Månggudadyrkan, på arabiska shirk, är att ge någon eller något del i det som tillhör Gud ensam – och i islam är det den enda synd som aldrig förlåts den som dör utan att ha ångrat sig. Shirk är den raka motsatsen till tawhīd, tron på Guds absoluta enhet, och därmed religionens allvarligaste överträdelse: den angriper själva grunden som allt annat vilar på.
Vad är shirk och vad är dess motsats?
Shirk betyder ordagrant att »göra någon till delägare«: att ge en skapad varelse, en avgud, ett helgon eller en idé del i Guds gudomlighet. Motsatsen, tawhīd, delas i klassisk teologi (så som Ibn Taymiyya och Ibn al-Qayyim formulerar den) i tre delar: rubūbiyya (Gud ensam är skapare och upprätthållare), ulūhiyya (Gud ensam ska dyrkas) och al-asmāʾ wa-s-sifāt (Guds namn och egenskaper bekräftas utan förvanskning). Att brista i någon av dessa är shirk. Trosbekännelsen, shahāda, bygger in detta i sin första mening: lā ilāha illā-llāh, »ingen gud utom Gud«, förnekar först varje gudom och bekräftar sedan en enda. Koranen kallar månggudadyrkan den största oförrätten, och den vise Luqmān förmanade sin son:
Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!— Koranen 31:13
وَإِذْ قَالَ لُقْمَانُ لِابْنِهِ وَهُوَ يَعِظُهُ يَا بُنَيَّ لَا تُشْرِكْ بِاللَّهِ ۖ إِنَّ الشِّرْكَ لَظُلْمٌ عَظِيمٌ
Detta är islams första trossats. Rubbas den, rasar allt annat med den.
Varför är månggudadyrkan den värsta synden?
Koranen gör shirk till en synd i särklass. I sura an-Nisāʾ heter det:
GUD förlåter inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder; den som sätter medhjälpare vid Guds sida har sannerligen gjort sig skyldig till en oerhörd synd.— Koranen 4:48 (Bernströms översättning)
إِنَّ اللَّهَ لَا يَغْفِرُ أَن يُشْرَكَ بِهِ وَيَغْفِرُ مَا دُونَ ذَٰلِكَ لِمَن يَشَاءُ ۚ وَمَن يُشْرِكْ بِاللَّهِ فَقَدِ افْتَرَىٰ إِثْمًا عَظِيمًا
När en följeslagare frågade profeten Muhammed ﷺ vilken synd som är störst svarade han: »Att du sätter upp en like vid Guds sida, fastän Han har skapat dig« (Sahīh al-Bukhārī 4477). Det oförlåtliga gäller dock den som dör i sin shirk. Den synd Gud aldrig förlåter är därför också den Han alltid förlåter, så länge omvändelsen kommer före döden.
Vad skiljer stor från liten shirk?
Klassiska lärda delar shirk i två grader. Större shirk (ash-shirk al-akbar) är att rikta dyrkan (bön, offer, åkallan, tillit) till någon annan än Gud, och den försätter en människa utanför islam. Mindre shirk (ash-shirk al-asghar) upphäver inte tron men räknas som en svår synd. Det främsta exemplet är riyāʾ: att utföra fromma handlingar för människors skull i stället för Guds. Hit hör också att svära vid något annat än Gud. Farligast av allt är den tysta shirk: riyāʾ som bor i hjärtat hos den som ber, fastar och skänker allmosa inför andras blickar.
Vad säger islam om hinduismens och antikens många gudar?
Islam betraktar all dyrkan av flera gudar som shirk, vare sig det rör antikens gudavärld, hinduismens många gudomar eller de förislamiska arabernas idoler, eftersom dyrkan rätteligen tillkommer Skaparen ensam. Ett återkommande argument i Koranen är att månggudadyrkarna, mushrikūn, själva erkände en högste skapare men ändå tillbad andra vid sidan av Honom; felet låg inte i att förneka Gud utan i att dela upp dyrkan. Koranen pekar på ordningen i skapelsen som tecken på en enda vilja:
Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!— Koranen 21:22
لَوْ كَانَ فِيهِمَا آلِهَةٌ إِلَّا اللَّهُ لَفَسَدَتَا ۚ فَسُبْحَانَ اللَّهِ رَبِّ الْعَرْشِ عَمَّا يَصِفُونَ
När profeten erövrade Mecka år 630 fann han 360 avgudabilder kring Kaʿba och stötte omkull dem med staven i sin hand (Sahīh al-Bukhārī 4287). Helgedomen återgick till den ende Gud som hanīfen Abraham en gång rest den för.
Räknas treenigheten som shirk?
Frågan om kristendomens treenighet är känslig men har ett tydligt svar i klassisk islam: att tillskriva Gud en son eller kalla Jesus gudomlig är shirk, eftersom det ger en skapad varelse del i Guds gudomlighet. Koranen vänder sig skarpt mot detta utan att förminska Jesus själv: han föddes av jungfrun Maria, stärktes av Guds ande och räknas till de största sändebuden. Det är anspråket på gudomlighet som avvisas, ingenting annat. För islam är Jesus en älskad profet, inte en gudom.