andra utvecklade ur detta principen om iḥyāʾ al-mawāt, att uppodla det öde.6 Men aldrig på bekostnad av befintliga rätter, aldrig som privat exploatering. Att bringa liv åt jorden är att medverka i något som har en ägare före dig: Skaparen.

Trädgårdsmästaren skiljer sig från jordbrukaren-som-företagare just i detta. Strindberg, som annars inte hade mycket övrigt för religion, skrev i Röda rummet en mening som lyser av frånvaron av just denna förståelse:

För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat, skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk – allt är jord utan själ!7

Hans skarpaste invändning mot moderniteten är att den har gjort jorden själlös. Men vad själen är, det vågar han inte säga. Han ser tomheten, inte fullheten.

De fyra floderna

Den islamiska trädgården är ingen tillfällighet. Chahar bagh, den fyrdelade trädgården, föddes i persiskt högland och kulminerade i Babur och Shah Jahans Indien. Fyra vattendrag möts i mitten kring en källa eller en paviljong. Fyra delar för fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element. I Koranens beskrivning av paradiset rinner fyra floder, av vatten, mjölk, vin och honung, och de möts i samma centrum.8

Den persisk-islamiska trädgården är deltagande i paradiset. Ingen bild, ingen symbolisk representation. När den troende stiger in i en chahar bagh stiger han in i hela skapelsens ordning, gestaltad i miniatyr. Själva ordet paradis, från fornpersiskans pairi-daeza, »inhägnad mark«, bär detta ursprung.

Då blir också hadithen om plantan vid Stunden begriplig. Att plantera är aldrig en isolerad nyttohandling. Att stoppa ner ett frö i jorden är att fortsätta en kosmologi som börjar i Eden och slutar i Jannah, och som mellan dessa båda gränser löper genom varje hand som rör vid mull.

Linné, som nästan såg det

Carl von Linné kom närmast denna förståelse av alla svenskar. Hans Hortus Upsaliensis var i första hand ett systematiskt teologiskt företag. »Gud skapar, Linné ordnar« var devisen, och i den ligger en hel naturalteologi: skapelsens ordning är läsbar för den som odlar den. I Nemesis Divina skrev han:

Gå sachta. De sachtmodige besitta landet.9

Det är en bibelallusion, men den dröjer kvar för att Linné menade den. Han trodde att den som ödmjukt böjde sig över örterna fick lära sig något som ingen biblioteksläsning kunde ge. Detta är det närmaste den protestantiska svenskheten kommer det islamiska trädgårdstänkandet. Men där Linné stannade vid läsningen, vid skapelsens bok som ett tecken att tolka, flyttar den islamiska traditionen steget längre. Trädgården är handling.

Under sitt sammanbrott i Paris noterade Strindberg:

Paris’ underverk, som är okänt för parisarna, Jardin des Plantes, har blivit min egen park. Hela skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark, det återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara mitt ibland vilddjuren: det är en alltför stor lycka.10

Det återvunna paradiset. Han säger det utan att förstå varför han säger det. Strindberg hittar, händelsevis genom krisens väg, fram till en sanning som hans tids sekulariserade svenskhet inte rår med: trädgården är en inhägnad och därför ett paradis. Den persiska pairi-daeza skulle ha varit hemma där. Men Strindberg har inget språk för det. Några sidor senare berättar han hur valnötsträdet han planterat dagen efter dottern Christines födelse har försvunnit. »Livets träd är dött.«11 Han vet inte hur det skulle ha levat.

Vad Dalen försvarar

Åter till kolonilotterna i Dalen, till Göteborgs avvecklingsplaner, till siffrorna om de tio åren i kö. Bostadsbristen är på riktigt. Den som hävdar något annat är ohederlig. Det går inte att avfärda kommunernas dilemma som blott och bart kortsynt; en stad behöver platser där människor kan bo, och varje lott som bevaras är hus som inte byggs. Det vore också ärligast att medge att en kolonilott på fyrtio kvadratmeter aldrig kan göra Sverige självförsörjande. Talen om strategisk infrastruktur är överdrivna. När en koloniförening rivs förlorar vi i första hand något betydligt svårare att försvara än mat, just därför att det inte är en resurs.

En plats där en människa har möjlighet att vara khalīfa över en jordtäppa, en rad lökar och en rabatt rabarber. Ibn Khaldūn, fjortonhundratalets största samhällstänkare, formulerade det på sin sirliga arabiska:

Det enda sättet att äga egendom är genom odling. Det enda sättet till odling är genom rättvisa.12

Att äga, på riktigt och inte juridiskt, kräver att man vårdar. Och att vårda kräver att man inte är ensam herre. Det vet den som stått och sett sin trädgård vissna i en sommar av torka.

Här talar Anna Lindhagen och Profeten ﷺ samma språk över en avgrund av tid och tradition. Den arbetare som Lindhagen ville ge en jordbit behövde den för att komma ihåg att han var någon som kunde plantera. Vinterns potatis var en bisak. Och hadithen om Stunden talar om just detta: att människan i sin sista timme fortfarande är den som planterar. Den som mister den möjligheten har redan upphört att vara fullt ut människa.

Den hand som räknas

Vi börjar nu kunna se vad den ursprungliga motsägelsen, att vi fruktar klimatet men river våra trädgårdar, egentligen är. Det är en motsägelse i människosyn. Politiken är bara dess yta. Vi tror oss kunna lösa naturens kris med tekniska medel medan vi gör oss av med själva den mänskliga ställningen från vilken naturen kunde vårdas. Den klimatpolitiska konsumenten kan optimera sina utsläpp. Endast trädgårdsmästaren kan älska den jord han står på.

Hadithen vid Stunden gav den hårdaste varianten av denna sanning. Den sade: även om världen slutar i nästa andetag, plantera plantan i din hand. Det utfallsorienterade förnuftet kommer aldrig att förstå denna mening. Det kommer alltid att fråga: varför, om allt ändå tar slut? Men islam svarar att meningen ligger i den fullt mänskliga handen som rör vid jord och sätter ner liv. Utfallet är en biprodukt.

Sverige kan om tio år se tillbaka och konstatera att man rev kolonilotterna i Dalen eller bevarade dem. Vilken självförsörjningsgrad de senare gav är då en mindre fråga. Den större: vilka människor man hade kvar.

Footnotes

  1. Koloniträdgårdsförbundet, Kolonirörelsens historia; Stockholmskällan, profilartikel om Anna Lindhagen. Pildammskolonin i Malmö (1895) var den första kolonilottsföreningen i Sverige; Söderbrunn invigdes 1905 efter Lindhagens initiativ året innan. Aktuella siffror om köer och avveckling: SVT Nyheter och Sveriges Radio, rapportering 2024–2025. ↩ ↩2

  2. al-Bukhārī, al-Adab al-Mufrad, hadith nr. 479; även återgiven i Musnad Aḥmad. Hadithen citeras allmänt i klassiska och samtida kommentarverk. ↩

  3. Avot de-Rabbi Natan B, kap. 31, om Yoḥanan ben Zakkai; jfr Berkeley Institute for Islamic Studies, »Planting a Tree in the End Times.« ↩

  4. Koranen, De sammansvurna (al-Aḥzāb) 33:72. ↩

  5. Koranen, Skaparen (Fāṭir) 35:39. ↩

  6. al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyya, kap. om iḥyāʾ al-mawāt. Originalspråk arabiska. ↩

  7. August Strindberg, Röda rummet (1879). ↩

  8. Jfr Koranen, Muḥammad 47:15. ↩

  9. Carl von Linné, Nemesis Divina; citerad efter Knut Hagbergs utgåva. ↩

  10. August Strindberg, Inferno, kap. III. Originalspråk franska, i Strindbergs egen översättning. ↩

  11. Strindberg, Inferno, kap. IV. ↩

  12. Ibn Khaldūn, Muqaddimah, kapitlet om jordbruk och handel. Originalspråk arabiska. ↩