Gud skapade människan för att hon ska känna, dyrka och tjäna Honom ensam. Det är det enda syfte Koranen själv anger, klart uttalat i sura adh-Dhāriyāt (51:56), och det har sin grund i tawhīd, tron på Guds absoluta enhet.
Vad säger Koranen om varför Gud skapade människan?#
I kapitlet adh-Dhāriyāt säger Gud:
»Jag har skapat de osynliga väsendena och människorna enbart för att de skall [känna Mig och] dyrka Mig.«— Koranen 51:56
وَمَا خَلَقْتُ الْجِنَّ وَالْإِنسَ إِلَّا لِيَعْبُدُونِ
Nyckelordet är dyrka, på arabiska ʿibāda, och orden gäller både jinn (de osynliga väsendena) och människor. Att jinn nämns vid sidan av människan visar att ändamålet gäller allt skapat som fått förnuft och vilja. I den klassiska läran är tillvarons mål ingen gåta som var och en måste lösa på egen hand. Svaret står redan skrivet i den uppenbarelse människan har fått. Versen säger enbart, och något annat skäl till att människan finns till anges inte.
Betyder »dyrkan« bara bön och ritualer?#
Nej. ʿIbāda rymmer långt mer än bön, fasta och pilgrimsfärd. Ibn Taymiyya ger den klassiska definitionen: dyrkan är »ett heltäckande namn för allt Gud älskar och är nöjd med, av ord och handlingar, yttre som inre«. Det innebär att också ärlighet i affärer, vänlighet mot föräldrar och arbete med rätt avsikt räknas som dyrkan, när det görs för Guds skull. Ibn al-Qayyim beskrev kärnan i dyrkan som den renaste kärleken förenad med fullkomlig ödmjukhet inför Gud. Dyrkan är i islam inte en avgränsad del av livet utan hela livets inriktning.
Behöver Gud människans dyrkan?#
Nej. Gud är al-Ghaniyy, den fullkomligt självtillräcklige, som varken stärks av lydnad eller försvagas av olydnad. Att människan dyrkar Honom tillför Honom ingenting. Profeten Muhammed ﷺ förklarade förhållandet för sin följeslagare Muʿādh ibn Jabal:
»Guds rätt över Sina tjänare är att de dyrkar Honom och inte sätter något vid Hans sida; och tjänarnas rätt över Gud är att Han inte straffar den som inte sätter något vid Hans sida.«— Sahīh al-Bukhārī 2856; Sahīh Muslim 30
Allt som dyrkan ger stannar därför hos människan själv: den renar hjärtat, ordnar livet och avgör det eviga ödet.
Vilken roll fick människan på jorden?#
Koranen kallar människan khalīfa, ställföreträdare eller förvaltare på jorden:
»OCH SE, din Herre sade till änglarna: ’Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.’«— Koranen 2:30
وَإِذْ قَالَ رَبُّكَ لِلْمَلَائِكَةِ إِنِّي جَاعِلٌ فِي الْأَرْضِ خَلِيفَةً ۖ قَالُوا أَتَجْعَلُ فِيهَا مَن يُفْسِدُ فِيهَا وَيَسْفِكُ الدِّمَاءَ وَنَحْنُ نُسَبِّحُ بِحَمْدِكَ وَنُقَدِّسُ لَكَ ۖ قَالَ إِنِّي أَعْلَمُ مَا لَا تَعْلَمُونَ
Människan är satt att förvalta jorden under ansvar, inte att råda över den efter eget godtycke. Förvaltarskapet är en amāna, ett anförtrott uppdrag, och livet är platsen där det prövas: Gud har »skapat döden och livet för att sätta er på prov [och låta er visa] vem av er som i sitt handlande är den bäste« (Koranen 67:2). En dag ska var och en redovisa hur hon förvaltade uppdraget.
Vad händer med livets mening om syftet förnekas?#
Då försvinner själva grunden för att tala om mening. I sura al-Muʾminūn heter det:
»Trodde ni att Vi skapade er för nöjes skull och att ni inte skulle föras tillbaka till Oss?«— Koranen 23:115
أَفَحَسِبْتُمْ أَنَّمَا خَلَقْنَاكُمْ عَبَثًا وَأَنَّكُمْ إِلَيْنَا لَا تُرْجَعُونَ
Utan en Skapare som handlat med avsikt blir tillvaron mållös och döden ett slut utan räkenskap. Islams svar är det motsatta: människan är skapad med ett ändamål, ansvarig inför Gud och på väg tillbaka till Honom. Trosbekännelsen (shahāda), »det finns ingen gud utom Gud«, är islams första pelare och på samma gång hela människans uppgift i en enda mening.